För att läsa om vår första kväll på Rundosund, klicka här: Profylax

”Positiv distraktion” ska det stå, se del I.

Igår var det dags att återvända till Lill-Babs glada gäng. Vägen dit blev dock aningen mer komplicerad den här gången, då det för femtielfte gången den här månaden inträffat ett vagnfel på sträckan Lund-Malmö och alla tåg stod stilla. Emily hade dock varit proaktiv och kollat upp detta redan innan vi gav oss hemifrån så vi spatserade oavkortat ner till Bankgatan och tog en buss därifrån. Bussen var naturligtvis fylld till både brädden och bredden och under det enda lediga sätet visade det sig ligga en stor hund som ägaren omtänksamt placerat där för att undvika fotavtryck i pälsen och uppätna medpassagerare. Efter lite palaver, där vi inte var pådrivande, reste sig dock en annan passagerare och erbjöd sin plats till den höggravida.

På bussen träffade vi även min PM, Caitlin Mooney, som alltid dyker upp i större folksamlingar. Hon skulle på filmpremiär och lyckades på den korta resan sprida ett av filmskaparens övriga  alster via mail till två personer, varav en var en total främling, och den andre var jag. Jag har inte vågat titta på filmen ännu. Den heter ”Internetporren”. Premiären hon skulle på var för filmen ”Lokalvårdaren” och jag väntar med spänning på en recension.

Trots logistikstrulet steg vi in i lokalen prick klockan 18, och vi var absolut inte sist. Whiteboarden från första kvällen var återskapad till min smala lycka, eftersom jag då glömt fotografera den. Nu fick jag en ny chans.

Fokus på kvällen var att få ut bebisdockan ur yllelivmodern med minsta möjliga besvär. Först pratade vi om besvärliga förlossningar, eftersom det alltid är det man hör mest om. En lugn förlossning utan komplikationer är ändå det vanligaste, men dessa utgör ju sällan intressanta kafferastanekdoter. Lill-Babs berättade hur vanligt det var med kejsarsnitt och hur dramatiskt det kan verka och sen tog hon upp andra komplikationer som kan förekomma och som fick det att krypa i huden på även mig, men sedan pratade hon ner oss igen och lugnade sällskapet med att om det mot förmodan skulle bli någon komplikation så vet barnmorskorna och förlossningsläkarna vad de ska göra. Allas pulser gick ner och det blev dags för andnings- och massageövningar.

Vi lärde oss att andas djupandning, mellanandning och kortandning och vi partners vi fick veta att det var viktigt att vi både andades och masserade i takt. Det är vi som är andningsdirigenterna, och om vi skenar iväg och börjar flåsa så följer modern efter. Någon frågade hur en skulle veta vilken andning en skulle använda. Lill-Babs sa att när modermunnen är öppen 0-4 cm så passar det med djupandning, 4-8 cm så är mellanandningen bäst och 8-10 cm gör kortandningen susen. Men problemet är ju, tillade Lill-Babs, att det är svårt att se hur mycket modermunnen är öppen från där en står och leds. Någon frågade om det inte fanns en app för det.

Ja, jag erkänner. Det var jag.

Vi fick lära oss tryckmassage, smärtlindringsmassage och tryckvågsmassage och så var det dags att ta fram pilatesbollarna. Mödrarna lutade sina magar och armbågar på dessa och sedan fortsatte vi massera ståendes bakom dem. Utanför panoramafönstret gick folk förbi men de var finkänsliga nog att inte stanna och stirra när vi gjorde ”shaking the apples”.

1989 på våren mönstrade jag för att försöka komma så lindrigt undran som möjligt i lumpen. Vid ett moment skulle vi mäta handstyrka och jag fick ett joystickliknande föremål i handen som jag uppmanades att trycka allt jag kunde. Fastän min låga ambition så tog jag i från tårna och efter en liten stund sa malajen som var koncentrerad på mätaren att jag kunde börja när som helst.

Den historien kom nu tillbaka med full kraft när jag precis som förra veckan fick i uppgift att göra Emily så illa jag orkade genom att nypa henne i låret, med ett riktigt ”hästabett”. Vis av hur försiktig jag var förra veckan tog jag i för kung och fosterland och belönades bara med en fundersam rynka mellan Emilys ögonbryn. Jag bytte grepp och tog ny sats, men Emily förblev oberörd. Vid tredje försöket sa hon: ”Sådärja, där hittade du aj-läget. Det blir bra!” men jag misstänker att hon bara sa så för att göra mig glad.

Alla de andra mödrarna skrek av smärta medan männen knep och andades och Lill-Babs dirigerade med distinkta handrörelser.

Efter ett tag sa Lill-Babs att det var bra och sedan med ett leende: ”Tjejer! PBT!” Payback Time! Nu var det våra lår som skulle nypas, och jag förberedde mig på en pärs, eftersom jag vet hur ambitiös Emily är i allting hon tar sig för. Det visade sig dock att vi passar ännu bättre ihop än jag trodde. Vi får väl hyra in en fast hand för Åsa-NIsse om det skulle behövas.

Sedan var det slut och alla paren fick berätta hur den här kursen hade ändrat deras inställning. Någon sa att hon nu var mer nervös än tidigare men att det bara var bra, men de flesta, vi inräknade, hade lugnats betydligt och kände sig redo för det fantastiska äventyret.

Men en sak är säker, om det blir någon mer gång så är det jag som ska börja träna knipmusklerna. I händerna, alltså.

Apan kommer med ett konstruktivt förslag