Mitt Afrika IV – Mitt Ndutu

För tidigare avsnitt av reseberättelsen klicka här: Del I, Del II, Del III.

Det var som sagt en decimerad skara som stod upp på morgonen efter färden över gnuhavet. Två stannade hemma med magsjuka från morgonens safari, och två andra, däribland jag, hade en ganska skaplig feber. Den ende som var i tiptop kondition var naturligtvis pappa Bengt, och så den ständigt fryntlige chauffören Daniel såklart.

Ut i reservatet med oss, och det stod inte långt på förrän vilddjuren bredde ut sig framför oss. Vi kunde pricka av två av Big Five redan efter första kröken, då tre vattenbufflar med de obligatoriska oxhackarfåglarna i ögonvrårna stod och tog en morgonslurk ur ett vattenhål, bara 50 meter från några morgontrötta, proppmätta lejon. Lejonen låg så stilla så att gamarna satt en bit bort och slickade sig om näbbarna. Ännu en liten bit bort passerade vi en död gnu. Den hade förmodligen segnat ner och självdött helt nyligen för den var helt intakt. På hemvägen åkte vi förbi några renätna benknotor. Det var samma gnu.

En bit bort såg jag min första marabustork, och aldrig förr eller senare har jag väl sett ett så alltigenom mardrömsfult djur! Inte undra på att skrället ingår i the Ugly Five! Inte heller är det speciellt sympatiskt, inte bara för att det är en fågel, vilket i min bok ger några extra feta minuspoäng, utan också för dess sätt att stå lite vid sidan av och titta på när de mer hungriga gamarna kalasar på ett kadaver. Den påminner lite om en hovmästare som står och övervakar så allt är till belåtenhet i asätandet. Fullkomligt vidrig skapelse.Bild

Plötsligt pekade Daniel mot horisonten och ropade ”Cheetahs!” Geparder! Omringade av bilar höll två gepardbröder på att showa för turisterna. Geparden gillar att hoppa upp på saker för att få mer utsikt, de är savannens hackkycklingar och blir alltidbortjagade av leoparder och lejon, det är väl därför de lärt sig springa så fort. Men ser de en bil är det inte alls ovanligt att de hoppar upp på dess huv. Varmt och högt, kan det bli mer komfortabelt för en gepard. Nu var de här bröderna (Daniel hävdade att de var bröder i alla fall, jag antar att en lär sig bedöma ålder och beteendemönster efter att ha sett tusentals) i full färd med att spana efter byte eller mobbare. En av dem passade dessutom på att kolla en jeeps underrede efter rost. Jag döpte bröderna därför till Roy och Roger.

Det blir 10 lök. Ring mäj sän!

Det blir 10 lök. Ring mäj sän!

Innan vi lämnade dem ställde de tjänstvilligt och oväntat upp sig på en gruppbild av spektakulärt slag.

Are you cheetahing on me?

Are you cheetahing on me?

Lunch intogs och efter den hade en av de magsjuka återanknutit till gruppen. Eftermiddagen ägnades mest åt leopardspaning, vilket är en särdeles svår konst. Mycket skumpig offroad-körning bland höga träd resulterade i ingenting och vi återvände till lodgen med endast några strölejon, i och för sig pampiga, sedda. På kvällen efter middagen slog febern mig med full kraft och jag låg och yrade och skakade hela natten. Jag var helt inställd på att tillbringa dagen på lodgen och inte skumpa runt på vägarna, men när en elefant plötsligt väldigt fotogeniskt spatserade förbi frukostserveringen så ändrade jag mig och hängde med i alla fall. Och det kommer jag aldrig att ångra.

Low five!

Low five!

Leoparden låg fullt synlig i trädet och mös i solen. Samtliga jeepar i hela Serengeti stod runt den, men det brydde den sig inte nämnvärt om. Daniel var lyrisk, så här bra bilder fick en inte chansen att ta varje år. Och vi plåtade och plåtade och plåtade….

