För att läsa tidigare avsnitt, klicka här: Del I.

På morgonen vankades en präktig frukost på Hotel Arusha. Jag trodde inte mina smaklökar när jag tog en mun kaffe! Den koppen var så fabulöst utsökt att den förstörde mig för alla andra kaffekoppar för evig tid. Det var härligt att två dagar efter att en huttrat i skåneblåsten nu sitta på en veranda i sommarvärme och äta nyplockad frukt och dricka den där himmelska drycken. Det hade i och för sig varit ännu härligare att göra det EN dag efter skåneblåsten, men vi släppte den nesliga starten på färden och såg istället fram emot att förenas med resten av gruppen. Personalen var väldigt nitisk och dukade av både porslin och otagna hjärtmediciner när vi gick för påfyllning, men piller hade vi ju i reserv.

Klockan halv åtta mötte Lasaros oss i lobbyn och vi gav oss av. Det var en resa på en och en halv timme till Tarangire och på vägen konverserade Lasaros friskt om politik, religion och familjebildning. Han beklagade sig över att Tanzania var ett så korrupt land, han undrade varför svenska missionärer inte brydde sig om att sprida det kristna budskapet utan bara byggde skolor och sjukhus och annat viktigt, och han fascinerades över att jag inte ansåg mig redan gift med Emily. I Tanzania är att göra en kvinna gravid i princip samma sak som att gifta sig, menade han, det var ett ansvar som en inte kunde avsäga sig. Tiden flög fram och bilen med den, ömsom på vänster sida av vägen, ömsom på höger. Det är vänstertrafik i Tanzania, men samtidigt får en ju passa på att köra på den farbara delen av vägen. Vid ett tillfälle stannade vi för att ta ut lite tanzanisk valuta från en bankomat. Vi tänkte att lite kan ju vara bra att ha, så Bengt räknade ut hur många shilling vi skulle få för 400 SEK och så tog vi ut den summan. När vi senare under resan skulle använda sedeln med fantasisiffran 10000 på insåg vi dock att det blivit fel på en tiopotens. Vi hade för 40 SEK shilling med oss! Som tur var är den gångbara valutan på sådana här resor amerikanska dollar, och det hade vi med oss båda två i riklig mängd.

Så kom vi då fram till Tarangire och Lasaros fällde upp taket på den täckta jeepen så vi kunde stå upp och fotografera. På parkeringsplatsen fick vi se det första vilddjuret, en liten markatta som utgjorde välkomstkommitté och påminnelse om att inte lämna fönstren öppna när en lämnar bilen.

Välkommen till Tarangire! Låt mig få ta hand om era bananer och värdesaker!

Inne i parken öppnade sig savannen för oss. Vilken syn! Det stod inte långt på förrän vi råkade på både elefanter och zebror och ett helt strutsdagis. Lasaros tittade mot horisonten och ropade ”Örn!” eller ”Vårtsvin!” eller ”Termit!” och det visade sig att om vi zoomade maximalt med våra kameror så kunde vi kanske också urskilja varelsen med lite tur. Sådana där guider har en otrolig syn! Men inte alla djur höll sig på avstånd förstås.

Tänk att springa på skådespelaren Sten Ljunggren så här på savannen!

Efter en stund så stannade vi i ett vägskäl och inväntande de övriga i gruppen. Det kändes inte helt säkert att gå ut ur bilen med tanke på alla djuren, men vi lärde oss snabbt att det inte var någon fara eftersom guiden alltid hade örnkoll. Och lejonkoll.

Lasaros dricksades rikligt (i dollar) och vi hälsade på vår nya guide Daniel. Därtill kom den svenske reseledaren Anders och övriga medresenärer. De berättade entusiastiskt att ett lejon hade gått omkring och rutit utanför tälten natten före, vi grämde oss och jag formulerade osande klagomålsbrev till KLM i huvudet. Vi skulle dock få vårt lystmäte av både lejon och störd nattsömn vad det led.

Väl framme vid lodgen insåg jag att definitionen av ”tält” är något annorlunda i Tanzania än vad jag var van vid från lägerskolorna på mellanstadiet. Tälten i Tanzania är murade och har både vattenklosett och dusch, samt ordentliga sängar. Ytterst komfortabelt. Dessutom står tälten oftast på ställen med fabulös utsikt. Lodgen i Tarangire hade utsikt över ett stort vattenhål där det kryllade av djur och växter. Bengt förvandlades till Mattias Klum och riggade upp stativ i bar överkropp. Jag kontrollerade om det fanns wifi, och det fanns det minsann! Alla har vi våra egna prioriteringar.

Bengt Klum

Vi blev kvar i Tarangire en natt till, och den natten hade lejonen en annan rutt. Någon mer större dramatik, bortsett från ett mysterium med en borttappad ficklampa blev det inte där, så jag avslutar med några av mina bästa bilder.

God morgon!

”Jag hör ett lejon, min son! Göm dig i närmaste mörka hål!”
”Okidoki!”

Syskongnabb

Baobabträd

Finbesök vid lodgegränsen

Kasedans till Zebraz

Resan fortsätter i Del III – Mitt Serengeti