Ett prisbord behöver du ha, och värdet av detta ska helst motsvara anmälningsavgifterna minus omkostnader. Det är inte prisbordet som lockar de stora skarorna, du kommer snart att märka att scrabblare faktiskt bryr sig allra mest om äran, och fikat. Jag har en gång hållit en väldigt billig turnering där samtliga priser bestod av strumpor köpta på Euroshop för 10 SEK paret. Det funkade fint, det kanske inte lockar de mest långväga gästerna, men om du har en livaktig skara scrabblare i närområdet så räcker det gott.

I vissa turneringar förekommer pokaler, men det är inte nödvändigt.

Priserna brukar fördelas på så vis att vinnaren får välja först, sedan tvåan, sedan trean. Därefter får de som vunnit specialpriser gå fram. Den som rullat flest gånger brukar få ett pris. Detta brukar vara speciellt utvalt och, speciellt om turneringen går av stapeln i vitsiga Göteborg, på något sätt alludera på begreppet att rulla. (Leksaksbil, boll, rulltårta…) Andra specialpriser kan vara bästa ord på ett tema, den här helgen är temat ”Västkusten”. Specialpriserna brukar vara utformade så att vem som helst, inte bara de i toppen, kan vinna dem. Efter specialpriserna fortsätter prisutdelningen enligt resultatlistan så länge lagret räcker. Det är inte ovanligt att alla får pris.

Göteborg Open brukar alltid ståta med ett dignande prisbord, men de avslöjar sällan det förrän dag två. Jag förväntar mig ett par spännande sällskapsspel, godis och böcker.

Nu är det lunch, och jag håller mig fortfarande obesegrad. Innan jag går och äter snabbmat vill jag återge ett exempel på typisk Scrabble-humor.

I rond 2 mötte jag den distingerade gentlemannen Claes von Hofsten. Konversation och ordekvilibrism är tillåtet under matcherna så när jag lägger ordet HÄDAN så säger jag göteborgskt:

”Då viker jag HÄDAN då!”

Claes svarar utan en min: ”Jaha, men det måste väl betyda att jag vinner?”

Raggadish!