Åsa-Nisse

I sensomras var det inte så muntert, ska jag villigt erkänna. Allting var ytterst ovisst, jag stod inför den dystra framtiden att inte ha något jobb, min hälsa hade varit helt ur gängorna hela året och energin tröt. Jag var med andra ord en orolig själ.

Den tolfte september vände dock allting på bara ett par timmar. Den morgonen kom nämligen min älskling ut från badrummet och frågade mig hur det var med min syn så här på morgonen. Jag trodde först att jag ställt till någon oreda därinne, och det visade sig att jag hade gjort också, men inte därinne som i ”därinne i badrummet”. I handen höll Emily en liten vit sticka på vilken kunde synas ett svagt, svagt blått streck. Det verkade som det var dags för oss att bli föräldrar.

En bomb av energi och framtidstro exploderade i mig. Jag kommer så väl ihåg den där gången för ett halvt liv sedan då jag la mig bakåt på gräsmattan i Tivoliparken, tog en klunk vin som den bohem jag trodde mig vara, tände en cigg, tittade upp i skyn och sa till mina bohemvänner Janne och Strömblad: ”Åh, vad gärna jag skulle vilja bli pappa! Det skulle jag vara så bra på!” De båda ännu yngre dryckesbröderna började spotta och fräsa och uttrycka sina tvivel om mitt mentala välbefinnande. Sedan dess har jag slutat både dricka billigt vin direkt ur flaskan och röka, och mina fortplantningskritiska bohemvänner har båda förökat sig multipelt, och tyvärr i ett fall även lämnat detta jordelivet. Och äntligen, efter mycket förberedelse och längtan, är det dags för mig att uppfylla en liten del av jorden.

Jag har alltid haft en förunderlig förmåga att komma överens med barn. Kanske med undantag för den tid då jag själv definierades som ett, visserligen. Jag brukar raljera om att det har att göra med en komparativ intellektuell nivå, men något mer än så är det nog. Faktum är att jag nästan alltid får stora leenden från barnvagnssittande barn på stan, och som trogna läsare vet så blev jag min brorsdotter Toras allra första bästa vän. Numera har Emily överlägset passerat mig på Toras topplista, men det må vara hänt.

Anna frågade på Facebook i fredags om jag inte kunde tänka mig att vara hemmapappa. Självklart kan jag tänka mig det, men jag kan mycket hellre tänka mig att vara en arbetande pappa som ändå finns där för Åsa-Nisse i glädje och sorg. Jag är helt övertygad om att dessa roller går att kombinera!

Ett par timmar efter att Emily visade mig det svaga blåa strecket fick jag ett samtal från min gamle far. Han berättade att han ville bjuda mig på en resa till Afrika. Det kändes mycket, mycket mer overkligt än att bli pappa. Den tolfte september 2013 var en bra dag, helt enkelt.

2 thoughts on “Åsa-Nisse

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s