På en brunch för ett par veckor sedan nämnde vapendragarna Leif och Andreas att de varit på en afterwork arrangerad av Anagram Studios på AF-borgen. Jag började genast spotta och fräsa, för givetvis borde de ha förstått att jag var intresserad av att mingla med en massa mediafolk, fastän jag aldrig någonsin förut berättat det för dem. Naturligtvis borde de känna till att min karriärcoach gett mig rådet att knyta kontakter via just såna evenemang för att kunna hitta intressenter för mina idéer inom branschen? Kunde dom inte se det på mig? Läser dom inte den subtila fysiska blogg som är mitt ansikte och kroppsspråk? Hade de inte tittat in i min hjärna och snappat upp dessa outtalade mål? Hur hårt ska man behöva anstränga sig? Alls, eller? Det hela slutade med att de lovade att vidtala mig nästa gång.

Så fem i sex i går tog jag kärestan vid handen och släpade ut henne i hällregnet. Den korta promenaden slutade vid AF-borgen och Tegnérs matsalar. Vid ingången anslöt snart Leif och vi tre banade oss väg in i vimlet för att starta minglandet. Här skulle knytas kontakter. Andreas dök upp några minuter senare och snart stod vi och pratade med varandra alla fyra i vår lilla grupp. Inget vidare mingel, således. Jag påmindes om hur dåligt jag passar in i de här miljöerna med hög musik och dämpad belysning där en varken ser eller hör ordentligt. En bit bort reste sig Johan Westers imposanta gestalt över mängden och jag tänkte att där har vi pudelns kärna. Om nån vet hur man ska pitcha en idé så är det han.Tänk den som ändå vågade gå fram och bara fånga hans uppmärksamhet och köra igång värsta idésäljsnacket, och han skulle titta imponerande på en och dra fram det där kontraktet som han alltid går omkring med i sin bakficka och så är saken biff. Med lök.

En skulle kanske förberett sig lite, tänkt ut några strategier? Vi diskuterade i gruppen en stund bästa sättet att skapa kontakt, och Leif kom med ett lysande förslag, att helt enkelt gå fram till honom och säga ”Hej, jag behöver komma i kontakt med dig, vet du hur jag lättast gör det?” Det krävde dock en sturskhet från min sida som vanligtvis inte infinner sig förrän ett par stora stark senare, och då skulle det nog i allt väsentligt vara för sent och kontraproduktivt att ragla fram och starta karriär.

Då gjorde en räddande ängel entré i historien. Den här fantastiska damen behöver en speciell presentation. Du kan få se det som ett litet förskott på din ”Dagens vän”-berättelse, Caitlin.

Caitlin Mooney äger alla rum hon går in i. Hon har inga spärrar vad gäller att ta kontakt med allsköns personer, och hennes tröskel för att lära känna en person går oftast vid ”sagt hej till i förbifarten”. Missförstå mig rätt, det är en helt fantastisk egenskap. Damen borde marknadsföra sig som Personal Mingler, en tjänst som naturligt blyga personer skulle kunna utnyttja för att skapa kontakter på partyn, i snabbköpet, på resan, ja var som helst. Du redogör kortfattat för din avsikt med dagen/kvällen, och sedan scannar din PM omgivningen, pinpointar mål och etablerar kontakt, lätt som en plätt.

För Caitlin var det där med att få Johan Westers uppmärksamhet nästan ett icke-problem. När hon hörde vad jag tänkte mig sa hon glatt att ”honom har jag hälsat på tidigare, jag kan introducera er!” och sen for hon iväg så snabbt att jag knappt fattade att jag skulle följa efter. Småspringandes följde jag henne i spåren och några sekunder senare knackade hon Johan på axeln och undrade om hon fick låna honom ett par sekunder för hon hade någon hon tyckte att han skulle träffa. Mig.

Och så kom det sig att jag stod och skakade hand med Johan Wester och han frågade, med ett faktiskt intresserat tonfall vad jag hade för erfarenheter, och jag insåg snopet att jag inte hade tänkt igenom scenariot så långt som till vad jag själv skulle säga. Så jag började från slutet och berättade den helt i sammanhanget ointressanta historien om att jag jobbat på bank i sju år. Johan såg förbryllad ut men lyssnade artigt en stund och ställde lite följdfrågor som ett riktigt proffs. Så blev det en naturlig paus eftersom nån annan minglade fram och skulle säga hejdå till honom och jag kunde ta ett steg tillbaka och omgruppera tankarna. När Johan sedan (lite överraskande) åter vände uppmärksamheten mot mig så siktade jag in mig på det vi hade gemensamt, nämligen studentspex. Nu började samtalet flyta på lite bättre. Men en så uppassad person måste naturligtvis rotera, så efter en stund lämnade han mig med ett gott råd för att få in en fot och en skrivande hand i branschen: Det räcker inte att bara ha en idé, när man presenterar den så måste man redan ha klart med finansieringen också.

Under denna tid hade min PM Caitlin redan hittat en ny samtalspartner till mig, nämligen Johans bror Jakob. Broder Jakob jobbar som rekryterare och sprudlade av energi och råd. Jag berättade lite om det här nya bloggprojektet, och Caitlin flikade in med översvallande beröm över ”Dagens vän”, det var nästan så jag rodnade. Jakob berättade anekdotiskt om Ingmar Bergmans rigida arbets- och umgängesschema och gav mig en portion hårdhänt coaching. Det är viktigt att ha struktur i det man gör och så spände han ögonen i mig och sa allvarligt:

”Always shit!”

Öh——ok——

Och så förstod jag att jag hört fel. ”Always ship!” sa han ju. Leverera alltid. Som bloggare är det viktigt att mata ut text och leverera varje dag. Sedan får man se efteråt vad det blir. Sedan kan man sätta ihop sitt bloggande till det det visar sig bli. En pjäs, en debattartikel, en bok, memoarer eller whatever. Det är en senare fråga, huvudsaken är att man publicerar regelbundet. Ett oerhört inspirerande samtal. Tack, Jakob! Och tack, Caitlin!

Sedan minglade jag tillbaka till Leif och Emily och Leif frågade mig nyfiket hur det hade gått och undrade om jag hade haft nåt bra ”elevator speech”. Prata i hissen, är det tillåtet? Tydligen är det meningen att man ska ha förberett ett anförande på 30 sekunder som ska sammanfatta hela ens ambition för att alltid ha på lut om man skulle hamna i samma hiss som nån viktig person. Än en gång hade vår telepatiska förbindelse klickat och min blottor inom retorikområdet hade inte varit så pinsamt uppenbara som jag trodde.

Nåväl, det kommer fler mingel. Detta får ändå ses som ett ganska stort fall framåt. Dags att publicera. Always ship!