När vi körde ut ifrån parkeringsplatsen insåg vi snabbt att vi var förföljda. Bilen som hade stått bakom vår (ganska nära parkerad) gled långsamt efter vår. Det var bara en hake.

Ingen satt vid ratten.

Vad gör man som ansvarsfull men stressad medborgare på väg till Rå Epok för att hämta ett Salemadsfat, 30 bitar, som var beställt till klockan 19 vilket varit för ett par minuter sedan, när man inser att bilen bakom glömt lägga i handbromsen och det enda som hindrar den från att lugnt och stillsamt rulla rakt ut på Getingevägen är ens egen bil? Lägg därtill en otålig bebis i baksätet vars enda reflexmässiga önskan är att vi ska sätta lite fart så hon kan vaggas till sömns av motorns entoniga vaggvisa.

Tur att man varit med förr!

1991 bodde jag på Sparta, ett betongblock fullt av studenter i östra Lund. På vägen till föreläsning, en promenad jag tog sorgligt sällan, passerade jag Holger Crafoords Ekonomicentrum, och en dag blev jag förbisprungen av en otroligt vacker tjej i terrakottafärgad dräkt. (Tänk på att det var 90-tal, på den tiden kunde unga kvinnor sporta terrakotta utan att verka tantiga.) Hon hade parkerat sin lilla bil på gatan utanför HC och kastat sig iväg mot vad som rent logiskt borde vara en föreläsning. Vägen, som inte var avsedd för parkering, lutade svagt och jag observerade att bilen långsamt lämnade sin plats och började cruisa ner mot Tunavägen, utan någon vid ratten. Jag ropade rådigt efter hjälp och några kraftkarlar hann ifatt åket och höll fast det (det var en väldigt liten bil) medan jag åtog mig att försöka finna ägarinnan. Det kändes som att hitta en lins i en lövhög, men sånt kunde jag ju också, så jag kastade mig in i den ganska myllrande byggnaden. Det gällde bara att veta vem att fråga. Jag tittade mig omkring och fann snart en grupp unga män som inte såg ut att vara väldigt framgångsrika inom romantiken. Jag frågade dem om de möjligen hade sett en rätt snygg tjej i terrakotta rusa förbi. ”Hon sprang ditåt!” sa de nästan i kör och pekade. Och så frågade jag mig fram på samma sätt tills någon pekade på en föreläsningssal.Och där satt hon. Hennes reaktion på mitt budskap att hennes bil gett sig iväg på en tur alldeles själv var ett uppgivet: ”Inte en gång till!” men hon ifrågasatte aldrig hur jag hade kunnat spåra henne.

Nuförtiden minns jag inte alls hur hon såg ut, men det gick antagligen bra för henne i livet. För mig gick det ju inte heller så pjåkigt, för här satt jag nu med inte mindre än två ännu vackrare tjejer och en bil på flykt. Jag stannade bilen försiktigt och vi hoppade ut, sedan puttade vi med gemensamma krafter (Signe bidrog med sina lungors fulla kraft) isär de båda fordonen och jag kilade in mig mellan dem för att undvika repor.

Och där hade vi kunnat stå, om det inte varit för ödet som skickade oss en nattvandrare med övermänskliga sakletar-skills i vår väg. Han sattes in i dilemmat och gick sedan iväg för att endast minuten senare återvända med en stock han hittat liggandes och skräpa någonstans, och att göra det ganska centralt i Lund är ju en bedrift i sig! Efter att ha ringt till ordningsvakten på sjukhuset (den Lundakunnige läsaren har naturligtvis redan förstått att det var på lasarettets parkering vi befann oss) och bett dem skicka en personal att invänta bilens förare (parkeringsbiljetten skvallrade om att hen inte var mycket mer än tjugo minuter bort) så kunde vi äntligen ge oss av hemåt. Och Salemadsfatet fick vi också med oss.

Om jag säger att den här lilla harm- och poänglösa historien är det mest spännande som hänt mig sedan jul så kanske ni förstår att det inte har blivit så mycket skrivet här på bloggen? Nu är det i och för sig inte riktigt sant, men det mesta som hänt kräver en del introduktion, så vi återkommer till det.

Nu är jag i alla fall igång igen! Har ni saknat mig?