Jobbjakten

Rise like a Phoenix

Redan de gamla grekerna hade hälar. En speciellt känd häl från den tiden var den på Akilles. Just nu har jag glömt vilken av hälarna det var, men historien berättar att Akilles mamma, som var havsnymf och hette Thetis, var så orolig för att hennes lille Acke skulle skada sig när han sprang runt och lekte krig så att hon marinerade honom i ambrosia och halstrade honom över sakta eld för att han skulle bli osårbar. Tyvärr kom Ackes stränge fader på dem precis i slutet av barbequen så hon hann inte grilla hälen hon höll honom i, och därför blev han inte heller osårbar på just den delen. Sen gick det ju också som det gick i trojanska kriget. Se där vad en alltför överbeskyddande moder och en auktoritär fader kan ställa till med.

Alla har vi våra akilleshälar, och i en jobbsökningssituation är man ju tämligen ointresserad av att blotta dem. På senare tid har jag dock insett att ett sådant beteende är skadligt på många sätt, och därför hoppar jag nu i mina mentala flipflops.

I december 2012 blev jag helt oförhappandes utbränd. Kroppen sa ifrån i så måtto att magen exploderade. Och när överdrifternas dimmor lättat över hela händelsen så kunde det konstateras att jag fått elaka inflammationer i tarmfickor. Alla sa till mig att sjukdomen var stressrelaterad, men jag ville inte tro på dem. Hur kunde jag vara stressad, jag hade ju aldrig haft så lite att göra på jobbet förut? Men så visade det sig att när jag genomgått en onödig magoperation (första diagnosen talade för att det var blindtarmen, men vid ingreppet insåg de sitt misstag) och en månadslång konvalescens och äntligen kom tillbaka till jobbet så exploderade magen igen efter en timme. Quod erat demonstrandum, och jag gick hem igen, för att inte komma tillbaka på nästan fyra månader.

Vad hade då hänt? Hur kunde den hypereffektive, tålige, övertidsarbetande mönsteranställde plötsligt bara magsäcka ihop sådär?

När jag läser en jobbannons så tänker jag oftast att jag inte passar för jobbet ifråga.  Den känslan kommer av att jag, och förmodligen ingen annan i världen, kan uppfylla arbetsgivarens kompetenskrav. Väldigt få är både unga, välutbildade, mångårigt arbetslivserfarna, proaktiva och kompetenta att hålla flera bollar i luften samtidigt, samtidigt. Ibland tänker jag dock att jag skulle kunna passa för ett visst jobb. Aldrig någonsin har jag tänkt att det här jobbet, det skulle verkligen behöva mig.

Och så här långt i berättelsen kör jag givetvis fast och sitter länge och stirrar framför mig. Är det här klokt? Kan jag inte bara trycka på papperskorgen och radera hela det här inlägget? Det har jag ju gjort så många gånger förr. Jag svängde in på fel spår i dramaturgin någonstans längre upp i texten. Lika bra att backa tillbaka och göra ett nytt försök.

Jag trivdes utmärkt på mitt jobb i Handelsbanken. Jag gjorde ett utmärkt jobb, hade pondus och självförtroende och kunde produkten utan och innan. Det fanns tydliga instruktioner och en klar arbetslinje. Arbetet kom med posten och när inkorgen var tom så var också arbetet slut. Och inkorgen fylldes på hela tiden, den blev aldrig tom. Varje blankett var ett ärende som hade en tydlig gång och efter inte alltför lång tidsutdräkt  kunde man datumstämpla, lägga i arkiv och vara nöjd med sig själv. Instant gratification kallas det, och jag knarkade det. Ju fortare man jobbade, desto fler gånger fick man klappa sig på axeln med stämpeln och säga duktig. Om något funkar så ser jag ingen idé med att ändra det, och den där situationen funkade.

Föga hade jag väl anat att jag skulle vara så lyckligt lottad att jag fann den underbaraste personen på jorden på ett avstånd av dryga fyra timmar med X2000. Men så blev det, och det överraskade mig att livet kanske var viktigare och större än jobbet när allt kom omkring. Det var helt självklart för mig att det var dags att dra upp mina hyresrättsliga bopålar och återvända till hembygden. Vilken tur, tänkte jag, att jag jobbar för en rikstäckande jättekoncern med näst intill oändliga möjligheter till karriär! Jag började lusläsa de interna platsannonserna. Mitt område, livförsäkring, hade ingen verksamhet nere i Skåne, så jag insåg att jag behövde söka mig till nya utmaningar inom branschen. Frågan var bara hur mycket jag skulle behöva ändra mig. Men det fanns ingen anledning att anta annat än att det inte skulle gå sämre än som en dans. Jag har ju lätt för att lära mig nya saker och jag var ju ytterst motiverad!

Det skulle visa sig vara svårare än förutsett. På bankkontoren i Skåne var det i princip anställningsstopp, så jag fick förlita mig på de centrala enheterna. På de centrala enheterna krävdes i de allra flesta fall erfarenhet från bankkontor. Ett Moment 22 av klassiskt slag. Till slut lyckades jag övertyga programvaruutvecklingsavdelningen att ge mig ett vick på ett och ett halvt år som testare. Jag hade under karriären upptäckt massor med buggar i program som jag jobbat med, så jag kände mig ytterst lämpad för detta. Hur svårt skulle det kunna vara att testa så att ett program fungerar som det ska, tänkte jag?

Jättesvårt.

Vid programvaruutveckling finns det inga instruktioner och rutiner. Det finns ingen tydlig början eller slut på ett ärende. Och så det allra värsta: som testare sitter man sist i kedjan och vet faktiskt aldrig när man ska göra jobbet man förväntas att göra. Testaren sitter bortom alla flaskhalsar, och ingen vet hur många flaskhalsar det finns. Vad ska man göra medan man väntar? Ingen vet. Hur ska man veta att man är klar? Ingen vet.

Det enda vi vet med säkerhet är att kött är skadligt för oss, sa en vegetariansk kollega en gång och tittade på mig med något religiöst i blicken.

Jag kan inte sitta sist i en kedja. Jag måste vara först, eller så måste jag vara själva kedjan. Jag uppmanades till två saker. För det första: Fråga mycket! För det andra: Ställ inga frågor!

