Kompromisser

Jag har alltid varit anhängare av kompromisser. För länge sedan insåg jag att utopin ganska ofta visar sig omöjlig och då är det bäst att kompromissa. När jag brutalt och oväntat fick reda på att Scrabble-tåget lämnat den svenska leksakshandelsperrongen och att jag kommit på dess räddning åtminstone sex månader för sent så tog det mig inte många timmar att inse att jag behövde ta upp ett lite halvsurt äpple ur skålen och sätta tänderna i det. Och det visade sig inte alls vara så surt som jag trodde!

När jag för tre år sedan höll mitt föredrag på Tekniska Muséet i Stockholm om ordspel i allmänhet och Scrabble i synnerhet så avslutade jag det med en stor bild av Scrabble-brädet och proklamerade högtidligt och smått patetiskt att det var det här som gällde och det jag alltid ska vurma för. Jag har för mig att jag t o m gjorde mig till talesman för en större skara, alternativt använde den regala pronomenformen ”vi”. Lite skämmigt med tanke på hur den här texten är planerad att fortsätta, men jag gör härmed avbön.

Min tanke och mitt mål med mitt engagemang i Scrabble-communityn har alltid varit predikande och samlande. Kanske har det att göra med det utanförskap jag kände som lillgammal tweenie i Åhus på 80-talet. Ju fler desto roligare, har alltid varit mitt motto. Att tävla i ordspel och samlas över ett eller tusen bräden en helg då och då har enligt mig en ofantlig potential. Varenda gång någon ny onlinetjänst för ordspel dykt upp under åren har det blivit boom och succé. Det började redan 2002 med Nisse/Ordspel, en Chalmers-student hade fått snilleblixten att skapa en ordspels-server, och fastän Alfapet var det mest kända spelet i genren i Sverige och hade i sin nuvarande form existerat i 10 år, så ville han att spelet skulle se ut som gamla Alfapet, d v s Scrabble. Han hade insett det uppenbara, folk köpte Alfapet, men ville egentligen ha Scrabble. Och visst hade han rätt. Populariteten för online-spel sköt i höjden på nolltid. Servern kraschade flera gånger om dagen och ersattes med kraftfullare, och så kom nästa smarta idé: Ett medlemsforum! Nu kunde Scrabble-spelare mötas digitalt, diskutera allt mellan himmel och jord, och Scrabbleförbundet fick en oslagbar rekryteringsplattform.

Tyvärr var nästa stora idé inte lika lysande. Ordspel blev en betalsajt. I protest startade några andra utvecklare Betapet, som upplevde samma boom! Tusen och åter tusen spelare passerade Scrabble-brädet dagligen och rekryteringen till irl-spel fortsatte där. Sedan mattades väl hajpen av efter ett antal år, livet gick tillbaka till det normala, men Betapet var fortfarande en välbesökt sida som år efter år hamnade i topp på listor över bästa spelsajterna på nätet.

Och så kom Wordfeud! Nu fanns det plötsligt ingen hejd på intresset för ordspel online! Wordfeud hade en helt ny layout på sin plan (nja, inte helt ny, det var fortfarande 15×15 rutor och dessa utgjordes av ett symmetriskt mönster, om man inte var absurd och spelade med slumpad plan som det stora flertalet gjorde) men det gick bra ändå. Scrabblarna var initialt skeptiska, men med tiden satt vi alla där med våra telefoner. En stor hjälp på den traven var att WF lanserade en variant där bara fetstilta ord i SAOL var godkända.

Det var säkert den utvecklingen som fick Betapet att dra öronen åt sig. Sajten vars namn alluderade på Alfapet men där man spelade Scrabble (och vad jag vet har varken Alga eller Mattel haft åsikter på det) insåg att det gick att spela med en annan plan än den kända Scrabble-planen och, för att komma bort från den svaga juridiska is de spatserat på, så lanserade de en helt egen plan och slopade Scrabble-planen! Plötsligt fanns det ingen möjlighet att spela svenskt Scrabble på nätet! Rekryteringsbasen för Scrabbleförbundet ströps helt. Det var en i en lång rad av dödsstötar, och den absolut värsta hittills. Ordspel fanns fortfarande, men som en dammig spökserver som det fortfarande krävdes betalning för att få spela på, och om någon dristade sig att pröjsa, så skulle det visa sig vara ödsligt som i Sarpsborg en söndagsförmiddag (det ödsligaste jag någonsin upplevt i livet, en sommardag 1981) och helt ovärt utgiften.

Snart kommer svenskt Scrabble inte att finnas varken i handeln eller på nätet, således. Dags för kompromisser! Jag vill ha stora turneringar med många debutanter, inte ett ödsligt spellandskap med tiotalet gamla trotjänare, som Othello-SM mellan varven, när offentlig distributör av spelet saknats. (Sådan är situationen inte längre, tack och lov.)

Man tager vad man haver, sa redan Cajsa Warg, så därför engagerade jag mig i en intressant fråga: Hur ska Alfapet kunna ta revansch? Jag ställde några raka frågor till mina scrabblande vänner om hur Alfapet skulle behöva ändras för att kunna bli spelbart för dem och fick jättemycket respons. Nu sitter jag och sammanställer materialet och tänker presentera det för Alga, i hopp om att de ska lyssna. Jag tror de gör det.

Min avsikt var att även redovisa sammanställningen här, men det här inlägget har redan blivit alldeles för långt. Jag får återkomma.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s