Jag har i ärlighetens namn ingen aning om när jag träffade Margareta för första gången, men det borde ha varit nån gång i trakten runt 1987-1988.
Margareta är kusin Ottos fru. Hon har satt fyra barn till världen, varav hon fick hjälp av Otto med de två senaste.

Margareta är en fantastiskt kreativ person. Hon målar tavlor och har utställningar men gör också sina egna födelsedags-, jul- och tackkort, och ett av dessa tackkort hängde länge på anslagstavlan hemma i det bernerska köket. Jag kan försöka mig på att berätta historien bakom.
Jag tror det var nåt reklamutskick familjen Albrektsson fått. Det innehöll ett pussel som skulle pusslas ihop till ett T, men tricket var att man behövde tänka lite utanför lådan. Hela familjen slet sitt hår (sägs det) och blev både uppgivna och ilskna över att det inte lyckades. Enligt legenden kommer då moster Lena på besök och löser det på ett kick. Familjefriden återställd och Lena fick en skämtteckning med hela familjen i olika stadier av upplösningstillstånd runt köksbordet och pusslet liggande retligt olöst på detsamma.

Margareta är inte bara fantastiskt kreativ utan fantastisk på alla sätt och vis, alltid glad och trevlig och intresserad av vår stora och brokiga släkt. Hon har gått igenom en tuff tid nyligen, men är helt återställd och tillbaka i gammal god form! Vi träffades så sent som på Lenas 75-årsfest för en och en halv månad sedan.

Men som en liten avslutning av det här avsnittet vill jag även hylla slagfärdigheten hos min underbara Emily. Sommaren 2011 var hela släkten inbjuden till Blekinge för att fira kusin Olas femtioårsdag. Jag och Emily hamnade mitt emot Otto och Margareta vid ett av borden, och detta var första gången Emily figurerade som min flickvän i släktsammanhang. Under middagen frågar Margareta Otto, med hänsyftning på ett litet kusinbarn i lekisåldern som satt just bakom oss: ”Otto, hur gammal är den där lilla flickan?”. Emilys svar kom blixtsnabbt: ”Jag har just fyllt 32.”

Kram på dig, Margareta! Och hälsa så gott till Otto och resten av familjen.