Vi tangerade varandras spääxkarriärer, Magdalena och jag. En gång stod vi på scen tillsammans, det var sommaren 2001 i kavalkadshowen Guldkorn. Jag var Fule Runar, klassisk stumfilmsskurk, och hon var fjuppenuppig gameshowvärdinna med lyckohjul och allt. Sedan hade jag gjort mitt i enembeln medan Magda gick vidare till att bl a bli spääxförman något år senare. Som så många andra spääxare mötte även hon kärleken i ensembeln. 2010 gifte hon sig med den skönsjungande Johannes Lindén.

Som med så många av de där spääxarna som bara hunnit bli lite halvgamla än så länge, så tog mitt och Magdas umgänge sin egentliga början i och med att jag flyttade ihop med Emily. Och för att över huvud taget kunna fortsätta den här berättelsen så måste jag avslöja en hemlighet.

Min äldsta och bäste vän Andreas, vars Dagens vän snart kommer publiceras i repris, lät oss få ta del av en mysig månatlig tradition han och hans fru Anna med vänner har, nämligen Brunchklubben. Första söndagen i varje månad träffas de på något brunchställe i Lund och äter och umgås tills magen och mungiporna står i fyra hörn. Mätta, belåtna och inspirerade gick vi hem och fick ingivelsen att införa denna tradition även i Hundraklubben. (Har jag förresten förklarat vad Hundraklubben är för något? Det kanske jag glömt, inser jag nu. Jag skriver upp det på bloggens ”att-skriva”-lista.) Vi gick ut löst med att göra den s k Hundrabrunchen till ett hexalt (för så borde det väl heta om det är varannan månad återkommande?) evenemang, och annonserade det på Hundraklubbens Facebook-sida. Utfallet blev minst sagt tillfredställande, eller ”trevligt, trevligt” som det heter i spääxkretsar.

Några av de allra mest entusiastiska var familjen Ekelöw-Lindén. Familjen var i växande, storasyster Elvy var på väg att få ett småsyskon. I höst föddes lilla Ingrid. Att kunna träffa gamla bekanta i samlad tropp och på dagtid i en familjevänlig miljö måste ju ses som ett alldeles ypperligt koncept för småbarnsföräldrar, och det skulle också visa sig att brunchen utvecklade sig till rena barnkalasen. Men vad kan man annat förvänta sig av vuxna som i längsta görligaste mån försökt undvika att växa upp genom att klä ut sig och bygga modeller i papp? Hundrabrunchen är en succé, mycket tack vare Magda och Johannes, men jag har alltid haft lite dåligt samvete för att vi snodde idén med bruncher från Andreas och Anna, och sedan applicerade den på en grupp de inte tillhör. Till råga på allt har vi varit dåliga på att dyka upp på deras originalbrunch den senaste tiden, men det beror bara på dålig ork och dubbelbokningar.

Nåväl, tillbaka till i höstas och återuppsättningen av Kubakrisen, en av Krischanstaspääxets större succéer. Lilla Ingrid var inte mycket mer än nyfödd, men fick ändå komma med på sin allra första föreställning, utrustad med rejäla öronskydd. Jag kunde inte låta bli att glatt kommentera hur pytteliten hon var, och fick genast dödande blickar både från Magda och Emily. Så lätt är det alltså att utöva patriarkalt tolkningsföreträde. Mitt svin. 😉

Kram på dig, Magda! Snart är det dags för brunch igen!