Böjelser

Inledningsvis kan vi konstatera att tävlingsscrabblare i gemen inte gillar böjningar, så länge de inte står i fetstil förstås. Antipatin mot böjningar tar sig uttryck i att den experimentella turneringsverksamheten där även i SAOL Plus upptagna böjningar godkänns (d v s som de gör i Wordfeud) inte drar några horder av deltagare, kanske 6 stycken om intresset är stort.

Den som vill motbevisa mig får snart chansen. På lördag går en s k ”böjd turnering” av stapeln i Solna. Sex deltagare anmälda än så länge. Vill du bli den sjunde (eller åttonde, eller nionde o s v) så anmäl dig här.

Även andra typer av böjningar ses med oblida ögon, och med det trillar vi in på fråga 3 i min enkät ”Scrabble vs Alfapet”.

Alfapets pilbrickor, som gör att man kan vinkla ord, vad tillför de till spelet?

Frågeformuleringen blir långsamt bättre, och alternativen ger utrymme för en hel del nyanser.

  • Smärta
  • Obehag
  • Trams
  • Inget
  • En ny dimension
  • Himmelriket

En enkätbesvarare la till egna alternativet ”Obalans” och fick med sig två andra svarare på det. Annars var det ”Trams” som drog de flesta anhängarna. 20 stycken valde det alternativet! 4 angav ”Obehag” och 2 ansåg att pilbrickorna gav en ny dimension till spelet. Om det var en ond eller god dimension kunde ju inte anges, så det alternativet var lite luddigt, kan jag tycka så här i efterhand. En hävdade att pil-brickorna åsamkade hen smärta. Då använder man dem fruktansvärt fel, men jag är inte här för att döma.

De som röstade på Obalans utvecklade sina svar på ett föredömlig sätt.

Problemet är att med en pilbricka är det bara sex bokstäver kvar och då blir det för lätt att rulla. Jag hade dock en idé om att man kunde ha ett antal genomskinliga plastkvadrater med pilar på, och så kunde spelarna få ett antal (troligen en) sådan bricka var, att spela ut närhelst man vill under partiet. Brickan är alltså genomskinlig och kan spegelvändas så att den pekar såväl höger->ner som ner->höger och läggs på en annan bricka, antingen en man spelar ut eller en existerande bricka som man bygger på. Det tror jag kunde vara ett kul moment även om det förmodligen inte hör hemma i tävlingsspel.

och som kommentar till det:

Med en sådan bricka är det lättare och att få använda den när som helst och inte ha den på sitt ställ vore mycket bättre.

Några ambitiösa satte sig ner att provspela Alfapet med pil-brickor och allt och hamnade mot slutet i en något prekär situation med två likadana pilbrickor på stället. I ett sådant fall går det ju helt enkelt inte att lägga ut alla brickor, om man så i övrigt skulle ha A, R, E och två blanka brickor på stället. (Försök själva så får ni se.) Det får väl betraktas som den allra största buggen i idén med pil-brickorna.

Å andra sidan, och detta har jag även påpekat förut: Enligt reglerna för Alfapet är pil-brickorna ingenting som behöver tillämpas, de är menade som en liten krydda för sådana som spelat spelet länge och vill prova något nytt. Lite som fluffiga handklovar och sexig-rörmokar-dräkt, alltså.

Men idén med en genomskinlig pilbricka som varje spelare har en per parti är näst intill genial. Tack, Johan Rönnblom, för den. Imponerad, men inte förvånad.

Scrabble vs Alfapet, fråga 0

Ja, det blev lite av en fråga noll när jag gick ut och annonserade på min Facebook-grupp Scrabble att jag snart skulle undersöka stämningarna gentemot Alfapet.

Jo, jag skriver min Facebook-grupp. Ny på Facebook tänkte jag en gång skapa en mailinglista eller liknande, som jag skulle ha när jag behövde skicka speciella meddelanden bara till scrabblare. Meningen var att bara jag skulle veta om att listan fanns, men jag hade visst missuppfattat något centralt. Plötsligt hade jag startat en grupp och alla blev informerade om att de nu var inlagda i en sluten grupp kallad Scrabble. Hade det varit avsikten hade jag valt ett mer precist namn, tro mig. Jag uppmanade alla att bara strunta i detta misstag, gå ur gruppen och istället använda Scrabbleförbundets officiella Facebook-grupp, också skapad av mig. Eftersom gruppen av någon anledning inte gick att ta bort så låg den kvar och var en ständig påminnelse om hur klantig jag varit. Inget hände med den på ett par år. Och inget hände heller i Scrabbleförbundets officiella grupp. Men så plötsligt började folk använda gruppen till just det jag menat Scrabbleförbundets grupp skulle användas till. Och numera är den väldigt livaktig. Jag är förbluffad.

