Resa

Mitt Afrika I – Mitt Holland

Som sagt, någon timme efter att Emily kom ut från badrummet med det positiva graviditetstestet ringde telefonen och displayen skvallrade om att det var Banjo-Fadern. Han la försiktigt fram sitt ärende.

När Banjo-Fadern fyllde 75 slog Nils och hans familj på stort och gav honom en resa till Kenya. För att han inte skulle vara alldeles ensam och bortkommen på savannen bjöds även lillebror Håkan med. Resan blev mycket lyckad och Banjo-Fadern drabbades av maladie d’Afrique eller ”Afrikanska sjukan”, d v s en obetvinglig lust att komma tillbaka. Han fick nys om en paketresa till Tanzania med samma bolag som skött Kenya-resan och bestämde sig för att slå till. Men inte heller den här gången ville han vara ensam. Håkan var tvungen att bortprioritera den utgiften, så då tog Banjo-Fadern ett beslut att fråga mig om jag ville följa med, Han skulle betala hela resan för oss båda. Jag tror att han blev lite överraskad när jag inte sa ja direkt utan bad att få fundera lite på det.

Smått chockad berättade jag för Emily om erbjudandet jag just fått, och trodde kanske att hon skulle säga att det var ju synd att jag inte kunde åka eftersom hon inte kunde vara gravid i ensamhet så länge. Hon såg dock naturligtvis inte några problem med det. Klart jag skulle ta en så fantastisk chans! Så ganska snart fick Banjo-Fadern ett nytt samtal där den förbluffade sonen entusiastiskt tackade ja.

(Nej, jag kan verkligen inte fortsätta och kalla honom Banjo-Fadern genom hela historien när alla andra kallas vid sina rätta namn. Tillåt mig presentera min far, Bengt, 76, f d gymnasieadjunkt och allvetande botaniker.)

Vi åkte 10/1. Det var den första vinterdagen i Skåne. Färden skulle gå från Kastrup via Schiphol och Nairobi och sedan sluta på Arusha Kilimanjaro Airport i Tanzania. Den planen gick bara nästan i lås. Avgångarna från Kastrup gick helt enligt planerna den här dagen, med ett gyllene undantag; vårt plan. Vi hade glatt oss åt att det skulle vara gott om tid på Schiphol, hela två timmar mellan det första planets landning och det andras start, men nu såg vi förseningen från Kastrup bli längre och längre och tidsfristen på Schiphol kortare och kortare tills det inte var något kvar. Det enda vi kunde hoppas på när vi äntligen lyfte var att även planet mot Nairobi skulle ha blivit försenat av någon anledning. Men sån tur hade vi inte.

Vi var alltså strandade i Amsterdam, och redan nu fick jag göra skäl för bjudresan. Bengt vet allt om blommor men inte så mycket om hur man beter sig i främmande land när flyget har gått. För mig var det dock inte första gången. Jag tog kommandot och sökte upp KLM:s personal som berättade att det inte gick några plan till Tanzania förrän dagen därpå. De skulle bekosta övernattning och måltider för oss fram tills dess, och vi fick t o m varsin nödnecessär med det viktigaste, dock ej linsfodral och linsvätska som jag behövde. Jag lovades att få dessa artiklar betalade av KLM om jag köpte dem på holländskt apotek och sparade kvittot. Dessutom fick vi presentkort som vi förväntades att festa upp på flygplatsen. Vi trodde först att presentkortet omfattade tre olika erbjudanden, men det visade sig att det bara rörde sig om tre olika alternativ av vilka vi kunde välja ett. Buss fram och tillbaka till hotellet höll de också storstilat med.

Det var lite oväntat och bedrövligt att behöva hänga kvar i Amsterdam ett extra dygn, även om hotellet var riktigt sjangdobelt och både middagen och frukosten överdådig och gratis. Vi hade ju åkt iväg för att se världen, och vårt resesällskap stod och väntade på oss i Arusha. Som tur var hade vi ett telefonnummer till reseledaren och jag slängde iväg ett förklarande sms. På morgonen när vi var på väg ut till flygplatsen ringde reseledaren upp och förklarade på en väldigt dålig förbindelse att någon skulle möta oss när vi kom fram. Vi fick också veta att när vi kom fram så skulle vi ännu en natt få sova på hotell, för ut på savannen mitt i natten då lejonen jagar var det ingen som var speciellt intresserad av att köra. Vi skulle alltså förlora en och en halv dags safari! Mer än en sjättedel av hela resan. Våra läppar hängde än mer, men den här gången kom vi i alla fall i väg i tid.