Jo, faktiskt. Den höggravida, hormostinna kvinnan jag skulle vicka för och som jag gick bredvid alldeles för kort tid gav mig dessa råd. Fråga gärna och ofta, men aldrig på mötena, för där har vi så mycket att avhandla och dessutom är Stockholm med på länk så tiden är dyrbar.

Så jag satt tyst och observerade på mötena, och förstod ingenting. Resultatet av detta var att de andra teammedlemmarna klagade på mig inför chefen (naturligtvis gick de inte direkt på mig, hur skulle det se ut?) och sa att jag var oengagerad och stöddig.När jag sedan skulle ställa frågorna var det svårt att hitta någon som hade tid att svara. Jag hatar att vara den som stör, så jag bad försiktigt folk att hjälpa mig när de hade tid. Det kunde ta dagar. Och med dagarna gick även den begränsade tid jag kände att jag hade på mig att bevisa mina kvaliteter och öka mina chanser till något nytt uppdrag när vicket var slut. Jag ska inte gå in på hur ledningen hanterade situationen, för egentligen är det irrelevant. Utbränd blir man inifrån. Det är bara du själv som kan släcka.

Det höll i sju månader. Måndagen efter julfesten vek jag mig dubbel i magsmärtor på Gustav Adolfs torg, men gick ändå tillbaka till jobbet och jobbade en dag till. På tisdagen blev det akuten, och på onsdagen öppnade de mig i onödan.

I april var jag tillbaka på jobbet, omplacerad till teknisk support, och det kändes som att vattnet var tillbaka runt min karriärs fisk. Det ringde, jag svarade, jag löste, jag vann. Klapp på axeln! Men även på kundtjänsten var det anställningsstopp, så när vikariatet gick ut i oktober 2013 så ställdes jag inför alternativen att sluta eller flytta tillbaka till Stockholm. Signe var på väg, men även om hon inte varit det så var valet lätt, för att inte säga självklart.

Efter en sådan upplevelse får man insikter, förstås. Jag har lärt mig den hårda vägen vad jag inte klarar, och jag har också lärt mig att det inte går att anpassa sig hur mycket som helst. Vissa personliga egenheter räcker det inte att bearbeta bara genom att ”jobba lite mer på dem” eller ”skärpa sig”, som det populärt kallas. utan man ska helt enkelt försöka undvika dem i görligaste mån. Efter en utbrändhet behöver du byta spår helt. (Hör du det, Jimmie?) Försök inte bli vad du tror att omvärlden kräver av dig! Skräck för att misslyckas är inte samma sak som motivation! Dra de strån du själv är bäst på att hitta till stacken! Gör nåt du brinner för, annars blir du bränd!

Ordspel i Skolan är mitt strå. Ingen kan dra det så bra som jag skulle kunna göra det. Jag tror på det in i minsta detalj, jag vet redan det jag behöver veta för att sätta igång, och jag vet vilka jag kan och får fråga om jag stöter på problem. Det känns som det här är uppgiften jag tränat inför i hela mitt liv!

 

Ordspel i Skolan

Idag börjar Scrabble-SM i Göteborg, en av årets höjdpunkter för mig under i princip hela 2000-talet. Men i år slår jag mig inte ner mittemot någon motståndare. Jag varken kan eller vill vara borta från Signe den tiden det skulle ta. Det kommer fler år, vad än Mattel hittar på.

Men naturligtvis kan jag inte hålla mig borta. I morgon kör jag upp på morgonen för att insupa lite atmosfär och för att hålla ett litet anförande. Så alla som ska spela i helgen, om ni kommer tillbaka från lunch 10 minuter före spelstart så kommer ni att få höra vad jag har att säga. Ni som inte ska spela och/eller äter långsamt kan få reda på det nu istället.

I år spelas Scrabble-SM återigen på en skola. Skolsalar är perfekta ordspelslokaler, många stolar och små bord och god belysning. Detta kombinerat med hur uppbyggligt Scrabble och Alfapet är för ordförråd, huvudräkning, koncentration och kamratskap gör det speciellt svårt att bortse från att skola och spel utgör en lyckad kombination. Sveriges Schackförbund har i några år bedrivit utbildningsverksamhet där de lärt lärarna att lära ut schack. Detta har slagit otroligt väl ut och den rikstäckande schackturneringen Schackfyran engagerar tiotusentals skolbarn och lärare varje år.

Min uppfattning är att det skulle vara lätt att skapa något liknande för ordspel! I början funderade jag på att skapa ett helt nytt spel, men sedan knackade erfarenheten mig på axeln, harklade sig och muttrade något om marknadsföring. Naturligtvis får man mycket gratis av att använda ett eller flera befintliga spel! Mitt förstaval gjordes naturligtvis med hjärtat, och det ironiska är väl att om jag hade fått det här uppslaget ett år tidigare så hade Mattel kanske beslutat sig för att fortsätta med Scrabble på svenska. För det behöver man ju varken vara företagsekonom eller obotlig optimist för att se fördelarna i att ens spel forsar ut i landets skolor, eller hur?

Samtliga pedagoger, skolledare och föräldrar jag pratat med har varit positiva, och speciellt glömmer jag aldrig när jag berättade om projektet på ett möte med ett stort antal lärare och det gick ett imponerat och intresserat sus genom lokalen. Då insåg jag att jag hittat rätt!

Först tänkte jag koncentrera mig på årskurs 0-6, men ganska snart insåg jag att intresset fanns överallt!  Såväl på förskola, fritidsgårdar, åk 7-9, samt inte minst gymnasiet! Ja, t o m SFI har hört av sig!

Verksamheten är planerad att dra igång till hösten 2015, och min plan är att börja här nere i Skåne, men man vet aldrig var jag hittar lämpliga samarbetspartners. Det är långt ifrån klart vilket eller vilka spel som ska ingå i projektet, även om jag kan avslöja att det lutar kraftigt åt ett visst håll. Är du pedagog eller skolledare eller bäggedera och tycker detta låter intressant? Tveka inte att kontakta mig så berättar jag mer!

Mina kontaktuppgifter hittar du här!

Scrabble och/eller Alfapet?