Nåväl, så här skrev jag:

Hejsan, alla scrabblare! Jag har en liten undran och den kommer snart att resultera i ett par frågor här angående skillnaderna mellan Alfapet och Scrabble. Grundsyftet är att pejla vad som är det ”värsta” med Alfapet, vad ni tycker behöver ändras för att ni skulle kunna tänka er att spela exempelvis SM i Alfapet. Alla som svarar kommer att vinna min oändliga tacksamhet, jag har fått det här uppdraget direkt från Alfapet, så detta är en reell möjlighet att påverka. Snart publiceras frågorna, häng med!

Responsen på detta tillkännagivande lät inte vänta på sig. Ingen var positiv. Vissa undrade vad Alfapet var för nåt, andra hade glömt vilka skillnaderna var. De allra flesta tyckte att ändringar var halvmesyrer, och att det enda rätta för Alga vore att köpa tillbaka Scrabble på svenska och lansera Alfapet Classic, parallellt med ”ordinarie” Alfapet, och på så vis få svart på vitt vilket spel som är det populäraste. Den idén är min favorit, den med, men dessvärre utopisk. Alfapet har vunnit säljfajten mot Scrabble i 22 av 22 möjliga säsonger, om de skulle köpa Scrabble så skulle de inte bara få betala en köpesumma, de skulle även få betala royalty till Mattel för varje sålt spel. En alltför sannolik förlustaffär, med andra ord.

Kontentan av alla vettiga och ovettiga åsikter blev i alla fall att scrabblarna inte skulle vara nöjda med att Alfapet ändrade sig lite grann, allt eller inget var det som gällde. Vissa ansåg att kompromisser skulle göra både Alga och Scrabbleförbundet likvärdiga otjänster.

Som jag ser det har vi främst två saker att förlora på att Scrabble som spel (inte namn) försvinner i Sverige:
1) ingen ger oss gratis spel. Det kan vi leva med.
2) folk spelar WF på nätet, köper Alfapet och sedan ska vi tvinga dem att tävla i en tredje variant, förutsatt att vi inte anpassar oss till Algas. Gissar att det kommer att påverka nyrekryteringen.

Om vi möter Alga i detta genom att komma med förslag på anpassningar blir det ingen Classic variant i Sverige. Vi kommer knappast att vara nöjda och jag tvivlar på att Alga vinner på det heller. Om det är juridiskt möjligt är förslaget med Alfapet Classic mycket bättre. Och borde inte det ge Alga chans att sälja ett extra spel till de besvikna som köpt Alfapet av misstag? Och lägga pengarna på det i stället för att fulanpassa en säljsuccé för att försöka blidka vår svårflirtade lilla sekt?

(Jag har ändrat lite i citatet för att det inte skulle kännas lösryckt.)

Jag håller med Lisa Blohm, min företrädare på ordförandeposten i Scrabbleförbundet, och författare av ovan angivna citat, i så måtto att alla skulle vinna på en sådan lösning, om inte företagsekonomi och juridik också hade haft varsin retfull Z-bricka med i påsen. Nu är jag dock fokuserad på att utreda kompromissen. Jag insåg att det här kan bli ett besvärligt parti.

Fortsättning följer i morgon.

Kompromisser

Jag har alltid varit anhängare av kompromisser. För länge sedan insåg jag att utopin ganska ofta visar sig omöjlig och då är det bäst att kompromissa. När jag brutalt och oväntat fick reda på att Scrabble-tåget lämnat den svenska leksakshandelsperrongen och att jag kommit på dess räddning åtminstone sex månader för sent så tog det mig inte många timmar att inse att jag behövde ta upp ett lite halvsurt äpple ur skålen och sätta tänderna i det. Och det visade sig inte alls vara så surt som jag trodde!

När jag för tre år sedan höll mitt föredrag på Tekniska Muséet i Stockholm om ordspel i allmänhet och Scrabble i synnerhet så avslutade jag det med en stor bild av Scrabble-brädet och proklamerade högtidligt och smått patetiskt att det var det här som gällde och det jag alltid ska vurma för. Jag har för mig att jag t o m gjorde mig till talesman för en större skara, alternativt använde den regala pronomenformen ”vi”. Lite skämmigt med tanke på hur den här texten är planerad att fortsätta, men jag gör härmed avbön.