TZ2 052

TZ2 067

TZ2 071

Någon timme senare när vi åkt vidare på nya äventyr stannade Daniel bilen och pekade ner på marken precis bredvid den. Där låg en hög osande zebrainälvor som en gepard förmodligen lämnat kvar. Äcklat fascinerad tittade jag på kletet och tänkte inte på vad som brukar hända när det ligger sånt godis på savannen. Plötsligt hade jag en gamvinge en meter från ansiktet. Som trogna läsare känner till (ja, faktiskt behöver ni ju inte vara trognare än att ni läst hela detta inlägg) så är jag starkt kritisk till fåglar, speciellt de stora, köttätande. Nu fick jag välbehövlig chockterapi och ett minne att dra fram för evig tid när jag behöver tänka att det i alla fall kunde varit värre.

Lite senare vägdes skräckupplevelsen upp av ännu en av resans höjdpunkter. Daniel pekade och utbrast ”Turtle!” och 50 meter längre bort återfanns just en sådan. Och tro inte att det var någon jättesköldpadda, utan det rörde sig om en normalstor leopardsköldpadda. Jag älskar sköldpaddor! Världens coolaste djur.

TZ2 174

Den här dagen var den absolut bästa fotodagen på hela resan så jag avslutar med ett par riktiga skönheter.

 

Sekreterarfågeln heter inte så för att den har pennor bakom öronen.

Sekreterarfågeln heter inte så för att den har pennor bakom öronen.

Åh, vad det är trååååkigt att vara kung!

Åh, vad det är trååååkigt att vara kung!

Blir det bra så här, eller vill ni ha annan färgsättning?

Blir det bra så här, eller vill ni ha annan färgsättning?

Smyckesolfågeln gör skäl för namnet.

Smyckesolfågeln gör skäl för namnet.

Resan fortsätter i Del V – Mitt Ngorongoro!

Mitt Afrika III – Mitt Serengeti

För att läsa tidigare avsnitt, klicka här: Del I, Del II.

Nästa morgon var vi uppe tidigt för att ge oss av mot Serengeti. En finfin frukost och så iväg på skumpiga vägar. Vi passerade våra två återstående resmål, Ngorongoro och Lake Manyara och stannade och åt medhavd lunch i ett skjul. Vi stannade också vid en turistfälla, eller som det heter i Tanzania: art shop. Jag hade två beställningar hemifrån, avokado och någon fin tavla till barnkammaren, gärna med mycket djur på. Jag stod och tittade på en riktigt fin tavla med både djur och Kilimanjaro på när en kvinnlig expedit kommer fram till mig. Hon undrade om jag tyckte om tavlan, och det sa jag sanningsenligt att jag gjorde. Hon sa att den kostade 80 USD. Jag tyckte att oj, det var dyrt! Hon tittade trött på mig och gav mig några snabba instruktioner.

”Nu är det meningen att det ska gå till på det här viset. Jag säger ett högt pris, du säger ett löjligt lågt pris och sedan prutar vi upp och ner ett tag för att mötas ungefär på mitten. Ok?”

Mitt CV hävdar att jag har lätt för att ta instruktioner och det visade jag nu genom att föreslå 30 USD. Hon undrade om jag försökte råna henne. Jag undrade det omvända. Hon gick ner till 70. Jag upp till 40. Och så höll det på klädsamt länge. Vi möttes på 60 USD, och jag ser det som att hon fick en extra femma som tack för underhållningen.

En massaj monterade ner tavlan och slog in den i ett prydligt paket, som jag sedan bar med mig genom hela Tanzania och höll bara på att glömma en enda gång. Det första jag gjorde när jag kom hem var att lämna in tavlan till inramning på Grönegatan, varifrån den ännu ej återkommit, snart tre månader senare. Vem behöver hela Afrikas savann när en har små källarlokaler i Lund att slarva bort saker i?