Jag inser med glädje att min sociala sfär och läsekrets utgörs av mer än bara Scrabble-spelare, så därför får jag väl förklara än en gång skillnaden mellan Scrabble och Alfapet.

För de allra flesta i min ålder, plusminus 10 år, så är det ingen skillnad alls. Deras Alfapet-bräde från barndomen ser precis likadant ut som ett Scrabble-bräde gör idag. Sånär som på en liten detalj ser även brickorna ut precis likadant. Den lilla skillnaden är att i gamla Alfapet-spel är C-brickan värd 10 poäng och Z 8. I dagens Scrabble är det tvärt om, och så har det varit i ca 10 år nu. Bytet av brickvärdet var ett beslut tillverkarna fattade i samförstånd med oss i Scrabbleförbundet och var helt rimligt.

Hur som haver, om du skulle köpa ett Alfapet-spel i handeln idag så skulle du inte få samma spel som för 30 år sedan. När Scrabble kom till Sverige på 50-talet rönte det samma öde som Batman, Superman och Spiderman m fl, namnet försvenskades till det geniala namnet Alfapet. Hur det namnet valdes vet säkert någon men inte jag. Kanske var det för att få det att låta lite lekfullare, eller för att inkludera finlandssvenskar, vad vet jag? Namnet fastnade i alla fall med oväntad envishet.

I början av 90-talet köpte Mattel rättigheterna till Scrabble utanför Nordamerika och hade nog hemskt gärna övertagit namnet Alfapet, men se, det hade Alga varit smarta nog att varumärkesskydda! Så nu stod Alga där med ett spelnamn utan spel. Vad göra? Jag misstänker att det var ett visst juridiskt krypande genom olika hål för att komma fram till exakt hur lite de behövde ändra på Scrabble för att det inte skulle anklagas för att vara plagiat, men till slut stod de där med Nya Alfapet! (”Nya” har med tiden glömts bort, såsom nyheter plägar.) Nya Alfapet hade 120 brickor med lite annorlunda poängsättning, planen var lite större, och bonusrutmönstret var något förändrat och utökat med 4-multipler av såväl ord- som bokstavspoäng. Alla dessa ändringar var fullt rimliga och på sätt och vis till det bättre.

Meeeeeeeen….

Brickorna vars kanter skavde allra värst på Scrabble-entusiasternas acceptanspåse var de nya specialbrickorna. Det fanns fyra brickor som möjliggjorde böjningar av ord (och då menar jag alltså inte grammatiska böjningar utan geografiska, det blev möjligt att spela i vinkel helt enkelt) och två brickor som var svarta och kallades stoppbrickor. Dessutom dök det upp en ny sorts ”bonus”-ruta på brädet, nämligen dubbel NEGATIV bokstavspoäng, d v s om du la en bricka på den rutan så var du tvungen att räkna brickpoängen för just den brickan som minuspoäng! I värsta och dummaste fall kunde en illa placerad ZON med hakningen (FE)Z innebära en poängsumma på -32 poäng.

En annan aningen besvärlig sak med brickuppsättningen i Alfapet är att både Q och W förekommer.

Dessa skillnader sammantaget gör att det generellt förekommer ett visst frynande på scrabblares näsor när någon kallar deras spel för Alfapet.

För det var just det som var det så kallade problemet. De bokstavstroende ansåg Alfapet vara en blek kopia av originalet och vägrade ge det en chans. Allmänheten däremot fattade inte att förändringar skett och fortsatte kalla Scrabble för Alfapet. Och vad händer med en minoritet när de känner att samhället motarbetar dem? Jo, de blir än mer sammansvetsade och övertygade om att de har rätt och alla andra har fel. Paralleller kan dras överallt i världen.

Jag var ordentligt styvnackad länge och rättade alla som undrade om jag spelade Alfapet fortfarande. Det kändes som Jan-Ove Waldner säkert känner när någon frågar honom om han håller på med pingpong ännu. Men så kom Wordfeud! Wordfeud var lite mer likt Scrabble än Alfapet, och det gick inte att värja sig. Plötsligt spelade alla Wordfeud, och det gick ju bra det med! Kunde det t o m vara så att…?

Och när jag så stod med min fantastiska ordspelsidé klar (jaja, lugn, jag ska berätta snart, kan ni vänta till i morgon?) och insåg att Scrabble på svenska tyvärr var en återvändsgränd så bröt jag naturligtvis ihop, men inte överdrivet länge, för om man nu ska försöka livnära sig på en produkt, så är det ju naturligtvis bättre att använda ett namn som de allra flesta känner till?

Så jag konverterar. Fr o m nu spelar jag Alfapet! Och jag gör ingen skillnad mellan Alfapet från 1977 och från 2014, jag spelar alla spel som heter eller har hetat Alfapet. Jag kommer fortsätta vara aktiv inom Svenska Scrabbleförbundet och min önskedröm vore naturligtvis att Alga och Mattel tog sina respektive förnuft till fånga och insåg att spelet Alfapet, med den lilla tilläggstexten under loggan ”- även känt som Scrabble”, skulle vara en veritabel spelbutiksvältare som alla skulle tjäna på.

Scrabble är ett roligt spel. Wordfeud är ett roligt spel. Och Alfapet är ett roligt spel! Alla ska med, då blir det godast.

Fråga chans

Jag har tidigare varit inne på att jag inte är så förtjust i att bedriva försäljning, speciellt via telefon. Om jag ska vara helt ärlig så har jag problem med att ringa upp folk över huvud taget. Rädslan för att störa, förarga, ställa dumma frågor eller helt generellt misslyckas är stor, i ett samtal är det svårt att gå tillbaka och korrekturläsa efteråt innan budskapet skickas iväg.

Jag har inte alltid varit sådan, och det är kanske därför jag är det nu. När jag gick på lekis fick vi en dag en lista över telefonnummer till alla barnen i gruppen och jag fröjdades storligen över alla dessa kontaktmöjligheter! Väl hemma ville jag testa om den verkligen funkade, så jag ringde till Posten. (Posten var alltså en kille i min lekisgrupp som kallades så för att han bodde i samma hus som postkontoret i Åhus. Ganska snart flyttade både Posten och posten ut från det huset, men smeknamnet försvann inte för det. Mig veterligen kallas han fortfarande för Posten.) Hans mamma svarade, jag presenterade mig väluppfostrat och undrade om Posten var där, och det var han så snart hörde jag hans röst och insåg att jag inte hade något ärende. Mitt småprat var ännu inte utvecklat så jag sa helt frankt att jag bara hade ringt för att testa telefonlistan och så la jag på.

