För att inte hänga ut den aktuella flyttfirman och deras medarbetare för mycket har deras namn ersatts av namn på kändisar de påminde mer eller mindre vagt om.

Per Myrberg sög sig på överläppen och gick vidare till köket. Han hade gått upp för två spiraltrappor och måste ha noterat att det inte fanns någon hiss. Han hade dessutom gått genom en lång korridor till dörren allra längst bort och sen hade han gått in i en lägenhet som visade sig vara både stor och avlång, i vilken två personers livslånga bohag slagits samman till ett och därmed tedde sig något överbelamrad. Han pekade än här, än där och undrade ”Med?” och hans medhjälpare och tolk Camilla Henemark översatte ”Ska den där med?” Så mycket ryska kan jag så att den konversationen hade kunnat löpa utan tolk. Da, njet, da, njet, da, da, da, da. Vissa delar hade i ärlighetens namn t o m Signe kunnat sköta.

Det var dags att flytta från lägenheten och till Huset! Många flyttfirmor hade visat sitt intresse, men en hade varit särskilt ihärdig. Så pass ihärdig att denna ihärdighet hållit i sig över en konkurs, av ett plötsligt namnbyte att döma. Eller så hade La Camilla gått solo.

Per Myrberg pekade ut i korridoren och fick sedan erfara att vindsförrådet som också skulle tömmas låg en lång korridor, en spiraltrappa upp till plus ny korridor bort. Och att det var minst lika belamrat, om än inte lika stort. Han sög även in underläppen och sa något till La Camilla.

”Det ska ta åtta timmar för två man att flytta allt från Lund till Staffanstorp!” slog La Camilla fast och mitt tvivlande ansiktsuttryck fick henne inte att ändra sig. ”Vi packar dagen före, och städar dagen efter för…” och så offererade hon en summa som var ungefär hälften så stor som jag förväntat mig. Jag tänkte på spiraltrapporna, korridorerna och ohissarna och förstod att det var värt varenda krona.

Initialt hade vi tänkt att fixa flytten själva, men efter lite besinning hade vi insett att vi nog skulle ha fullt sjå med Signe när det väl skulle vara dags. Den här flyttfirman kunde dessutom rycka in med ganska kort varsel. Det blev affär.

Vi borde anat oråd när Salem al-Fakir och general Alcazar, de vindsnabba packarna, var tvungna att lämna mycket opackat för att lådorna och plasten tog slut. Vi blev förebrådda för att vi inte sagt hur mycket vi hade att packa innan de ringt och sagt till sina materialare att de inte behövde fler lådor. Vi tyckte å vår sida att om det varit så viktigt att säga till så hade de ju kunnat fråga först. Ingen fara, försäkrade packarna, flyttgubbarna packar färdigt i morgon.

Och den här historien är så lång att även den fortsätter i morgon.