Min tanke och mitt mål med mitt engagemang i Scrabble-communityn har alltid varit predikande och samlande. Kanske har det att göra med det utanförskap jag kände som lillgammal tweenie i Åhus på 80-talet. Ju fler desto roligare, har alltid varit mitt motto. Att tävla i ordspel och samlas över ett eller tusen bräden en helg då och då har enligt mig en ofantlig potential. Varenda gång någon ny onlinetjänst för ordspel dykt upp under åren har det blivit boom och succé. Det började redan 2002 med Nisse/Ordspel, en Chalmers-student hade fått snilleblixten att skapa en ordspels-server, och fastän Alfapet var det mest kända spelet i genren i Sverige och hade i sin nuvarande form existerat i 10 år, så ville han att spelet skulle se ut som gamla Alfapet, d v s Scrabble. Han hade insett det uppenbara, folk köpte Alfapet, men ville egentligen ha Scrabble. Och visst hade han rätt. Populariteten för online-spel sköt i höjden på nolltid. Servern kraschade flera gånger om dagen och ersattes med kraftfullare, och så kom nästa smarta idé: Ett medlemsforum! Nu kunde Scrabble-spelare mötas digitalt, diskutera allt mellan himmel och jord, och Scrabbleförbundet fick en oslagbar rekryteringsplattform.

Tyvärr var nästa stora idé inte lika lysande. Ordspel blev en betalsajt. I protest startade några andra utvecklare Betapet, som upplevde samma boom! Tusen och åter tusen spelare passerade Scrabble-brädet dagligen och rekryteringen till irl-spel fortsatte där. Sedan mattades väl hajpen av efter ett antal år, livet gick tillbaka till det normala, men Betapet var fortfarande en välbesökt sida som år efter år hamnade i topp på listor över bästa spelsajterna på nätet.

Och så kom Wordfeud! Nu fanns det plötsligt ingen hejd på intresset för ordspel online! Wordfeud hade en helt ny layout på sin plan (nja, inte helt ny, det var fortfarande 15×15 rutor och dessa utgjordes av ett symmetriskt mönster, om man inte var absurd och spelade med slumpad plan som det stora flertalet gjorde) men det gick bra ändå. Scrabblarna var initialt skeptiska, men med tiden satt vi alla där med våra telefoner. En stor hjälp på den traven var att WF lanserade en variant där bara fetstilta ord i SAOL var godkända.

Det var säkert den utvecklingen som fick Betapet att dra öronen åt sig. Sajten vars namn alluderade på Alfapet men där man spelade Scrabble (och vad jag vet har varken Alga eller Mattel haft åsikter på det) insåg att det gick att spela med en annan plan än den kända Scrabble-planen och, för att komma bort från den svaga juridiska is de spatserat på, så lanserade de en helt egen plan och slopade Scrabble-planen! Plötsligt fanns det ingen möjlighet att spela svenskt Scrabble på nätet! Rekryteringsbasen för Scrabbleförbundet ströps helt. Det var en i en lång rad av dödsstötar, och den absolut värsta hittills. Ordspel fanns fortfarande, men som en dammig spökserver som det fortfarande krävdes betalning för att få spela på, och om någon dristade sig att pröjsa, så skulle det visa sig vara ödsligt som i Sarpsborg en söndagsförmiddag (det ödsligaste jag någonsin upplevt i livet, en sommardag 1981) och helt ovärt utgiften.

Snart kommer svenskt Scrabble inte att finnas varken i handeln eller på nätet, således. Dags för kompromisser! Jag vill ha stora turneringar med många debutanter, inte ett ödsligt spellandskap med tiotalet gamla trotjänare, som Othello-SM mellan varven, när offentlig distributör av spelet saknats. (Sådan är situationen inte längre, tack och lov.)

Man tager vad man haver, sa redan Cajsa Warg, så därför engagerade jag mig i en intressant fråga: Hur ska Alfapet kunna ta revansch? Jag ställde några raka frågor till mina scrabblande vänner om hur Alfapet skulle behöva ändras för att kunna bli spelbart för dem och fick jättemycket respons. Nu sitter jag och sammanställer materialet och tänker presentera det för Alga, i hopp om att de ska lyssna. Jag tror de gör det.

Min avsikt var att även redovisa sammanställningen här, men det här inlägget har redan blivit alldeles för långt. Jag får återkomma.

Rise like a Phoenix

Redan de gamla grekerna hade hälar. En speciellt känd häl från den tiden var den på Akilles. Just nu har jag glömt vilken av hälarna det var, men historien berättar att Akilles mamma, som var havsnymf och hette Thetis, var så orolig för att hennes lille Acke skulle skada sig när han sprang runt och lekte krig så att hon marinerade honom i ambrosia och halstrade honom över sakta eld för att han skulle bli osårbar. Tyvärr kom Ackes stränge fader på dem precis i slutet av barbequen så hon hann inte grilla hälen hon höll honom i, och därför blev han inte heller osårbar på just den delen. Sen gick det ju också som det gick i trojanska kriget. Se där vad en alltför överbeskyddande moder och en auktoritär fader kan ställa till med.