Världens ände

Världens ände

Plötsligt tog världen slut och ersattes av savann utan träd så långt ögat kunde nå. Det var en helt osannolik upplevelse, den absolut största känslan av litenhet och utsatthet jag någonsin upplevt. Nån enstaka gasell kom skuttande men annars oändlighet av ingenting. Plötsligt började vi skymta svarta prickar vid horisonten. Tusentals svarta prickar. Gnuer!

Vi var snart ifatt dem och följde deras vandring, vi skulle uppenbarligen åt samma håll.

Det finns olika kvintetter av djur som en afrikaresenär brukar beta av för att känna att hen fått valuta för pengarna. Först har vi Big Five. De är elefant, noshörning, lejon, leopard och vattenbuffel. Sen har vi Small Five. De är elefantnäbbmus, noshörningsskalbagge, myrlejon, leopardsköldpadda och buffelvävare. Vår reseledare ville inte riktigt hålla med mig när jag framkastade den vilda teorin att de små fem var utvalda för att deras namn innehöll de storas, men visst känns det väl ganska troligt? Till slut har vi Ugly Five, hyena, gam, marabustork, vårtsvin och givetvis gnu!

Från oändlig tomhet hade vi nu m a o hamnat i oändlig fulhet. Några zebror som hamnat i fult sällskap bröt av mot den smutsgråa fonden, men annars var det gnu för hela slanten. Vi dansade med gnuerna i nån timme innan vi började se annan vegetation igen. Vi var framme i Serengeti!

Klockan hade tickat en bra bit in på eftermiddagen men vår guide Daniel ville åka ner till en sodasjö en bit från lodgen innan vi inkvarterade oss där. Kanske skulle vi få se några flamingos och en eller annan flodhäst? Och jo, nog fanns där flamingos alltid! Och bortom dem hörde man gnäggningarna från flodhästar också. Daniel försökte köra lite närmare för att vi skulle få bra bilder…

Hoppsan...........

Hoppsan………..

Och så gick det till när vi körde fast med jeepen mitt i Serengeti utan kontakt med omvärlden. Där stod vi med endast ovansidan av navkapslarna kikandes upp ur dyn och kunde varken komma fram eller tillbaka. Inte så långt bort från oss råmade flodhästarna betänkligt och om det är något en vet på safari så är det att det är läge att sticka fort om flodhästarna kommer upp ur plurret i närheten. Vi var allt annat än avslappnade och spanade efter räddningen. Eller döden, som lika gärna skulle kunna dyka upp runt kröken. Den femte bilen vi såg och vinkade efter såg även oss. Ett försök att vinscha upp bilen, som höll på att sluta med att även räddningsbilen fastnade, misslyckades, och reseledaren och den enda damen i vårt sällskap, den norska diabetikern Björg som redan mådde dåligt efter solskenet mitt i ingenting, fick skjuts till lodgen för att hämta bättre hjälp. Nu gällde det att överleva tills dess. Mörkret föll snabbt, och vi befann oss alltså vid ett vattenhål. Och plötsligt skriker en av oss: ”Lejon! Lejon!”

De två som blivit uppräknade kom smygande ner mot stranden. Hade det varit lite ljusare hade vi säkert sett hungern lysa ur deras ögon. Eller kanske ändå inte, för när vi började vifta och schasa som bara väldigt urbaniserade människor med övertro på sin egen farlighet kan göra så vände de på tassen och gav sig iväg efter annat, mer vant byte.

Piece of cake

Piece of cake

Kort därefter blev vi räddade av tre smågrabbar, en traktor och en bärgningsteknik som antydde att det här var vardagsmat för personalen på Ndutu Lodge, där vi fick en sen middag under övervakning av husets genetter och inkvartering i afrikanska tält, dvs ordentligt murade stenhus med rinnande vatten och dusch. Strax efter att vi gått och lagt oss checkade även gnuerna in och fyllde hela gårdsplanen, förandes ivrig dialog resten av natten. Morgonen därpå var tre av oss febersjuka, däribland jag själv. Men sådant får en inte låta hejda sig när en är ute på sitt livs äventyr.

