Det är underligt, det där med vissa Facebook-vänner. Vissa lägger man till som lite av en självklarhet, man tycker att dem har man ju känt hela sitt liv, och sedan kommer man på att jo, men har vi egentligen nånsin känt varandra?

Så är det med Carl. Vi har egentligen bara träffats och gjort nåt tillsammans en gång i livet, och jag kan för mitt liv inte komma på exakt när det var, men det borde varit 1984, eller senast 1985. Sedan dess har vi bara existerat i varandras periferier. Ändå kändes det självklart att lägga till honom på Facebook.

Det vi gjorde den där gången var att spela tillsammans i kommunala musikskolan. Jag spelade piano, han spelade tvärflöjt, och vi tussades ihop för att framföra ett stycke som jag naturligtvis glömt vilket det var på en uppvisning, som jag svagt har för mig ägde rum i Åhus församlingshem. Jag minns inte hur det gick eller lät, men det brukade gå bra på den tiden, så jag antar succé. En rolig episod från förberedelserna inför framträdandet har dock etsat sig fast. Jag cyklade hem till Fredrik, som han då kallades (och ju fortfarande heter) och det spöregnade. Jag kom fram, knackade på och när Fredrik öppnade sa jag skämtsamt: ”Får man landstiga här?”
Då hör vi Fredriks mamma från köket: ”Ja, du kan visa lite i vardagsrummet!”
Det visade sig att hon hört fel och tyckte jag frågade om jag fick dammsuga där. Tydligen var det vanligt med dammsugarförsäljare i kvarteren runt vattentornet på den tiden.

Sedan den sannolika succén, kanske på församlingshemmet med det okända stycket, har våra existenser tangerat varandra fortlöpande. Carl gick i Andreas Ohlssons klass, jag bodde ett tag granne med hans mormor, o s v, men nåt mer umgänge har det inte blivit. Ändå känns det som vi känner varandra.

Carl bor numera i Åhuskärr, har två barn och är enligt ryktet skivbolagsdirektör. Det är inte alls illa pinkat det!

Kram på dig, Carl Fredrik, och hälsa mamma!