På kvällen landade vi i den tropiska afrikanska natten. Det var 28 grader varmt och vår mottagningskommitté, den tandlöse Lasaros, var mycket förvånad över att vi var några av de första att komma ut från tullen. ”Skandinaver kommer alltid sist!” hävdade han. Han hade tydligen aldrig mött Superflygplatspasseraren, ett av mina många superhjältealias. (Ni minns väl min lista över saker jag har lätt för?)

Trötta stupade vi i säng nästan omedelbart. Vårt äventyr hade bara börjat.

(Jag vet att jag har lovat bilder, men jag tror att de flesta sett flygplatser, hotellrum och beklagande flygvärdinnor. I nästa kapitel av reseberättelsen blir det mer unika vyer.)

Resan fortsätter i Del II – Mitt Tarangire!

Inbillning i fredagsnatten

God lunch! Äntligen ny vecka med nya möjligheter till karriär, som min gamle vän och kollega Mats Söderlund brukar säga. Veckan är späckad av spännande aktiviteter och blogguppslag efter det revitaliserande mötet med Scrabble-gänget i helgen. Tack alla deltagare och speciellt tack till arrangörerna Roland och Pia!

När jag kom upp till Göteborg i fredags kväll inbillade jag mig två saker: 1) att det var en bra bit att gå till hotellet, och 2) att jag hade bråttom. Därför frångick jag min ursprungliga plan att promenera och ställde mig i kön till taxi istället. Jag var inledningsvis högeligen imponerad av kölösningen på Göteborg C. En taxivärd bad mig att välja bolag på en pekskärm, om det inte var viktigt för mig att åka med ett speciellt bolag så fanns det en ”första-bästa”-knapp, och sedan fick jag en kölapp där numret på min taxi stod för mig att leta upp bland de väntande fordonen. Strukturerat, smidigt och genialt.

Jag hade således lyckats inbilla mig två saker till: 1) folk förstår sådana tydliga instruktioner, samt 2) chaufförerna lägger sig vinn om att systemet efterlevs. Jag såg bara bakluckan på den taxi jag blivit tilldelad när den svängde ut från parkeringen med en hänsynslös bilnappare i passagerarsätet. Taxivärden såg ledsen ut, men nästa chaufför i raden beslöt snabbt att fucka upp systemet ännu mer genom att erbjuda sin, helt oauktoriserade, skjuts, i och för sig med samma välrenommerade bolag som min ursprungliga taxi tillhörde, men ändå helt utanför rådande system och nästan lite spännande anarkistiskt. Walk on the wild side, viskade Lou Reed i sin himmel och jag accepterade erbjudandet.

Taxichauffören frågade vart jag skulle och jag upplyste om vad mitt hotell hette och att det låg på Kungsportsavenyn 6. Mitt på Göteborgs och kanske Sveriges mest kända väg, med andra ord.

” Vet du var det ligger?” undrade chauffören, och jag tänkte att nu får jag ju inte verka helt imbecill för då lär han väl snurra runt med mig i hela stan tills taxametern går i taket.

”Ja, ungefär!” sa jag.

”Bra, för jag har bara bott i Göteborg i två dagar och inte lärt mig stan ännu”, sa chauffören lättat och körde sta. Dags för en ny dubbelinbillning: 1) jag hade säkert hört fel, och 2) han har väl hjälpmedel som GPS eller dylikt. Min världsbild mosades än en gång brutalt när hans nästa fråga var:

”Ska vi svänga här?”

Från den här punkten inser jag att jag egentligen får skylla mig själv som inte sa att ja, det ska vi, vi ska svänga in till kanten och så ska jag gå av, men det skulle ännu ta några minuter innan jag blev så desperat. Jag lät honom svänga, för det var faktiskt rätt. Vi började, möjligen av ren tur, närma oss Avenyn.

