Ja, faktiskt, det ÄR ett Scrabble med siffror! Fantastiskt kul sätt att lära sig räkna, eller för den delen slipa på sin redan breda huvudräkningspotential Spelet är från 1987 och är i mycket fint skick! Bytes mot bebisleksak med sifferinriktning.
Pappan
Tri-Bond
Originalutgåvan från 1997. Komplett. Frågorna är i vissa fall något daterade, perfekt för nostalgiska sjuttiotalister. Lådan är obetydligt skavd i hörnen, men bara normalt slitage efter flyttar och användning. En klar favorit, så detta vill jag byta mot nåt fint!
Jag rullar…eller inte?
Ja, jag erkänner. Jag valde den rubriken för att lura alla mina scrabblespelande vänner att börja läsa inlägget. Men häng kvar nu, för jag har en viktig fråga.
Många bilar har jag kört i mina dagar, men aldrig någonsin har jag ägt en egen. Det har helt enkelt inte funnits nåt behov. När jag bodde i Stockholm så gick tunnelbanan ofta och dit jag ville, annars var bussnätet stort och vältrafikerat. Samma sak efter att jag flyttat till Lund. På fem minuter tar jag mig till centralstationen där tåg och bussar allt som oftast står och väntar.
Men nu är det alltså dags. När en bor i Staffanstorp och har en bebis så blir bussen mindre attraktiv, då kan en inte vänta på 166:an för att komma till BVC eller barnvaktande morföräldrar eller ens City Gross.Livet med bebis kräver en mer bekväm och tidseffektiv kommunikation. Och dessutom har vi ju ett garage som väntar i Staffanstorp! En sån nischad byggnad kan en ju inte bara fylla med gamla tidningar eller sällskapsspel? Och dessutom är det ju så kul att tanka! Nej, bil står högt på inköpslistan!
Problemet är bara att jag inte vet ett smack om bilar. Därför vänder jag mig till er, mina läsare, och ber er om era bästa råd. Vilken är den bästa familjebilen? Jag är själv väldigt förtjust i Toyotas hybridbilar, men de ligger ju lite högt i prisklass. Kriterierna vi har är att det ska få plats en Emmaljunga barnvagn i bagageutrymmet. Någon sa till Emily att om en köpt Emmaljunga så måste en också köpa Volvo, men det låter lite magstarkt, tycker jag. Absolut inget fel på Volvo, men några alternativ måste det ju finnas?
Svindlande perspektiv
Vi var och hälsade på Åsa-Nisses mormors mor igår. Hon sitter på ett äldreboende i Malmö och är 77 år gammal.
Efteråt kom jag att tänka på min egen mormors mor. Hon var bondmora i östra Blekinge och dog i barnsäng för mer än 100 år sedan. Olika fort vandra generationerna…
Idag är det helg och jobbjakten tar paus. Istället tänkte jag underhålla er med lite bilder och berättelser från min och Banjo-Faderns resa till Tanzania i januari. Hoppas det ska smaka!
Insikt i tvättstugan
När man står där i tvättstugan.
När man står där och viker ihop tvätt.
När man tar upp det där lilla, lilla plagget som säkerhetstvättats inför första användningen.
När man inser att snart kommer det lilla, lilla plagget att fyllas ut av en varelse som kommer bli hela ens värld.
Då.
Panik. Glädje. Stolthet. Kärlek. Allt.
Åsa-Nisse
I sensomras var det inte så muntert, ska jag villigt erkänna. Allting var ytterst ovisst, jag stod inför den dystra framtiden att inte ha något jobb, min hälsa hade varit helt ur gängorna hela året och energin tröt. Jag var med andra ord en orolig själ.
Den tolfte september vände dock allting på bara ett par timmar. Den morgonen kom nämligen min älskling ut från badrummet och frågade mig hur det var med min syn så här på morgonen. Jag trodde först att jag ställt till någon oreda därinne, och det visade sig att jag hade gjort också, men inte därinne som i ”därinne i badrummet”. I handen höll Emily en liten vit sticka på vilken kunde synas ett svagt, svagt blått streck. Det verkade som det var dags för oss att bli föräldrar.
En bomb av energi och framtidstro exploderade i mig. Jag kommer så väl ihåg den där gången för ett halvt liv sedan då jag la mig bakåt på gräsmattan i Tivoliparken, tog en klunk vin som den bohem jag trodde mig vara, tände en cigg, tittade upp i skyn och sa till mina bohemvänner Janne och Strömblad: ”Åh, vad gärna jag skulle vilja bli pappa! Det skulle jag vara så bra på!” De båda ännu yngre dryckesbröderna började spotta och fräsa och uttrycka sina tvivel om mitt mentala välbefinnande. Sedan dess har jag slutat både dricka billigt vin direkt ur flaskan och röka, och mina fortplantningskritiska bohemvänner har båda förökat sig multipelt, och tyvärr i ett fall även lämnat detta jordelivet. Och äntligen, efter mycket förberedelse och längtan, är det dags för mig att uppfylla en liten del av jorden.
Jag har alltid haft en förunderlig förmåga att komma överens med barn. Kanske med undantag för den tid då jag själv definierades som ett, visserligen. Jag brukar raljera om att det har att göra med en komparativ intellektuell nivå, men något mer än så är det nog. Faktum är att jag nästan alltid får stora leenden från barnvagnssittande barn på stan, och som trogna läsare vet så blev jag min brorsdotter Toras allra första bästa vän. Numera har Emily överlägset passerat mig på Toras topplista, men det må vara hänt.
Anna frågade på Facebook i fredags om jag inte kunde tänka mig att vara hemmapappa. Självklart kan jag tänka mig det, men jag kan mycket hellre tänka mig att vara en arbetande pappa som ändå finns där för Åsa-Nisse i glädje och sorg. Jag är helt övertygad om att dessa roller går att kombinera!
Ett par timmar efter att Emily visade mig det svaga blåa strecket fick jag ett samtal från min gamle far. Han berättade att han ville bjuda mig på en resa till Afrika. Det kändes mycket, mycket mer overkligt än att bli pappa. Den tolfte september 2013 var en bra dag, helt enkelt.
Banjo-Herren söker jobb igen! 