Alla har vi våra akilleshälar, och i en jobbsökningssituation är man ju tämligen ointresserad av att blotta dem. På senare tid har jag dock insett att ett sådant beteende är skadligt på många sätt, och därför hoppar jag nu i mina mentala flipflops.

I december 2012 blev jag helt oförhappandes utbränd. Kroppen sa ifrån i så måtto att magen exploderade. Och när överdrifternas dimmor lättat över hela händelsen så kunde det konstateras att jag fått elaka inflammationer i tarmfickor. Alla sa till mig att sjukdomen var stressrelaterad, men jag ville inte tro på dem. Hur kunde jag vara stressad, jag hade ju aldrig haft så lite att göra på jobbet förut? Men så visade det sig att när jag genomgått en onödig magoperation (första diagnosen talade för att det var blindtarmen, men vid ingreppet insåg de sitt misstag) och en månadslång konvalescens och äntligen kom tillbaka till jobbet så exploderade magen igen efter en timme. Quod erat demonstrandum, och jag gick hem igen, för att inte komma tillbaka på nästan fyra månader.

Vad hade då hänt? Hur kunde den hypereffektive, tålige, övertidsarbetande mönsteranställde plötsligt bara magsäcka ihop sådär?

När jag läser en jobbannons så tänker jag oftast att jag inte passar för jobbet ifråga.  Den känslan kommer av att jag, och förmodligen ingen annan i världen, kan uppfylla arbetsgivarens kompetenskrav. Väldigt få är både unga, välutbildade, mångårigt arbetslivserfarna, proaktiva och kompetenta att hålla flera bollar i luften samtidigt, samtidigt. Ibland tänker jag dock att jag skulle kunna passa för ett visst jobb. Aldrig någonsin har jag tänkt att det här jobbet, det skulle verkligen behöva mig.

Och så här långt i berättelsen kör jag givetvis fast och sitter länge och stirrar framför mig. Är det här klokt? Kan jag inte bara trycka på papperskorgen och radera hela det här inlägget? Det har jag ju gjort så många gånger förr. Jag svängde in på fel spår i dramaturgin någonstans längre upp i texten. Lika bra att backa tillbaka och göra ett nytt försök.

Jag trivdes utmärkt på mitt jobb i Handelsbanken. Jag gjorde ett utmärkt jobb, hade pondus och självförtroende och kunde produkten utan och innan. Det fanns tydliga instruktioner och en klar arbetslinje. Arbetet kom med posten och när inkorgen var tom så var också arbetet slut. Och inkorgen fylldes på hela tiden, den blev aldrig tom. Varje blankett var ett ärende som hade en tydlig gång och efter inte alltför lång tidsutdräkt  kunde man datumstämpla, lägga i arkiv och vara nöjd med sig själv. Instant gratification kallas det, och jag knarkade det. Ju fortare man jobbade, desto fler gånger fick man klappa sig på axeln med stämpeln och säga duktig. Om något funkar så ser jag ingen idé med att ändra det, och den där situationen funkade.

Föga hade jag väl anat att jag skulle vara så lyckligt lottad att jag fann den underbaraste personen på jorden på ett avstånd av dryga fyra timmar med X2000. Men så blev det, och det överraskade mig att livet kanske var viktigare och större än jobbet när allt kom omkring. Det var helt självklart för mig att det var dags att dra upp mina hyresrättsliga bopålar och återvända till hembygden. Vilken tur, tänkte jag, att jag jobbar för en rikstäckande jättekoncern med näst intill oändliga möjligheter till karriär! Jag började lusläsa de interna platsannonserna. Mitt område, livförsäkring, hade ingen verksamhet nere i Skåne, så jag insåg att jag behövde söka mig till nya utmaningar inom branschen. Frågan var bara hur mycket jag skulle behöva ändra mig. Men det fanns ingen anledning att anta annat än att det inte skulle gå sämre än som en dans. Jag har ju lätt för att lära mig nya saker och jag var ju ytterst motiverad!

Det skulle visa sig vara svårare än förutsett. På bankkontoren i Skåne var det i princip anställningsstopp, så jag fick förlita mig på de centrala enheterna. På de centrala enheterna krävdes i de allra flesta fall erfarenhet från bankkontor. Ett Moment 22 av klassiskt slag. Till slut lyckades jag övertyga programvaruutvecklingsavdelningen att ge mig ett vick på ett och ett halvt år som testare. Jag hade under karriären upptäckt massor med buggar i program som jag jobbat med, så jag kände mig ytterst lämpad för detta. Hur svårt skulle det kunna vara att testa så att ett program fungerar som det ska, tänkte jag?