”Jag vet inte i vilken ände av Avenyn hotellet ligger”, erkände jag dumt. ”Om numreringen börjar uppe vid Poseidon eller i andra ändan.”

”Poseidon?”

Taxichaffisen svängde upp på Avenyn, tog ett varv förbi en staty som han inte visste vem den föreställde och saktade ner framför ett riktigt flådigt lyxhotell.

”Är det det här?” Det var det tyvärr inte.

”Nej, men jag kan stiga av här och gå resten av biten, det är säkert inte långt”, försökte jag men det örat ville chaffisen inte höra på. Han krypkörde längs Avenyn och agerade plötsligt turistvärd. ”Här har vi 7-Eleven och Burger King, är det något du känner igen?” konverserade han som för att hjälpa mig att minnas var hotellet låg.

”Ja, nog känner jag igen dom kedjorna”, svarade jag, ”men hotellet ligger nog en bra bit längre ner på gatan, jag är ledsen att jag inte vet exakt…”

”Nej, du kanske är lite trött också?” föreslog han som för att ursäkta mig för att jag inte kunde göra hans jobb åt honom.

”Stanna här, så går jag resten av vägen!” sa jag så bestämt jag förmådde i mitt förbluffade tillstånd. Och han stannade faktiskt, men inte förrän han kört runt ett kvarter ett varv för att hitta en bra parkeringsplats. Taxametern var uppe på 189 SEK. Jag kom fram något senare än jag skulle kommit fram om jag hade promenerat hela vägen. Han fick ingen dricks.

Så Taxi Kurir: Jag vill bara meddela att jag uppfyller samtliga av era kompetenskrav! Jag är förbindlig, jag har B-körkort och jag har ytterst begränsat lokalsinne. Dessutom har jag endast rudimentär kunskap om Göteborgs geografi. Om denna min öppna ansökan är intressant för er så hoppas jag att ni laddar ner mitt CV och att vi snart har vidare kontakt. Jag antar att det är OK för er att jag pendlar från Staffanstorp?

Sådär, det var veckans första jobbansökan. Idag ska jag följa upp ett par heta tips jag fått ifrån er läsare, bl a ett som jag betraktar som lite av ett drömjobb för mig. Tack Patrik Nilsson, Annelie Gredander Ladó och Karin Anderberg för dessa.

Håll tummarna och häng med. Läs mig! Lär känna mig! Behöv mig!

Problemlösning

Hört i frukostmatsalen på Stravaganza Mornington Hotel i Göteborg:

Gäst: ”Ursäkta, har ni något fruset bröd?”

Personal: ”Eeeeh….ja…?”

G: ”Skulle jag kunna få en skiva av det?”

P: ”Javisst, jag ska bara tina det i mikron!”

G: ”Nej, gör inte det. Ni förstår, er brödrost är inställd på så varmt att brödet blir alldeles för hårt, men om brödet är fruset från början så tror jag att det skulle bli bättre.”

Jag sneglade mot brödrosten. Jo, den hade ett värmereglage. Det var förvisso ställt ganska högt. Det verkade inte vara fastsvetsat.

Well well, det var ju ett exempel på kreativ problemlösning. Kanske inte min typ, men dock ett exempel. God morgon!

En Banjo-Herre på resa

Den här helgen är jag ute och reser mer än vanligt, som mitt självförringande tidigare jag skulle lägga orden. Ni som vill följa mig på färden via bloggen kommer att få inblick i allt vad min största hobby, Scrabble-turneringar, innebär. Tvådagarsturneringen Göteborg Open står för dörren, och 28 personer ska drabba samman i tolv ronder. Om de nu kommer fram, två stackars stockholmare verkar ha vuxit fast med tåget i Flen.

Nu ska ni som inte känner till den här subkulturen få en djup inblick! Jag förklarar regler, protokollföring, vett och etikett och tradition vid brädet m m. Detta är en viktig del av mitt liv och säger mycket om vad jag är för en person både privat och i arbetslivet. Häng med, och håll framför allt tummarna för mig.

Dagens vän tar en paus över helgen, det blir Scrabble för hela slanten.

Vi hörs igen i morgon, ha en trevlig fredagkväll, allesammans, var ni än är, t o m i Flen.