Fortsättning följer i morgon, vi avslutar med ett par skrytbilder.

"Vad ska vi hitta på?"  "Vet int. Hitt på nåt!"

”Vad ska vi hitta på?”
”Vet int. Hitt på nåt!”

Den suddiga pygméfalken är lite vanligare än den skarpa, men fortfarande tillräckligt ovanlig för att foto på den gör att en får ligga garanterat på fågelskådarnas årliga kongress. Påstod en fågelskådare i sällskapet alltså.

Den suddiga pygméfalken är lite vanligare än den skarpa, men fortfarande tillräckligt ovanlig för att ett foto på den gör att en får ligga garanterat på fågelskådarnas årliga kongress. Påstod en fågelskådare i sällskapet alltså.

En blick säger mer än tusen ord. I det här fallet är vart och ett av orden "Far åt helvete!"

En blick säger mer än tusen ord. I det här fallet är vart och ett av orden ”Far åt helvete!”

 

Resan fortsätter i Del IV – Mitt Ndutu

Mitt Afrika II – Mitt Tarangire

För att läsa tidigare avsnitt, klicka här: Del I.

På morgonen vankades en präktig frukost på Hotel Arusha. Jag trodde inte mina smaklökar när jag tog en mun kaffe! Den koppen var så fabulöst utsökt att den förstörde mig för alla andra kaffekoppar för evig tid. Det var härligt att två dagar efter att en huttrat i skåneblåsten nu sitta på en veranda i sommarvärme och äta nyplockad frukt och dricka den där himmelska drycken. Det hade i och för sig varit ännu härligare att göra det EN dag efter skåneblåsten, men vi släppte den nesliga starten på färden och såg istället fram emot att förenas med resten av gruppen. Personalen var väldigt nitisk och dukade av både porslin och otagna hjärtmediciner när vi gick för påfyllning, men piller hade vi ju i reserv.

Klockan halv åtta mötte Lasaros oss i lobbyn och vi gav oss av. Det var en resa på en och en halv timme till Tarangire och på vägen konverserade Lasaros friskt om politik, religion och familjebildning. Han beklagade sig över att Tanzania var ett så korrupt land, han undrade varför svenska missionärer inte brydde sig om att sprida det kristna budskapet utan bara byggde skolor och sjukhus och annat viktigt, och han fascinerades över att jag inte ansåg mig redan gift med Emily. I Tanzania är att göra en kvinna gravid i princip samma sak som att gifta sig, menade han, det var ett ansvar som en inte kunde avsäga sig. Tiden flög fram och bilen med den, ömsom på vänster sida av vägen, ömsom på höger. Det är vänstertrafik i Tanzania, men samtidigt får en ju passa på att köra på den farbara delen av vägen. Vid ett tillfälle stannade vi för att ta ut lite tanzanisk valuta från en bankomat. Vi tänkte att lite kan ju vara bra att ha, så Bengt räknade ut hur många shilling vi skulle få för 400 SEK och så tog vi ut den summan. När vi senare under resan skulle använda sedeln med fantasisiffran 10000 på insåg vi dock att det blivit fel på en tiopotens. Vi hade för 40 SEK shilling med oss! Som tur var är den gångbara valutan på sådana här resor amerikanska dollar, och det hade vi med oss båda två i riklig mängd.

Så kom vi då fram till Tarangire och Lasaros fällde upp taket på den täckta jeepen så vi kunde stå upp och fotografera. På parkeringsplatsen fick vi se det första vilddjuret, en liten markatta som utgjorde välkomstkommitté och påminnelse om att inte lämna fönstren öppna när en lämnar bilen.

Välkommen till Tarangire! Låt mig få ta hand om era bananer och värdesaker!