Jättesvårt.

Vid programvaruutveckling finns det inga instruktioner och rutiner. Det finns ingen tydlig början eller slut på ett ärende. Och så det allra värsta: som testare sitter man sist i kedjan och vet faktiskt aldrig när man ska göra jobbet man förväntas att göra. Testaren sitter bortom alla flaskhalsar, och ingen vet hur många flaskhalsar det finns. Vad ska man göra medan man väntar? Ingen vet. Hur ska man veta att man är klar? Ingen vet.

Det enda vi vet med säkerhet är att kött är skadligt för oss, sa en vegetariansk kollega en gång och tittade på mig med något religiöst i blicken.

Jag kan inte sitta sist i en kedja. Jag måste vara först, eller så måste jag vara själva kedjan. Jag uppmanades till två saker. För det första: Fråga mycket! För det andra: Ställ inga frågor!

Jo, faktiskt. Den höggravida, hormostinna kvinnan jag skulle vicka för och som jag gick bredvid alldeles för kort tid gav mig dessa råd. Fråga gärna och ofta, men aldrig på mötena, för där har vi så mycket att avhandla och dessutom är Stockholm med på länk så tiden är dyrbar.

Så jag satt tyst och observerade på mötena, och förstod ingenting. Resultatet av detta var att de andra teammedlemmarna klagade på mig inför chefen (naturligtvis gick de inte direkt på mig, hur skulle det se ut?) och sa att jag var oengagerad och stöddig.När jag sedan skulle ställa frågorna var det svårt att hitta någon som hade tid att svara. Jag hatar att vara den som stör, så jag bad försiktigt folk att hjälpa mig när de hade tid. Det kunde ta dagar. Och med dagarna gick även den begränsade tid jag kände att jag hade på mig att bevisa mina kvaliteter och öka mina chanser till något nytt uppdrag när vicket var slut. Jag ska inte gå in på hur ledningen hanterade situationen, för egentligen är det irrelevant. Utbränd blir man inifrån. Det är bara du själv som kan släcka.

Det höll i sju månader. Måndagen efter julfesten vek jag mig dubbel i magsmärtor på Gustav Adolfs torg, men gick ändå tillbaka till jobbet och jobbade en dag till. På tisdagen blev det akuten, och på onsdagen öppnade de mig i onödan.

I april var jag tillbaka på jobbet, omplacerad till teknisk support, och det kändes som att vattnet var tillbaka runt min karriärs fisk. Det ringde, jag svarade, jag löste, jag vann. Klapp på axeln! Men även på kundtjänsten var det anställningsstopp, så när vikariatet gick ut i oktober 2013 så ställdes jag inför alternativen att sluta eller flytta tillbaka till Stockholm. Signe var på väg, men även om hon inte varit det så var valet lätt, för att inte säga självklart.

Efter en sådan upplevelse får man insikter, förstås. Jag har lärt mig den hårda vägen vad jag inte klarar, och jag har också lärt mig att det inte går att anpassa sig hur mycket som helst. Vissa personliga egenheter räcker det inte att bearbeta bara genom att ”jobba lite mer på dem” eller ”skärpa sig”, som det populärt kallas. utan man ska helt enkelt försöka undvika dem i görligaste mån. Efter en utbrändhet behöver du byta spår helt. (Hör du det, Jimmie?) Försök inte bli vad du tror att omvärlden kräver av dig! Skräck för att misslyckas är inte samma sak som motivation! Dra de strån du själv är bäst på att hitta till stacken! Gör nåt du brinner för, annars blir du bränd!

Ordspel i Skolan är mitt strå. Ingen kan dra det så bra som jag skulle kunna göra det. Jag tror på det in i minsta detalj, jag vet redan det jag behöver veta för att sätta igång, och jag vet vilka jag kan och får fråga om jag stöter på problem. Det känns som det här är uppgiften jag tränat inför i hela mitt liv!

 

Ordspel i Skolan

Idag börjar Scrabble-SM i Göteborg, en av årets höjdpunkter för mig under i princip hela 2000-talet. Men i år slår jag mig inte ner mittemot någon motståndare. Jag varken kan eller vill vara borta från Signe den tiden det skulle ta. Det kommer fler år, vad än Mattel hittar på.

