Mitt Afrika IV – Mitt Ndutu

För tidigare avsnitt av reseberättelsen klicka här: Del I, Del II, Del III.

Det var som sagt en decimerad skara som stod upp på morgonen efter färden över gnuhavet. Två stannade hemma med magsjuka från morgonens safari, och två andra, däribland jag, hade en ganska skaplig feber. Den ende som var i tiptop kondition var naturligtvis pappa Bengt, och så den ständigt fryntlige chauffören Daniel såklart.

Ut i reservatet med oss, och det stod inte långt på förrän vilddjuren bredde ut sig framför oss. Vi kunde pricka av två av Big Five redan efter första kröken, då tre vattenbufflar med de obligatoriska oxhackarfåglarna i ögonvrårna stod och tog en morgonslurk ur ett vattenhål, bara 50 meter från några morgontrötta, proppmätta lejon. Lejonen låg så stilla så att gamarna satt en bit bort och slickade sig om näbbarna. Ännu en liten bit bort passerade vi en död gnu. Den hade förmodligen segnat ner och självdött helt nyligen för den var helt intakt. På hemvägen åkte vi förbi några renätna benknotor. Det var samma gnu.

En bit bort såg jag min första marabustork, och aldrig förr eller senare har jag väl sett ett så alltigenom mardrömsfult djur! Inte undra på att skrället ingår i the Ugly Five! Inte heller är det speciellt sympatiskt, inte bara för att det är en fågel, vilket i min bok ger några extra feta minuspoäng, utan också för dess sätt att stå lite vid sidan av och titta på när de mer hungriga gamarna kalasar på ett kadaver. Den påminner lite om en hovmästare som står och övervakar så allt är till belåtenhet i asätandet. Fullkomligt vidrig skapelse.Bild

Plötsligt pekade Daniel mot horisonten och ropade ”Cheetahs!” Geparder! Omringade av bilar höll två gepardbröder på att showa för turisterna. Geparden gillar att hoppa upp på saker för att få mer utsikt, de är savannens hackkycklingar och blir alltidbortjagade av leoparder och lejon, det är väl därför de lärt sig springa så fort. Men ser de en bil är det inte alls ovanligt att de hoppar upp på dess huv. Varmt och högt, kan det bli mer komfortabelt för en gepard. Nu var de här bröderna (Daniel hävdade att de var bröder i alla fall, jag antar att en lär sig bedöma ålder och beteendemönster efter att ha sett tusentals) i full färd med att spana efter byte eller mobbare. En av dem passade dessutom på att kolla en jeeps underrede efter rost. Jag döpte bröderna därför till Roy och Roger.

Det blir 10 lök. Ring mäj sän!

Det blir 10 lök. Ring mäj sän!

Innan vi lämnade dem ställde de tjänstvilligt och oväntat upp sig på en gruppbild av spektakulärt slag.

Are you cheetahing on me?

Are you cheetahing on me?

Lunch intogs och efter den hade en av de magsjuka återanknutit till gruppen. Eftermiddagen ägnades mest åt leopardspaning, vilket är en särdeles svår konst. Mycket skumpig offroad-körning bland höga träd resulterade i ingenting och vi återvände till lodgen med endast några strölejon, i och för sig pampiga, sedda. På kvällen efter middagen slog febern mig med full kraft och jag låg och yrade och skakade hela natten. Jag var helt inställd på att tillbringa dagen på lodgen och inte skumpa runt på vägarna, men när en elefant plötsligt väldigt fotogeniskt spatserade förbi frukostserveringen så ändrade jag mig och hängde med i alla fall. Och det kommer jag aldrig att ångra.

Low five!

Low five!

Leoparden låg fullt synlig i trädet och mös i solen. Samtliga jeepar i hela Serengeti stod runt den, men det brydde den sig inte nämnvärt om. Daniel var lyrisk, så här bra bilder fick en inte chansen att ta varje år. Och vi plåtade och plåtade och plåtade….

TZ2 052

TZ2 067

TZ2 071

Någon timme senare när vi åkt vidare på nya äventyr stannade Daniel bilen och pekade ner på marken precis bredvid den. Där låg en hög osande zebrainälvor som en gepard förmodligen lämnat kvar. Äcklat fascinerad tittade jag på kletet och tänkte inte på vad som brukar hända när det ligger sånt godis på savannen. Plötsligt hade jag en gamvinge en meter från ansiktet. Som trogna läsare känner till (ja, faktiskt behöver ni ju inte vara trognare än att ni läst hela detta inlägg) så är jag starkt kritisk till fåglar, speciellt de stora, köttätande. Nu fick jag välbehövlig chockterapi och ett minne att dra fram för evig tid när jag behöver tänka att det i alla fall kunde varit värre.

Lite senare vägdes skräckupplevelsen upp av ännu en av resans höjdpunkter. Daniel pekade och utbrast ”Turtle!” och 50 meter längre bort återfanns just en sådan. Och tro inte att det var någon jättesköldpadda, utan det rörde sig om en normalstor leopardsköldpadda. Jag älskar sköldpaddor! Världens coolaste djur.

TZ2 174

Den här dagen var den absolut bästa fotodagen på hela resan så jag avslutar med ett par riktiga skönheter.

 

Sekreterarfågeln heter inte så för att den har pennor bakom öronen.

Sekreterarfågeln heter inte så för att den har pennor bakom öronen.

Åh, vad det är trååååkigt att vara kung!

Åh, vad det är trååååkigt att vara kung!

Blir det bra så här, eller vill ni ha annan färgsättning?

Blir det bra så här, eller vill ni ha annan färgsättning?

Smyckesolfågeln gör skäl för namnet.

Smyckesolfågeln gör skäl för namnet.

Resan fortsätter i Del V – Mitt Ngorongoro!

5 thoughts on “Mitt Afrika IV – Mitt Ndutu

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s