Heder till Posten som aldrig nånsin tog upp denna episod igen under tio års gemensam skolgång. Å andra sidan kom han och hans kompisar på så många andra sätt att tråka livslusten ur mig så det hade nog varken gjort till eller från.

Längre upp i skolåldern användes telefonen i huvudsak till två saker, att busringa med och att ringa och fråga chans. Jag undvek båda. De innebar en alldeles för stor risk för misslyckande, och jag lyckades aldrig uppamma självsäkerheten som krävdes. Däremot utsattes jag både för busringningar och chansfrågningar. Jag gick på busringningarna med hjärtans lust och lät mig luras, och när chansfrågningarna trillade in så tog jag dem för busringningar och tackade irriterat nej.

Så jag frågade aldrig chans på nån. Jag var helt enkelt säker på att de skulle säga nej, så då var det bättre att gå omkring och fantisera och hoppas i avskildhet. En gång var jag så upp över öronen förälskad i en flicka i klassen att jag bad henne komma till mellanstadiediscot på Villaskolan en fredagskväll. Jag brukade aldrig gå dit själv, men jag hade förstått att det var där det behövde hända, om man inte ville använda telefon eller kompis. (Så bra kompisar hade jag helt enkelt inte.) Hon undrade varför jag ville att hon skulle komma dit, men jag spelade mystisk. Och så gick jag för första gången i livet på mellanstadiedisco! Jag samlade mod hela kvällen och väntade på tryckare, bara gå fram och prata med henne vågade jag ju INTE, och när det kom en lugn låt så tappade jag lätt och lustigt modet och cyklade hem istället. Naturligtvis. Om det hade funnits något intresse från hennes sida (faktum är att inte hon heller brukade gå på disco, men faktiskt gjort ett undantag eftersom jag bad henne) så var det ögonblicket förbi efter detta. Vi delade klass i fyra år till, men pratade aldrig ett ord med varandra igen.

Med tiden lärde jag mig att man måste våga för att vinna, och såhär i efterhand så kan man ju undra vad jag trodde skulle kunna hända om jag ringt upp och bara frågat. För på den tiden borde det ju inte ha varit mer komplicerat än så, eller hur?

Varför berättar jag då allt detta, förutom för nöjes skull? Jo, ibland faller jag tillbaka i gamla hjulspår och vågar inte sträcka mig efter något jag väldigt gärna vill ha. Det kan vara små saker och det kan vara stora saker. Nu senast var det en jättestor sak!

Kommer ni ihåg mitt projekt med Scrabble-events? Det har jag nu gått rätt länge och fantiserat om och drömt ihop ett långt och lyckligt liv för mig och Scrabble. Sanningen är den att det finns mer i planen, betydligt mycket mer! Mer om detta senare. För att få möjlighet att genomföra min plan insåg jag att det var tvunget att få stöd och välsignelse från Scrabbles vårdnadshavare, eller distributörer som det heter när det inte rör sig om en tjej i klassen. I Europa har jätteföretaget Mattel rättigheterna till Scrabble, och de har i sin tur anlitat det mer lokala företaget i samma bransch, Norstar, för den skandinaviska distributionen. Scrabbleförbundet har alltid skött sina mellanhavanden med Mattel/Norstar via deras försäljningschef, och till hen hade även jag tänkt vända mig. Men min rädsla för misslyckande gjorde att jag drog mig för att ringa. Men till slut hade jag väntat länge nog, skrapade av mig mossan och rakade av mig de gråa håren och greppade luren!

Hen lyssnade intresserat på hela min plan, varenda liten guldglänsande detalj (jaja, jag har ju sagt att jag återkommer till detta sen!) och berömde mig för en lysande idé.

Meeeeeeeeen…

Norstar och Mattel har tillsammans beslutat att sluta distribuera och sälja Scrabble på svenska. Det är helt enkelt ingen idé att försöka konkurrera med Alfapet, och om Scrabble någon gång får någon publicitet så beskrivs det som Alfapet ändå. Och finns det ingen distributör så faller hela min framtidssaga ihop som ett korthus.

Det behövde man i alla fall aldrig oroa sig för når man skulle ringa och fråga chans. Om motsvarande resultat skulle appliceras på mellanstadiescenariot så skulle det vara ungefär som att man ringde, frågade chans, och tjejen sa nej, samt berättade att hon skulle flytta till Kina samt se till att skolan du gick i revs! Men som avslutning lägga till att hennes lite otrevligare kusin var singel.

Jag insåg att det var dags att konvertera!

Fortsättning följer….

 

 

Dagens vän 16/10: Peggy Oskarsson

Efter detta inlägg lägger lägger jag tyvärr ner projektet Dagens Vän tillfälligt. Dels känner jag att andra uppgifter behöver prioriteras, dels har jag märkt att jag med tiden glidit från min ursprungsintention med projektet. Och då inte bara den uppenbara, att göra dagliga uppdateringar, utan också min intention att hela tiden skriva snälla saker. Dagens Vän kommer tillbaka, men förmodligen inte förrän någon gång nästa år. Förr eller senare ska jag bli färdig, det ska bli intressant att se om mina vänner eller Facebook tar slut först.

Nåväl, den sista vänberättelsen före uppehållet blir även berättelsen om mitt nya jobb! För tro det eller ej, den här bloggen fungerade! Låt oss dock börja från början.

Peggy från USA var på semester i Europa när hon träffade en lång, mörk främling från Sverige som hon fattade sånt tycke för att det inte stod långt på förrän hon åkte över Atlanten igen och bosatte sig i den snöiga nord. I en liten idyllisk kyrka på skånska stäppen blev Peggy fru Anders Oscarsson en sommar 1994 och best man var Anders barndomsbästis Nils Berner.