Välkommen till Tarangire! Låt mig få ta hand om era bananer och värdesaker!

Inne i parken öppnade sig savannen för oss. Vilken syn! Det stod inte långt på förrän vi råkade på både elefanter och zebror och ett helt strutsdagis. Lasaros tittade mot horisonten och ropade ”Örn!” eller ”Vårtsvin!” eller ”Termit!” och det visade sig att om vi zoomade maximalt med våra kameror så kunde vi kanske också urskilja varelsen med lite tur. Sådana där guider har en otrolig syn! Men inte alla djur höll sig på avstånd förstås.

Tänk att springa på skådespelaren Sten Ljunggren så här på savannen!

Tänk att springa på skådespelaren Sten Ljunggren så här på savannen!

Efter en stund så stannade vi i ett vägskäl och inväntande de övriga i gruppen. Det kändes inte helt säkert att gå ut ur bilen med tanke på alla djuren, men vi lärde oss snabbt att det inte var någon fara eftersom guiden alltid hade örnkoll. Och lejonkoll.

Lasaros dricksades rikligt (i dollar) och vi hälsade på vår nya guide Daniel. Därtill kom den svenske reseledaren Anders och övriga medresenärer. De berättade entusiastiskt att ett lejon hade gått omkring och rutit utanför tälten natten före, vi grämde oss och jag formulerade osande klagomålsbrev till KLM i huvudet. Vi skulle dock få vårt lystmäte av både lejon och störd nattsömn vad det led.

Väl framme vid lodgen insåg jag att definitionen av ”tält” är något annorlunda i Tanzania än vad jag var van vid från lägerskolorna på mellanstadiet. Tälten i Tanzania är murade och har både vattenklosett och dusch, samt ordentliga sängar. Ytterst komfortabelt. Dessutom står tälten oftast på ställen med fabulös utsikt. Lodgen i Tarangire hade utsikt över ett stort vattenhål där det kryllade av djur och växter. Bengt förvandlades till Mattias Klum och riggade upp stativ i bar överkropp. Jag kontrollerade om det fanns wifi, och det fanns det minsann! Alla har vi våra egna prioriteringar.

Bengt Klum

Bengt Klum

Vi blev kvar i Tarangire en natt till, och den natten hade lejonen en annan rutt. Någon mer större dramatik, bortsett från ett mysterium med en borttappad ficklampa blev det inte där, så jag avslutar med några av mina bästa bilder.

God morgon!

God morgon!

"Jag hör ett lejon, min son! Göm dig i närmaste mörka hål!" "Okidoki!"

”Jag hör ett lejon, min son! Göm dig i närmaste mörka hål!”
”Okidoki!”

Syskongnabb

Syskongnabb

Baobabträd

Baobabträd

Finbesök vid lodgegränsen

Finbesök vid lodgegränsen

Kasedans till Zebraz

Kasedans till Zebraz

Resan fortsätter i Del III – Mitt Serengeti

Mitt Afrika I – Mitt Holland

Som sagt, någon timme efter att Emily kom ut från badrummet med det positiva graviditetstestet ringde telefonen och displayen skvallrade om att det var Banjo-Fadern. Han la försiktigt fram sitt ärende.

När Banjo-Fadern fyllde 75 slog Nils och hans familj på stort och gav honom en resa till Kenya. För att han inte skulle vara alldeles ensam och bortkommen på savannen bjöds även lillebror Håkan med. Resan blev mycket lyckad och Banjo-Fadern drabbades av maladie d’Afrique eller ”Afrikanska sjukan”, d v s en obetvinglig lust att komma tillbaka. Han fick nys om en paketresa till Tanzania med samma bolag som skött Kenya-resan och bestämde sig för att slå till. Men inte heller den här gången ville han vara ensam. Håkan var tvungen att bortprioritera den utgiften, så då tog Banjo-Fadern ett beslut att fråga mig om jag ville följa med, Han skulle betala hela resan för oss båda. Jag tror att han blev lite överraskad när jag inte sa ja direkt utan bad att få fundera lite på det.

