Hela familjen gick ut och handlade. Det var trevligt som omväxling, oftast brukar jag få gå själv. Vid City Gross blev vi tilltalade av en av dem, en av de där som har blivit allt vanligare runt våra köpcenter, speciellt så här års. I sin slitna gula jacka stod han där och sökte kontakt med alla som gick förbi.

Lions-gubben.

Han siktade in sig på mig. ”Vill ni rösta på Staffanstorps lucia?” frågade han fryntligt.

”Nej tack”, svarade jag ärligt och slängde tydligen en blick på Emily och Signe, eftersom han inte gav sig.

”Behöver du be om lov från henne för att få rösta?” frågade han med en smula hån i rösten.

Och här följer nu Banjo-Herrens topp-5 lista över de bästa svaren på den gliringen:

Plats nummer 5) Du har rätt, det är klart jag ska rösta. Vilken av kandidaterna var det du var nu igen?

Plats nummer 4) Lerduveskytte? Nej, jag håller mig till min schnauzer!

Plats nummer 3) Vet din fru om att du är ute så här sent?

Plats nummer 2) Jajemän! Sug på den, du.

Plats nummer 1) På vilket sätt anser du att jag skulle ha något underkuvat behov av att i min ålder rangordna sju unga flickor efter det enda jag vet om dem, d v s deras utseende? Skönhetstävlingar är, oavsett avsikt, en ytlig, fördummande och föråldrad företeelse. Det finns hundratals olika sätt att bedriva välgörenhet på genom ett luciatåg, varför göra det till en popularitetstävling? Är det inte viktigare att helhetsupplevelsen istället optimeras och att en expertjury av exempelvis musiklärare och sångpedagoger sätter ihop det bästa tåget, med var deltagare i sin ultimata roll? Och slutligen, min bäste herre, ja, jag försöker komma ihåg att kommunicera med min livskamrat när det gäller viktiga saker, och det hoppas jag du gör själv också.

Jag är ganska nöjd med att jag åtminstone fick till en kortversion av ettan i skarpt läge.

”Nej, jag försöker undvika skönhetstävlingar.”

Så gick vi därifrån och muttrade alla tre, en av oss för att hon inte kan mycket mer än så, de andra två över Lions-gubbar och deras förstockade syn på kvinnor i olika åldrar och sammanhang.

”Typiskt Lions-gubbar att säga så där de sitter på sina gubbmöten i sina klubblazrar och tycker dom är nåt!”

”Och kvinnorna som aldrig får vara med om de inte är gifta med en Lions-gubbe!”

”N’göj! Harare! Öjöjöj….”

Detta är ett så solklart exempel på de fördomar som styr vår vardag. Alla Lions-gubbar klumpas ihop till ett kollektiv och tillskrivs en massa egenskaper som inte anses passa in i ett modernt samhälle. Jag känner ju flera Lions-gubbar som är hur reko och jämlika som helst och som har helt vanliga jobb och kläder, inte bara gul vindtygsjacka eller blazer, men så finns det en liten klick som bekräftar våra fördomar och förstör för den stora massan. Vi måste lära oss att se varje Lions-gubbe som en individ och medmänniska och inte som något främmande och styrt av andra regler än vi ”vanliga hederliga människor”.

Och ja, jag vet att de vill att vi ska kalla dem Lions-representanter, men jag har alltid kallat dem Lions-gubbar och ingen har någonsin tagit illa upp. Snart får man väl inte säga jordgubbe eller Tiger Woods heller utan att vara ordenssällskapsfientlig?