Några år tidigare hade Peggy blivit presenterad för Nils bror som förklarat uttalet av sitt namn med att det var ”the same as Joan Collins”. Peggy och Jag träffades då och då men fram till för någon månad sedan hade det gått 10 år sedan sist, när det var Nils tur att ingå det heliga äktenskapet. Peggy höll ett fint tal på perfekt svenska, det hade hon lärt sig fort.

Peggy är textilingenjör, makeup-artist och översättare och har ett eget bolag som heter Letrix AB, med säte i Malmö. Hon översätter i huvudsak från svenska till engelska, men en dag i augusti i år hade hon åtagit sig en översättning från andra hållet. Trots 24 år som svensktalande var hon självkritisk nog att inte lita på sin grammatik och insåg behovet av en textgranskare. Det var då hon kom att tänka på mig! Hon hade läst min blogg och visste vad jag gick för så hon skickade ett PM till mig på Facebook och frågade om jag kunde hjälpa henne snabbt. Och det kunde jag! Tre timmar senare var jag klar och hon nöjd och så föddes idén om att jag skulle börja jobba för henne.

Så nuförtiden jobbar jag 40% på Letrix AB, som översättare, textgranskare och it-konsult. Just nu jobbar jag högvarv för att få Peggys makeup-artist-blogg på banan, den ska vara redo för öppning om en vecka när Peggy och Anders kommer hem från sin semester i Valencia. Därför hinner jag inte skriva mer nu.

Kram på dig, Peggy!

Sjöhästen och gorillapingvinen

Min karriärcoach kom tillbaka in i rummet och hällde helt sonika ut innehållet i en påse över bordet. Jag skådade ut över ett myller av små plastfigurer föreställande olika vilda och tama djur.

”Välj vilken du är!” uppmanade coachen mig.

Det verkade vara en lätt uppgift. Min blick föll nästan direkt på en ståtlig gorilla, med silverrygg och allt, och jag tänkte storvulet att det där är väl jag, en auktoritet som går sin egen väg och skämtar med allt och alla, men är nöjd med att få vara i fred och göra det han är bäst på. Jag slutade tänka i liknelser innan jag kom till det faktum att det gorillor är bra på är exempelvis att äta sitt eget bajs, och plockade till mig den lille primaten.

Coachen lyssnade till min förklaring och så bad hon mig ta ut två djur till, nämligen de som jag skulle vilja vara! Det blev svårare. Fick man ta en gorilla till, eller skulle det kännas som att jag inte tog övningen på allvar? Jag började få insikt om vilken insikt det är menat att man skulle få av övningen i fråga.

Jag var ju ingen gorilla. Men jag ville bli, så jag bad om att få ändra mig och det fick jag. Nog såg coachen ut som att det var precis vad hon förväntat sig? Jag började återigen att leta efter djuret jag var.

Drake? Nej, jag finns ju i verkligheten, och sprutar sällan eld.

Ko? Nej, jag ältar varken förrätter eller oförrätter.

Stridshingst, kanske? Nej tack, varken är eller vill bli…

Där, under ett lejon, stack en liten, krokig svans fram. Jag drog fram en liten sjöhäst och insåg att jag hittat mig. Min fördomsfulla uppfattning om sjöhästens vardag är att den kämpar febrilt för sin och sin arts överlevnad och gör sitt bästa under besvärliga omständigheter. Kommer det en ordentlig ström så kan den ha tur och få fatt i någon fast punkt med svansen, men annars flyger den iväg och tappar kontrollen och får börja om från början igen. Den ser rolig ut och väcker munterhet men den är för gammal för att få ett jobb i en bransch där arbetslösheten rakat i höjden p g a nedskärningar och den har en massa förutfattade meningar om hur man ska vara en duktig och framgångsrik sjöhäst, de flesta förutfattade på ett sätt som gör att den själv aldrig kommer att kunna uppfylla dem. Och så bor den i kedjehus och har en dotter på snart ett halvår.

Nej, tänker sjöhästen där den sitter och plockar med plastdjur, den som ändå vore en gorilla ändå! Eller en….

En pingvin! En ståtlig kejsarpingvin, som står pall när det blåser kallt, skyddar sin familj och klarar livhanken med lika delar rutiner och fiffiga knep. Och som har stil och klär i frack.

Så nu ska förvandlingen börja! Jag måste byta fokus från att försöka föreställa någon som jag inte är och istället ta en banan (eller sill), luta mig tillbaka och erbjuda den unika person som redan är jag på ett förträffligt vis. Jag ska sluta stressa ihjäl mig för att göra mig anställningsbar i skrift och istället presentera mina idéer och projekt i from förvissning om att alla kommer att falla som furor. Jag ska sluta låta blockera mig i min kreativa gärning i den här bloggen för att jag är rädd för hur det ska få mig att framstå. För saken är den att jag fungerar vanligtvis alldeles utmärkt i en jobbsituation, medan min fritid kan bli mer än lovligt kaotisk, eftersom jag på senaste tiden gått upp flera storlekar i social kostym, och fortfarande håller på att växa in i densamma. Det tar tid att vänja sig, och den här hunden är ju dessutom lite extra gammal, så än sitter den kanske inte jättefint i sin nya korg.

Jag är, rent ut sagt, ganska jäkla dålig på att vara arbetssökande. Jag får ångest av Arbetsförmedlingens aktivitetsrapporter, jag får ångest av att fylla i ansökningsblanketter om A-kassa, och jag får ångest av att tvingas söka jobb som jag varken kan eller vill få. Vet ni att en stor del av de ansökningar rekryterare får som svar på platsannonser utgörs av brev med en ursäkt från den sökande om att hen egentligen inte vill ha eller är lämplig för det sökta jobbet, men hen är tvungen att skicka ett visst antal ansökningar i månaden för att vara en god, anställningsbar medborgare.

Anställningsbar. Jävla ord. Ett av svenskans fulaste, näst efter ”vårtgård”.

Nej, nu ska jag sköta det här som en kejsargorillapingvin och ta plats på ett ansvarsfullt vis. Jag har en fantastisk affärsidé med stor samhällsnytta och stort underhållningsvärde, ett projekt som ingen skulle kunna genomföra bättre än jag. Blir det som jag tänkt blir resultatet ett uppsving inom de tre områden som ligger mig allra varmast om hjärtat, nämligen språk, integration och Scrabble.