Smått chockad berättade jag för Emily om erbjudandet jag just fått, och trodde kanske att hon skulle säga att det var ju synd att jag inte kunde åka eftersom hon inte kunde vara gravid i ensamhet så länge. Hon såg dock naturligtvis inte några problem med det. Klart jag skulle ta en så fantastisk chans! Så ganska snart fick Banjo-Fadern ett nytt samtal där den förbluffade sonen entusiastiskt tackade ja.

(Nej, jag kan verkligen inte fortsätta och kalla honom Banjo-Fadern genom hela historien när alla andra kallas vid sina rätta namn. Tillåt mig presentera min far, Bengt, 76, f d gymnasieadjunkt och allvetande botaniker.)

Vi åkte 10/1. Det var den första vinterdagen i Skåne. Färden skulle gå från Kastrup via Schiphol och Nairobi och sedan sluta på Arusha Kilimanjaro Airport i Tanzania. Den planen gick bara nästan i lås. Avgångarna från Kastrup gick helt enligt planerna den här dagen, med ett gyllene undantag; vårt plan. Vi hade glatt oss åt att det skulle vara gott om tid på Schiphol, hela två timmar mellan det första planets landning och det andras start, men nu såg vi förseningen från Kastrup bli längre och längre och tidsfristen på Schiphol kortare och kortare tills det inte var något kvar. Det enda vi kunde hoppas på när vi äntligen lyfte var att även planet mot Nairobi skulle ha blivit försenat av någon anledning. Men sån tur hade vi inte.

Vi var alltså strandade i Amsterdam, och redan nu fick jag göra skäl för bjudresan. Bengt vet allt om blommor men inte så mycket om hur man beter sig i främmande land när flyget har gått. För mig var det dock inte första gången. Jag tog kommandot och sökte upp KLM:s personal som berättade att det inte gick några plan till Tanzania förrän dagen därpå. De skulle bekosta övernattning och måltider för oss fram tills dess, och vi fick t o m varsin nödnecessär med det viktigaste, dock ej linsfodral och linsvätska som jag behövde. Jag lovades att få dessa artiklar betalade av KLM om jag köpte dem på holländskt apotek och sparade kvittot. Dessutom fick vi presentkort som vi förväntades att festa upp på flygplatsen. Vi trodde först att presentkortet omfattade tre olika erbjudanden, men det visade sig att det bara rörde sig om tre olika alternativ av vilka vi kunde välja ett. Buss fram och tillbaka till hotellet höll de också storstilat med.

Det var lite oväntat och bedrövligt att behöva hänga kvar i Amsterdam ett extra dygn, även om hotellet var riktigt sjangdobelt och både middagen och frukosten överdådig och gratis. Vi hade ju åkt iväg för att se världen, och vårt resesällskap stod och väntade på oss i Arusha. Som tur var hade vi ett telefonnummer till reseledaren och jag slängde iväg ett förklarande sms. På morgonen när vi var på väg ut till flygplatsen ringde reseledaren upp och förklarade på en väldigt dålig förbindelse att någon skulle möta oss när vi kom fram. Vi fick också veta att när vi kom fram så skulle vi ännu en natt få sova på hotell, för ut på savannen mitt i natten då lejonen jagar var det ingen som var speciellt intresserad av att köra. Vi skulle alltså förlora en och en halv dags safari! Mer än en sjättedel av hela resan. Våra läppar hängde än mer, men den här gången kom vi i alla fall i väg i tid.

På kvällen landade vi i den tropiska afrikanska natten. Det var 28 grader varmt och vår mottagningskommitté, den tandlöse Lasaros, var mycket förvånad över att vi var några av de första att komma ut från tullen. ”Skandinaver kommer alltid sist!” hävdade han. Han hade tydligen aldrig mött Superflygplatspasseraren, ett av mina många superhjältealias. (Ni minns väl min lista över saker jag har lätt för?)

