Säkerligen har du hört massvis med skräckhistorier om hur folk blivit behandlade av Arbetsförmedlingen. Min enda egna erfarenhet fram till i höstas var ett par korta besök på AF i Kristianstad tidigt 90-tal, som alla resulterat i ganska omgående fixande av praktikplats. Min bild var alltså både obsolet och rosenskimrande.

Jag var ju en ganska besvärlig kund från början så undra på att det gick lite snett. Min sista arbetsdag på Handelsbanken var sista oktober, och för att inte riskera att förlora min sjukpenningsgrundade inkomst, som är väldigt viktig speciellt för blivande föräldrar hade jag fått order om att infinna mig på Arbetsförmedlingen och skriva in mig 1 november för att ha en obruten tidslinje, s a s. Problemet var bara att Scrabble-SM började den dagen, och det gick av stapeln (eller ”i stöpet” som en skolledare jag jobbade för en gång brukade säga) i Uppsala. Jag skulle alltså inte vara hemma den viktiga dagen! Inga större problem, tänkte jag hoppfullt, jag tog ut semester min sista arbetsdag och spankulerade in på AF:s kontor i Lund på morgonen redan dagen innan jag behövde vara där. En sådan framförhållning kunde väl inte annat än imponera på statsapparaten?

Förbryllad betraktade jag de djupa veck arbetsförmedlarens panna lagts i. Att någon skulle vara så villig och proaktiv hade tydligen inte systemet tänkt sig, och jag fick reda på att det inte alls gick för sig att komma så här i förväg och skriva in sig. Nej, det var tvunget att ske på första arbetslöshetsdagen, varken förr eller senare! Att jag inte var hemma den aktuella dagen sågs inte som något av Arbetsförmedlingens större problem. Det gick lika bra att skriva in sig på annan ort! Tack för besöket, ha en trevlig dag, varsågod nästa!

Nöden har ingen lag, förutom den lagen som säger att man måste infinna sig på Arbetsförmedlingen, så därför kunde den förmiddagshurtige uppsaliensaren dagen därpå skåda en medtrafikant som hen sannolikt aldrig sett förr. Turligt nog låg AF:s kontor i Uppsala inte alltför långt från mitt hotell och vädret var vackert. På Uppsala-kontoret var det mesta sig likt från Lund, inklusive de djupa vecken i pannan på förmedlaren. Att skriva in sig på distans var naturligtvis inget standardförfarande, men de förstod ju varför och hjälpte mig på ett mycket bra sätt. Och snabbt gick det också, eftersom jag i princip var tvungen att på måndagsmorgonen den fjärde november än en gång återvända till lundakontoret för en definitiv registrering så att jag kunde få ta del av alla välkomstkurser och informationsträffar som ska komma alla nya arbetssökande till del.

Så jag gick tillbaka till hotellet, blev tia i SM och åkte hem. På måndagen stod jag åter på Arbetsförmedlingen i Lund. Vecken var fortfarande där, även om förmedlaren var ny. Nej, i Lund hade de inga informationsträffar eller välkomstkurser, här hade de bara en hemsida som med lite tur uppdaterades då och då. Aktivitetsrapport skulle lämnas på denna hemsida en gång i månaden. Hade det någon betydelse att jag redan gick ett karriärcoachprogram med en strukturerad plan för mitt jobbsökande? Det fick jag skriva in i rapporten så fick vi se. Jag fick en mapp och en handlingsplan och blanketter för att söka A-kassa och sedan var det klart.

Tre månader gick. Varje månad, just efter att jag lämnat in aktivitetsrapporten, ringde en förmedlare som satt uppåt landet och hade utvecklingssamtal. Jag hörde vecken lägga sig i hens panna när jag berättade att Lund inte erbjöd samma service som Uppsala vad gäller informationsträffar. Vid tredje samtalet påminde hen mig påpassligt att det var dags att kontakta det lokala kontoret igen för framtagande av ny handlingsplan.

Efter att ha försökt ringa ett par gånger författade jag ett mail till min lokala kontaktperson och föreslog ett möte. Dagen därpå svarade hen att hen inte hade tid att träffas, men hen föreslog att hen skulle skriva ihop min handlingsplan själv och posta till mig för synpunkter.

Arbetsförmedlingen, om ni har så förfärligt mycket att göra så har jag ett konstruktivt förslag: Anställ mig! Jag är effektiv, plikttrogen och erfaren. Här är mitt CV!

Nu låter jag kanske bitter, och det är inte alls meningen. Jag ger er i första hand ett prov på min berättarkonst. Jag vet att det inte är själva förmedlarnas fel att de arbetssökande försvunnit bakom högar av rapporter. De gör ett makalöst jobb. Därför vill jag som avslutning på denna jeremiad dela med mig av den här sången som florerar på nätet just nu. Karin, du är helt fantastisk!

Visa om arbetsförmedlarens vardag