Men naturligtvis kan jag inte hålla mig borta. I morgon kör jag upp på morgonen för att insupa lite atmosfär och för att hålla ett litet anförande. Så alla som ska spela i helgen, om ni kommer tillbaka från lunch 10 minuter före spelstart så kommer ni att få höra vad jag har att säga. Ni som inte ska spela och/eller äter långsamt kan få reda på det nu istället.

I år spelas Scrabble-SM återigen på en skola. Skolsalar är perfekta ordspelslokaler, många stolar och små bord och god belysning. Detta kombinerat med hur uppbyggligt Scrabble och Alfapet är för ordförråd, huvudräkning, koncentration och kamratskap gör det speciellt svårt att bortse från att skola och spel utgör en lyckad kombination. Sveriges Schackförbund har i några år bedrivit utbildningsverksamhet där de lärt lärarna att lära ut schack. Detta har slagit otroligt väl ut och den rikstäckande schackturneringen Schackfyran engagerar tiotusentals skolbarn och lärare varje år.

Min uppfattning är att det skulle vara lätt att skapa något liknande för ordspel! I början funderade jag på att skapa ett helt nytt spel, men sedan knackade erfarenheten mig på axeln, harklade sig och muttrade något om marknadsföring. Naturligtvis får man mycket gratis av att använda ett eller flera befintliga spel! Mitt förstaval gjordes naturligtvis med hjärtat, och det ironiska är väl att om jag hade fått det här uppslaget ett år tidigare så hade Mattel kanske beslutat sig för att fortsätta med Scrabble på svenska. För det behöver man ju varken vara företagsekonom eller obotlig optimist för att se fördelarna i att ens spel forsar ut i landets skolor, eller hur?

Samtliga pedagoger, skolledare och föräldrar jag pratat med har varit positiva, och speciellt glömmer jag aldrig när jag berättade om projektet på ett möte med ett stort antal lärare och det gick ett imponerat och intresserat sus genom lokalen. Då insåg jag att jag hittat rätt!

Först tänkte jag koncentrera mig på årskurs 0-6, men ganska snart insåg jag att intresset fanns överallt!  Såväl på förskola, fritidsgårdar, åk 7-9, samt inte minst gymnasiet! Ja, t o m SFI har hört av sig!

Verksamheten är planerad att dra igång till hösten 2015, och min plan är att börja här nere i Skåne, men man vet aldrig var jag hittar lämpliga samarbetspartners. Det är långt ifrån klart vilket eller vilka spel som ska ingå i projektet, även om jag kan avslöja att det lutar kraftigt åt ett visst håll. Är du pedagog eller skolledare eller bäggedera och tycker detta låter intressant? Tveka inte att kontakta mig så berättar jag mer!

Mina kontaktuppgifter hittar du här!

Scrabble och/eller Alfapet?

Jag inser med glädje att min sociala sfär och läsekrets utgörs av mer än bara Scrabble-spelare, så därför får jag väl förklara än en gång skillnaden mellan Scrabble och Alfapet.

För de allra flesta i min ålder, plusminus 10 år, så är det ingen skillnad alls. Deras Alfapet-bräde från barndomen ser precis likadant ut som ett Scrabble-bräde gör idag. Sånär som på en liten detalj ser även brickorna ut precis likadant. Den lilla skillnaden är att i gamla Alfapet-spel är C-brickan värd 10 poäng och Z 8. I dagens Scrabble är det tvärt om, och så har det varit i ca 10 år nu. Bytet av brickvärdet var ett beslut tillverkarna fattade i samförstånd med oss i Scrabbleförbundet och var helt rimligt.

Hur som haver, om du skulle köpa ett Alfapet-spel i handeln idag så skulle du inte få samma spel som för 30 år sedan. När Scrabble kom till Sverige på 50-talet rönte det samma öde som Batman, Superman och Spiderman m fl, namnet försvenskades till det geniala namnet Alfapet. Hur det namnet valdes vet säkert någon men inte jag. Kanske var det för att få det att låta lite lekfullare, eller för att inkludera finlandssvenskar, vad vet jag? Namnet fastnade i alla fall med oväntad envishet.

I början av 90-talet köpte Mattel rättigheterna till Scrabble utanför Nordamerika och hade nog hemskt gärna övertagit namnet Alfapet, men se, det hade Alga varit smarta nog att varumärkesskydda! Så nu stod Alga där med ett spelnamn utan spel. Vad göra? Jag misstänker att det var ett visst juridiskt krypande genom olika hål för att komma fram till exakt hur lite de behövde ändra på Scrabble för att det inte skulle anklagas för att vara plagiat, men till slut stod de där med Nya Alfapet! (”Nya” har med tiden glömts bort, såsom nyheter plägar.) Nya Alfapet hade 120 brickor med lite annorlunda poängsättning, planen var lite större, och bonusrutmönstret var något förändrat och utökat med 4-multipler av såväl ord- som bokstavspoäng. Alla dessa ändringar var fullt rimliga och på sätt och vis till det bättre.