Trötta stupade vi i säng nästan omedelbart. Vårt äventyr hade bara börjat.

(Jag vet att jag har lovat bilder, men jag tror att de flesta sett flygplatser, hotellrum och beklagande flygvärdinnor. I nästa kapitel av reseberättelsen blir det mer unika vyer.)

Resan fortsätter i Del II – Mitt Tarangire!

Inbillning i fredagsnatten

God lunch! Äntligen ny vecka med nya möjligheter till karriär, som min gamle vän och kollega Mats Söderlund brukar säga. Veckan är späckad av spännande aktiviteter och blogguppslag efter det revitaliserande mötet med Scrabble-gänget i helgen. Tack alla deltagare och speciellt tack till arrangörerna Roland och Pia!

När jag kom upp till Göteborg i fredags kväll inbillade jag mig två saker: 1) att det var en bra bit att gå till hotellet, och 2) att jag hade bråttom. Därför frångick jag min ursprungliga plan att promenera och ställde mig i kön till taxi istället. Jag var inledningsvis högeligen imponerad av kölösningen på Göteborg C. En taxivärd bad mig att välja bolag på en pekskärm, om det inte var viktigt för mig att åka med ett speciellt bolag så fanns det en ”första-bästa”-knapp, och sedan fick jag en kölapp där numret på min taxi stod för mig att leta upp bland de väntande fordonen. Strukturerat, smidigt och genialt.

Jag hade således lyckats inbilla mig två saker till: 1) folk förstår sådana tydliga instruktioner, samt 2) chaufförerna lägger sig vinn om att systemet efterlevs. Jag såg bara bakluckan på den taxi jag blivit tilldelad när den svängde ut från parkeringen med en hänsynslös bilnappare i passagerarsätet. Taxivärden såg ledsen ut, men nästa chaufför i raden beslöt snabbt att fucka upp systemet ännu mer genom att erbjuda sin, helt oauktoriserade, skjuts, i och för sig med samma välrenommerade bolag som min ursprungliga taxi tillhörde, men ändå helt utanför rådande system och nästan lite spännande anarkistiskt. Walk on the wild side, viskade Lou Reed i sin himmel och jag accepterade erbjudandet.

Taxichauffören frågade vart jag skulle och jag upplyste om vad mitt hotell hette och att det låg på Kungsportsavenyn 6. Mitt på Göteborgs och kanske Sveriges mest kända väg, med andra ord.

” Vet du var det ligger?” undrade chauffören, och jag tänkte att nu får jag ju inte verka helt imbecill för då lär han väl snurra runt med mig i hela stan tills taxametern går i taket.

”Ja, ungefär!” sa jag.

”Bra, för jag har bara bott i Göteborg i två dagar och inte lärt mig stan ännu”, sa chauffören lättat och körde sta. Dags för en ny dubbelinbillning: 1) jag hade säkert hört fel, och 2) han har väl hjälpmedel som GPS eller dylikt. Min världsbild mosades än en gång brutalt när hans nästa fråga var:

”Ska vi svänga här?”

Från den här punkten inser jag att jag egentligen får skylla mig själv som inte sa att ja, det ska vi, vi ska svänga in till kanten och så ska jag gå av, men det skulle ännu ta några minuter innan jag blev så desperat. Jag lät honom svänga, för det var faktiskt rätt. Vi började, möjligen av ren tur, närma oss Avenyn.

”Jag vet inte i vilken ände av Avenyn hotellet ligger”, erkände jag dumt. ”Om numreringen börjar uppe vid Poseidon eller i andra ändan.”

”Poseidon?”

Taxichaffisen svängde upp på Avenyn, tog ett varv förbi en staty som han inte visste vem den föreställde och saktade ner framför ett riktigt flådigt lyxhotell.