Nu blev säkert alla mina ordnördiga vänner (det är många) oerhört nyfikna. Fortsättning följer i morgon. Och den här gången menar jag det!

Åsa-Nisse är redan gorilla, men vill också gärna försöka bli pingvin. Här ses han på introduktionsmötet med sina nya faddrar. På pingvinitetet har alla tomteluvor på sig.

Åsa-Nisse är redan gorilla, men vill också gärna försöka bli pingvin. Här ses han på introduktionsmötet med sina nya faddrar. På pingvinitetet har alla tomteluvor på sig.

Banjo-Herren lär sig bokstäverna

Jag vet att jag är intelligent, eftersom folk säger det till mig jämt och samt. Så här säger dom:

”Hur kan du, som är så intelligent, ha så svårt att fatta de enklaste saker!?”

Nej, skämt åsido, mitt intellektuella självförtroende är det inget fel på. Jag lär mig helt enkelt saker snabbt. Jag lärde mig läsa vid fyra års ålder, och räkna kort därefter. Jag läste kapitelböcker innan jag började på lekis. Jag lärde mig flaggor och vägmärken och länder och huvudstäder och allt som stod i Kalle Anka & C:o. Och Bibeln, förstås! Jag minns hur jag satt och bläddrade i mormors gamla familjebibel när vi var ute i hennes lilla stuga i skogen, och fascinerades av Dorés etsningar av David halshuggandes Goliat och Saul uppspikandes filistéernas kroppar på stadsmuren och andra blodigheter. Jag kan inte ha varit mer än sex-sju år. Vid åtta gick jag runt en stor kyrka i Danmark vars väggar var täckta av målningar med bibliska motiv och kunde redogöra för samtliga historier bakom. I detalj.

Därför antar jag att mina föräldrar blev smått häpna när mina fröknar i första klass kontaktade dem och bekymrat berättade att jag inte ville lära mig alfabetet.

Så här lärde man sig alfabetet:

1) I början av veckan gick man till fröken nummer 1 och sa vilken bokstav man ville lära sig den här veckan.

2) Man fick en stencil på vilken man kunde studera ett stort och ett litet exemplar av aktuell bokstav. Speciellt viktigt var det utritat på denna stencil i vilken ordning och riktning man skulle dra de olika strecken som bokstaven bestod av.

3) När man var säker på hur alla streck skulle dras var det dags att skrida till verket. Man fick ta ett ritpapper som skulle vikas två eller tre gånger (beroende på teknik) så att man fick ett par ordentliga linjer att skriva på. Sedan fick man ta en krita, av valfri färg faktiskt, och skriva två rader med stor bokstav och två rader med små. Detta konstverk sattes in i ens bokstavspärm.

4) Nu var man så slipad abecedarie (jajemän, det är ett ord med historiskt belägg och som betecknar ung student i färd med att lära sig läsa och skriva) att man tilläts tillgripa blyertspenna och ett för dyra pengar upptryckt papper med linjer och ett tomt utrymme högst upp. På detta skulle man nu skriva lika delar stora och små exemplar av aktuell bokstav, samt rita en teckning högst upp som föreställde något som började på bokstaven i fråga.

5) I slutet på veckan gick man till fröken nummer 2 och hon kunde examinera en i veckans bokstav och man fick måla en fyrkant på bokstavspärmens försättsblad grön och fröken satte sin signatur. Sen skulle man komma tillbaka nästa vecka och välja ny bokstav. Eftersom vi var 25 i klassen fanns det alltid nån krumelur ledig.

Och nu ville inte den lille Johan följa denna process, nej, istället satt han och läste och fyllde i läroböckerna i förväg eller läste böcker han hämtat från skolbiblioteket. Så kunde det ju inte få gå till, hur skulle det se ut om någon elev inte lärde sig bokstäverna? Kanske skulle jag behöva gå om ettan?

Mina föräldrar satt sig ner med mig och hade ett allvarligt samtal med mig, och veckan därefter gick jag till skolan och lärde mig alfabetet. Hela på en vecka. Fröknarna var mäkta imponerade över min läraktighet!

Nej, naturligtvis var de inte efterblivna, de hade förstås insett att jag redan kunde läsa, men det var viktigare för dem att ingen elev, snabb som långsam, skulle särbehandlas. Efter att jag lärt mig alfabetet gick jag tillbaka till min vanliga svenskalektionsverksamhet, jag hade precis påbörjat tvåans extraböcker och det var fortfarande mycket hösttermin kvar. Fröknarna fortsatte sitt pedagogiska iver med att börja oroa sig för att jag började skriva mina J:n i fel ände. Det kunde ju bli problem när vi i tvåan skulle börja med skrivstil, bevars!

 

Referensföretag sökes för eventexperiment

Går du i kickoff-tankar men saknar uppslag? Då har jag ett måhända intressant förslag!

I mitt senaste visionära projekt att bli ordspelskonsult tänkte jag prova en idé:

Scrabbleturnering som företagsevent!

DSC_0034

Konceptet är enkelt, jag kommer till ditt företags kickoff och pratar Scrabble, spelets historia och regler och några initiala taktiktips. Sedan blir det utslagsturnering och vinnaren får ett pris. Hur fint pris får företagsledningen bestämma, det lägger jag mig inte i, om ni inte vill.

Hur lång tid en sån här tillställning skulle ta beror naturligtvis på antalet deltagare, men jag har en mängd olika koncept, allt från hela matcher till någon sorts ”först-till-en-viss-poäng”-varianter. Turneringarna ska i övrigt följa Svenska Scrabbleförbundets turneringsregler och naturligtvis kan du och ditt företag få spela med den ordlista ni önskar, även om jag alltid kommer förespråka SAOL, med eller utan böjningar tillåtna.

Vem är då jag att erbjuda en sån här tjänst? Är jag kompetent och erfaren?