Meeeeeeeen….

Brickorna vars kanter skavde allra värst på Scrabble-entusiasternas acceptanspåse var de nya specialbrickorna. Det fanns fyra brickor som möjliggjorde böjningar av ord (och då menar jag alltså inte grammatiska böjningar utan geografiska, det blev möjligt att spela i vinkel helt enkelt) och två brickor som var svarta och kallades stoppbrickor. Dessutom dök det upp en ny sorts ”bonus”-ruta på brädet, nämligen dubbel NEGATIV bokstavspoäng, d v s om du la en bricka på den rutan så var du tvungen att räkna brickpoängen för just den brickan som minuspoäng! I värsta och dummaste fall kunde en illa placerad ZON med hakningen (FE)Z innebära en poängsumma på -32 poäng.

En annan aningen besvärlig sak med brickuppsättningen i Alfapet är att både Q och W förekommer.

Dessa skillnader sammantaget gör att det generellt förekommer ett visst frynande på scrabblares näsor när någon kallar deras spel för Alfapet.

För det var just det som var det så kallade problemet. De bokstavstroende ansåg Alfapet vara en blek kopia av originalet och vägrade ge det en chans. Allmänheten däremot fattade inte att förändringar skett och fortsatte kalla Scrabble för Alfapet. Och vad händer med en minoritet när de känner att samhället motarbetar dem? Jo, de blir än mer sammansvetsade och övertygade om att de har rätt och alla andra har fel. Paralleller kan dras överallt i världen.

Jag var ordentligt styvnackad länge och rättade alla som undrade om jag spelade Alfapet fortfarande. Det kändes som Jan-Ove Waldner säkert känner när någon frågar honom om han håller på med pingpong ännu. Men så kom Wordfeud! Wordfeud var lite mer likt Scrabble än Alfapet, och det gick inte att värja sig. Plötsligt spelade alla Wordfeud, och det gick ju bra det med! Kunde det t o m vara så att…?

Och när jag så stod med min fantastiska ordspelsidé klar (jaja, lugn, jag ska berätta snart, kan ni vänta till i morgon?) och insåg att Scrabble på svenska tyvärr var en återvändsgränd så bröt jag naturligtvis ihop, men inte överdrivet länge, för om man nu ska försöka livnära sig på en produkt, så är det ju naturligtvis bättre att använda ett namn som de allra flesta känner till?

Så jag konverterar. Fr o m nu spelar jag Alfapet! Och jag gör ingen skillnad mellan Alfapet från 1977 och från 2014, jag spelar alla spel som heter eller har hetat Alfapet. Jag kommer fortsätta vara aktiv inom Svenska Scrabbleförbundet och min önskedröm vore naturligtvis att Alga och Mattel tog sina respektive förnuft till fånga och insåg att spelet Alfapet, med den lilla tilläggstexten under loggan ”- även känt som Scrabble”, skulle vara en veritabel spelbutiksvältare som alla skulle tjäna på.

Scrabble är ett roligt spel. Wordfeud är ett roligt spel. Och Alfapet är ett roligt spel! Alla ska med, då blir det godast.

Fråga chans

Jag har tidigare varit inne på att jag inte är så förtjust i att bedriva försäljning, speciellt via telefon. Om jag ska vara helt ärlig så har jag problem med att ringa upp folk över huvud taget. Rädslan för att störa, förarga, ställa dumma frågor eller helt generellt misslyckas är stor, i ett samtal är det svårt att gå tillbaka och korrekturläsa efteråt innan budskapet skickas iväg.

Jag har inte alltid varit sådan, och det är kanske därför jag är det nu. När jag gick på lekis fick vi en dag en lista över telefonnummer till alla barnen i gruppen och jag fröjdades storligen över alla dessa kontaktmöjligheter! Väl hemma ville jag testa om den verkligen funkade, så jag ringde till Posten. (Posten var alltså en kille i min lekisgrupp som kallades så för att han bodde i samma hus som postkontoret i Åhus. Ganska snart flyttade både Posten och posten ut från det huset, men smeknamnet försvann inte för det. Mig veterligen kallas han fortfarande för Posten.) Hans mamma svarade, jag presenterade mig väluppfostrat och undrade om Posten var där, och det var han så snart hörde jag hans röst och insåg att jag inte hade något ärende. Mitt småprat var ännu inte utvecklat så jag sa helt frankt att jag bara hade ringt för att testa telefonlistan och så la jag på.