”Är det det här?” Det var det tyvärr inte.

”Nej, men jag kan stiga av här och gå resten av biten, det är säkert inte långt”, försökte jag men det örat ville chaffisen inte höra på. Han krypkörde längs Avenyn och agerade plötsligt turistvärd. ”Här har vi 7-Eleven och Burger King, är det något du känner igen?” konverserade han som för att hjälpa mig att minnas var hotellet låg.

”Ja, nog känner jag igen dom kedjorna”, svarade jag, ”men hotellet ligger nog en bra bit längre ner på gatan, jag är ledsen att jag inte vet exakt…”

”Nej, du kanske är lite trött också?” föreslog han som för att ursäkta mig för att jag inte kunde göra hans jobb åt honom.

”Stanna här, så går jag resten av vägen!” sa jag så bestämt jag förmådde i mitt förbluffade tillstånd. Och han stannade faktiskt, men inte förrän han kört runt ett kvarter ett varv för att hitta en bra parkeringsplats. Taxametern var uppe på 189 SEK. Jag kom fram något senare än jag skulle kommit fram om jag hade promenerat hela vägen. Han fick ingen dricks.

Så Taxi Kurir: Jag vill bara meddela att jag uppfyller samtliga av era kompetenskrav! Jag är förbindlig, jag har B-körkort och jag har ytterst begränsat lokalsinne. Dessutom har jag endast rudimentär kunskap om Göteborgs geografi. Om denna min öppna ansökan är intressant för er så hoppas jag att ni laddar ner mitt CV och att vi snart har vidare kontakt. Jag antar att det är OK för er att jag pendlar från Staffanstorp?

Sådär, det var veckans första jobbansökan. Idag ska jag följa upp ett par heta tips jag fått ifrån er läsare, bl a ett som jag betraktar som lite av ett drömjobb för mig. Tack Patrik Nilsson, Annelie Gredander Ladó och Karin Anderberg för dessa.

Håll tummarna och häng med. Läs mig! Lär känna mig! Behöv mig!

Problemlösning

Hört i frukostmatsalen på Stravaganza Mornington Hotel i Göteborg:

Gäst: ”Ursäkta, har ni något fruset bröd?”

Personal: ”Eeeeh….ja…?”

G: ”Skulle jag kunna få en skiva av det?”

P: ”Javisst, jag ska bara tina det i mikron!”

G: ”Nej, gör inte det. Ni förstår, er brödrost är inställd på så varmt att brödet blir alldeles för hårt, men om brödet är fruset från början så tror jag att det skulle bli bättre.”

Jag sneglade mot brödrosten. Jo, den hade ett värmereglage. Det var förvisso ställt ganska högt. Det verkade inte vara fastsvetsat.

Well well, det var ju ett exempel på kreativ problemlösning. Kanske inte min typ, men dock ett exempel. God morgon!

En Banjo-Herre på resa

Den här helgen är jag ute och reser mer än vanligt, som mitt självförringande tidigare jag skulle lägga orden. Ni som vill följa mig på färden via bloggen kommer att få inblick i allt vad min största hobby, Scrabble-turneringar, innebär. Tvådagarsturneringen Göteborg Open står för dörren, och 28 personer ska drabba samman i tolv ronder. Om de nu kommer fram, två stackars stockholmare verkar ha vuxit fast med tåget i Flen.

Nu ska ni som inte känner till den här subkulturen få en djup inblick! Jag förklarar regler, protokollföring, vett och etikett och tradition vid brädet m m. Detta är en viktig del av mitt liv och säger mycket om vad jag är för en person både privat och i arbetslivet. Häng med, och håll framför allt tummarna för mig.

Dagens vän tar en paus över helgen, det blir Scrabble för hela slanten.

Vi hörs igen i morgon, ha en trevlig fredagkväll, allesammans, var ni än är, t o m i Flen.