Jag vågar påstå det. Jag är den som spelat flest Scrabble-turneringar i landet (jag får passa på att säga det nu, för snart blir jag förmodligen omsprungen i den statistiken) och jag har arrangerat massvis med turneringar, små som stora. Bl a har jag varit involverad i ett par SM-arrangemang. Det är näst intill tradition att det är jag som sköter ”inskolningen” av nya spelare på SM, d v s ger dem en grundkurs i tävlingsvett och -etikett samt viktig information för att kunna genomföra turneringen. Jag har hållit föredrag om Scrabble på Tekniska Muséet i Stockholm och var ordförande för Svenska Scrabbleförbundet i fem år, 2007-2012. Jag tog SM-silver 2007. Kort sagt, jag vet vad jag sysslar med.

Tro mig när jag säger detta; Scrabble är det roligaste jag någonsin sysslat med, det är ett av de enklaste, svåraste, mest kreativa spelen som finns. Varje företag har något att vinna på att anlita mig. Jag är en idéspruta, så kontakta mig så har jag säkert något uppslag om hur just ditt företags turnering bör utformas. Möjligheterna är oändliga! Geografiskt är jag placerad i Skåne, men om viljan finns kan jag göra nedslag var som helst i landet.

Läs och sprid för glatta livet! Det är en ny festfixare i stan! Mina kontaktuppgifter kan ni hitta i mitt CV, som ni laddar ner här!

Banjo-Herren kommer ifatt sitt förflutna

014

Här följer den bokrecension som jag skrivit och fått publicerad på Bokomaten!

Jag har blivit recenserad ett par gånger, oftast i min egenskap av medlem av en ensemble av något slag. Vissa recensenter för vissa landsortstidningar (läs Norra Skåne) tar sitt uppdrag på djupaste allvar medan andra recensenter för vissa andra landsortstidningar (läs Kristianstadbladet) går på föreställningen fram till paus, går sedan hem och gissar ihop en text för att inte missa kändisbuggen med Arvingarna på Stora Torg. Det  är ju en väldigt frestande fälla att falla i, så när jag nu fick i uppdrag att skriva den här recensionen, beslöt jag mig för att åtminstone komma från Norra Skåne, oavsett hur usel och platt boken månde visa sig vara.

Ett av mina stora intressen genom tiderna har varit Melodifestivalen. På min hårddisk har jag samtliga bidrag från svenska uttagningen som någonsin getts ut på skiva, plus några som fulkopierats i live-versioner. Går vi vidare till den stora Europa-finalen Eurovision Song Contest så har jag lyckats skrapa ihop samtliga bidrag genom tiderna utom fyra. Om någon därute mot förmodan skulle sitta på en inspelning av någon av följande är jag beredd att betala bra, för vad är en samling om den inte är komplett?

Trots denna på gränsen till sjukliga nördighet har jag aldrig varit något större ABBA-fan.Jag är född 1971 och på så vis årsbarn med ABBA. ABBA och jag gick på lekis tillsammans, för där rådde det ABBA-feber. Postrar och hopprepsmickar i varje vrå, men jag lät mig inte imponeras. När jag spelade skivor var det mestadels Tintin-skivor. Trots den musikalfan som jag är har jag aldrig sett Chess eller Kristina från Duvemåla och att höra och se Pierce Brosnan sjunga ”When all is said and done” i ”Mamma Mia!” väckte inte någon vidare nyfikenhet. Jag var följaktligen tämligen okunnig om ABBA när jag slog upp ”ABBA – The photo book”.

För en trivia-junkie som jag är den här boken ett absolut mästerverk! Bilder på helt sanlösa outfits blandas med vardagsscener och mellan bilderna återges hela ABBA:s karriär i anekdotform, allt från Bennys första scenframträdanden med Elverkets Spelmanslag till hur Agnetha nuförtiden går ut och dansar kasedans inkognito.

Allting avhandlas i en strikt kronologi som tilltalar en historieberättare som mig. Två av författarna, Jan Gradvall och Petter Karlsson, är två av mina favoritjournalister och har en skicklig anekdotteknik. En kan roa sig med att försöka gissa vem som skrivit vilka delar av boken, för någon sådan detaljerad förteckning bjuds en inte på. Bra!

033

Några favorithistorier:

Anledningen till varför ABBA hade så spektakulära scenkläder var rent skattetekniska. Hade de scenkläder som absolut inte kunde användas utanför scenen så räknades de som arbetskläder och var avdragsgilla!

En gång i New York blev hela gänget nekade att gå på en hipp nattklubb för att Tomas Ledin glömt sitt legg. Detta måste vara första belägg för när Tomas Ledin förstört allas kväll, och detta alltså långt innan han skrev ”En del av mitt hjärta”!

När ABBA skulle spela i Royal Albert Hall i London fick biljettbokarna ta emot 3,5 miljoner biljettförfrågningar. De hade kunnat ge 625 konserter innan behovet hade mättats. Det blev två.

När ABBA skulle fotografera omslaget till ”Super Trooper” hade de hyrt in två cirkusar som statister. Det visade sig dock att de båda cirkusarna var fiender och ena cirkusen drog innan några bilder hann tas. ABBA ringde runt till sina kompisar som fick komma och klä ut sig. Så nån stans på omslaget kan den skarpsynte tydligen skymta Björn Skifs. Och vad jag har letat!

Jag  var faktiskt övertygad om att Agnetha, Björn, Benny och Annifrid skulle stå mig upp i halsen efter genomläsningen, men det blev tvärtom. Efter lite spotifyande inser jag att det finns så mycket mer av ABBA utöver hitsen! Ta bara den smått bisarra ”Put on your white sombrero” som exempel. Funkar utmärkt för en kökstango med dottern i Babybjörn medan kaffet blir klart.

Så nu sticker jag ut och köper ett hopprep och platådojor. Jag har massvis att ta igen.

– Banjo-Herren

 

PS. I min egen blogg avhandlar jag inte så mycket böcker. Den handlar om mitt liv som pappa, husägare, scrabblare och arbetssökande. Hjärtligt välkomna på ett litet besök. Ni kan också gilla och följa bloggen på Facebook, då missar ni inga nya inlägg. Min intention är att skriva ett par inlägg om dagen, men den lilla dottern på tre månader får allt som oftast andra planer för mig. Och just det, min fast anställda fotomodell, apan Åsa-Nisse, vill som avslutning puffa för sin absoluta favoritbok. Och så vill han hälsa till Alejandro Fuentes Bergström. DS.