Heder till Posten som aldrig nånsin tog upp denna episod igen under tio års gemensam skolgång. Å andra sidan kom han och hans kompisar på så många andra sätt att tråka livslusten ur mig så det hade nog varken gjort till eller från.

Längre upp i skolåldern användes telefonen i huvudsak till två saker, att busringa med och att ringa och fråga chans. Jag undvek båda. De innebar en alldeles för stor risk för misslyckande, och jag lyckades aldrig uppamma självsäkerheten som krävdes. Däremot utsattes jag både för busringningar och chansfrågningar. Jag gick på busringningarna med hjärtans lust och lät mig luras, och när chansfrågningarna trillade in så tog jag dem för busringningar och tackade irriterat nej.

Så jag frågade aldrig chans på nån. Jag var helt enkelt säker på att de skulle säga nej, så då var det bättre att gå omkring och fantisera och hoppas i avskildhet. En gång var jag så upp över öronen förälskad i en flicka i klassen att jag bad henne komma till mellanstadiediscot på Villaskolan en fredagskväll. Jag brukade aldrig gå dit själv, men jag hade förstått att det var där det behövde hända, om man inte ville använda telefon eller kompis. (Så bra kompisar hade jag helt enkelt inte.) Hon undrade varför jag ville att hon skulle komma dit, men jag spelade mystisk. Och så gick jag för första gången i livet på mellanstadiedisco! Jag samlade mod hela kvällen och väntade på tryckare, bara gå fram och prata med henne vågade jag ju INTE, och när det kom en lugn låt så tappade jag lätt och lustigt modet och cyklade hem istället. Naturligtvis. Om det hade funnits något intresse från hennes sida (faktum är att inte hon heller brukade gå på disco, men faktiskt gjort ett undantag eftersom jag bad henne) så var det ögonblicket förbi efter detta. Vi delade klass i fyra år till, men pratade aldrig ett ord med varandra igen.

Med tiden lärde jag mig att man måste våga för att vinna, och såhär i efterhand så kan man ju undra vad jag trodde skulle kunna hända om jag ringt upp och bara frågat. För på den tiden borde det ju inte ha varit mer komplicerat än så, eller hur?

Varför berättar jag då allt detta, förutom för nöjes skull? Jo, ibland faller jag tillbaka i gamla hjulspår och vågar inte sträcka mig efter något jag väldigt gärna vill ha. Det kan vara små saker och det kan vara stora saker. Nu senast var det en jättestor sak!

Kommer ni ihåg mitt projekt med Scrabble-events? Det har jag nu gått rätt länge och fantiserat om och drömt ihop ett långt och lyckligt liv för mig och Scrabble. Sanningen är den att det finns mer i planen, betydligt mycket mer! Mer om detta senare. För att få möjlighet att genomföra min plan insåg jag att det var tvunget att få stöd och välsignelse från Scrabbles vårdnadshavare, eller distributörer som det heter när det inte rör sig om en tjej i klassen. I Europa har jätteföretaget Mattel rättigheterna till Scrabble, och de har i sin tur anlitat det mer lokala företaget i samma bransch, Norstar, för den skandinaviska distributionen. Scrabbleförbundet har alltid skött sina mellanhavanden med Mattel/Norstar via deras försäljningschef, och till hen hade även jag tänkt vända mig. Men min rädsla för misslyckande gjorde att jag drog mig för att ringa. Men till slut hade jag väntat länge nog, skrapade av mig mossan och rakade av mig de gråa håren och greppade luren!

Hen lyssnade intresserat på hela min plan, varenda liten guldglänsande detalj (jaja, jag har ju sagt att jag återkommer till detta sen!) och berömde mig för en lysande idé.

Meeeeeeeeen…

Norstar och Mattel har tillsammans beslutat att sluta distribuera och sälja Scrabble på svenska. Det är helt enkelt ingen idé att försöka konkurrera med Alfapet, och om Scrabble någon gång får någon publicitet så beskrivs det som Alfapet ändå. Och finns det ingen distributör så faller hela min framtidssaga ihop som ett korthus.

Det behövde man i alla fall aldrig oroa sig för når man skulle ringa och fråga chans. Om motsvarande resultat skulle appliceras på mellanstadiescenariot så skulle det vara ungefär som att man ringde, frågade chans, och tjejen sa nej, samt berättade att hon skulle flytta till Kina samt se till att skolan du gick i revs! Men som avslutning lägga till att hennes lite otrevligare kusin var singel.

Jag insåg att det var dags att konvertera!

Fortsättning följer….