Obs! Spoilervarning! Innehåller dum hund.

Obs! Spoilervarning! Innehåller dum hund.

 

Troll!

Troll har funnits i alla tider. I begynnelsen var de sagofigurer som lufsade runt och åt prinsessor och kämpade ner tomtearméer. På 80-talet visade sig troll vara sju tjejer som fick göra låtar om döda kändisar och nu för tiden förekommer troll på nätet och skriver provocerande saker i viktiga ämnen som bakverk och innehållet i tecknad film.

Men troll är mer än så. Vissa barn tror att det bor troll under deras sängar och andra barn får sina sängar byggda av troll.

Vad sa han nu för nåt? undrar säkert alla som aldrig shoppat efter spjälsäng. Men det har vi, och även köpt en, av just märket Troll. Vi hade fått ett hett tips av några bekanta att det är praktiskt och ergonomiskt att ha en spjälsäng med en långsida som går att skjuta upp och ner så en inte behöver stå böjd så mycket, eller så en kan ställa sängen så att den blir som en sidovagn till den egna sängen för bästa åtkomlighet. Vi följde rådet och Signe, mamma och mormor åkte till den förträffliga affären Babyringen på Jägersro i Malmö. Där hittade de en modell på vilken en kunde med ett enkelt enhandshandgrepp föra ner hela långsidan på det önskade viset. Naturligtvis kom sängen i ett platt paket för den händige småbarnsföräldern att snabbt och lätt sätta ihop. Idag satte vi frejdigt igång, vi var tre personer för säkerhets skull. Pappa, mamma och farfar skruvade och muttrade medan farmor passade Signe.

Det blev rätt mycket muttrande. Det gick ganska snabbt aktuella sängtillverkare i projektet. Först skulle vi skruva fast den fixerade långsidan på gavlarna. Extra viktigt var det att ”inte skruva skruvarna helt fast ännu”! Någon exakt beskrivning av hur löst ”inte helt fast” innebar gavs inte. Minsta barn och 43-åring känner ju till (nuförtiden) att en aldrig ska dra åt skruvarna hela vägen förrän man är klar.

Nästa steg var att sätta i en tvärslå i underkanten av den andra långsidan, den som sedan efter montering ska kunna föras upp och ner med ett enkelt enhandshandgrepp. Inte heller nu fick skruvarna dras åt helt ännu. Sedan skulle botten i. Det gick lite trögt, och här skulle någon med lite erfarenhet av troll och sängar kanske dragit öronen åt sig och skruvarna åt andra hållet nåt varv. Men bottnen gick i och det var dags för den flyttbara långsidan. Och nu är det bäst att jag citerar beskrivningen ordagrant. (Där var bilder också men de tillförde inte jättemycket.)

I detta läget kan ni kontrollera så mellanrummet mellan långsidan och gavlarna inte är för stort. Skall bara vara så långsidan inte klämmer mellan gavlarna. Som bilden visar kan ni justera trissorna genom att skruva åt alternativt släppa ut dessa.

OBS VARNING! Öppningen mellan gaveln och långsidan får ALDRIG bli större än max 1,5mm på vardera sidan!

Detta för att inte något, såsom band, snöre eller liknande skall kunna fastna. Vilket skulle kunna skada ditt barn.

Sista stycket är på många sätt briljant. Extra pluspoäng för användandet av ”såsom” ett ord som måste ha uppfunnits av en poet som inte fick ihop sitt versmått nån gång i tidernas begynnelse. Och sedan uppdelandet av den avslutande meningen i två. Som för att markera att man egentligen inte ska behöva förklara för någon vad som kan hända om band, snöre eller liknande fastnar. Högdraget och besserwisseraktigt, som ett äkta nättroll.

Vi kollar noga så att mellanrummet inte blir för stort. Ojoj, vad vi kollar! Vi justerar trissor så att långsidan verkar löpa lätt. Mellanrummet är så lagom så. Vad lätt!

Långsidan sitter fast i sängstolparna med trissor i ovankant och en fjädrande sprint som snäppes fast på slutet så att de kommer ner i skenorna som möjliggör upp- och nerförande. Snäpp, snäpp! Vi är klara! Beskrivningen ger oss klartecken att slutdra alla skruvar nu, men inte för hårt, bara tills det tar emot. Vi drar och drar och slutar precis när det tar emot. Nöjda betraktar vi vårt verk. Dags att testa att för långsidan upp och ner med ett enkelt enhandshandgrepp. Grepp tas…

Långsidan sitter som berget ett troll eventuellt kan bo i. Och självklart gör den det, när man följt en instruktion som uppmanat en att först kolla så långsidan löper fritt, sedan uppmanat en att dra åt alla skruvar i sängen ett par varv! Jaja, skam den som ger sig, det är väl bara att lossa några skruvar och ta bort långsidan igen, tänker vän av ordning? Och visst borde det vara det, men då har den vännen glömt bort att denna säng är byggd av troll!

Hur många skruvar en än lossar i sängen så sitter trissorna i den rörliga långsidan fast i sina skenor så länge de fjädrande sprintarna sitter i, och de fjädrande sprintarna fjädrar så lagom där de sitter nu djupt in i konstruktionen. Alltså; för att ta bort sprintarna behöver en först ta bort trissorna, vilket inte kan göras förrän sprintarna avlägsnats. Joseph Heller sitter i sängföretaget Trolls styrelse.

Efter brukande av lite mer övervåld än någon av oss var riktigt bekväma med, lyckades vi dock bända ut sprintarna, modifierade trissorna en gång till, lossade alla skruvar, testade om långsidan löpte lätt, snäppte fast sprintarna, och slutdrog alla skruvar. Dags för nytt enkelt enhandsgrepp…

Tredje gången blev det rätt. Det tror jag var ovanligt snabbt för den genomsnittlige sängmontören.

Så därför erbjuder jag nu min know-how och expertis till allmänheten, för en enkel och astronomisk timpenning erbjuder jag mig att komma hem till er och montera era Troll-sängar! Jag lovar er att det är värt pengarna! Ni behöver mig!

Här är mitt CV i pdf-format!