Hej och välkommen till detta utvecklingssamtal mellan mig och dig.

Nu har jag ju skrivit för dig i en månad och du har läst så mycket du orkar, det förstår jag! Och tro inte att jag är otacksam, varje insats räknas och älskas! Jag är till stor del till för att underhålla dig på det sätt jag förmår. Jag har sällan gjort något så roligt som detta, och av alla mina bloggar är det här den bästa. Och det vill inte säga lite med tanke på att min förra blogg gav mig en familj i förlängningen!

Men samtidigt driver jag den här bloggen som en resultatinriktad rörelse. Mitt önskade resultat är att nå ut vitt och brett, att ordet ska spridas i hela Skåne: Här sitter det en kreativ, produktiv, effektiv man i sina bästa år och väntar på drömjobbet! Någon därute, kanske inte du men någon som känner någon du känner har det kanske? Kanske du känner nån i Dals-Långed som känner nån i Prag som råkar känna någon på Lilla Fiskaregatan i Lund som just nu behöver en skribent eller administratör eller intervjuare? Det kan du inte veta, och jag vet det ännu mindre. Hitte jag den annonsen på Monster (jajamän, jag behärskar t o m konjunktiv!) och skickade in en ansökan skulle jag snabbt drunkna i en flod av andra ansökningar, många av typen ”jag måste, förmedlingen tvingar mig” och min chans att tränga igenom och framstå tydligt mot den gråa massbakgrunden förminskas.

Det är därför jag tjatar och tjatar om det här med att läsa, dela och gilla. Redan där är du säkert redan jätteduktig. Du har t ex orkat läsa den här texten så här långt, det är det inte alla som har!

Nu tänker jag börja prata i liknelser. Det brukar vara effektfullt och pedagogiskt.

En man sitter på en parkbänk. Han är barfota. Det snöar. Mannen har bott hela sitt liv i ett hål i marken med Svenska Akademins Ordlista som talbok, inläst av författaren, som enda sällskap. Han vet inget om moderna bekvämligheter, men i morse bulldozrades plötsligt taket på hans hål bort och en helt ny värld kom i dagen. Han kravlade upp ur hålet och fann sig vara i en park. Eftersom han lyssnat på sin talbok visste han alla ord i svenska språket, men inte deras betydelser.

Det börjar bli kallt om fötterna och han undrar så vad som kan göras åt detta. En äldre dam går förbi och får syn på den barfota mannen som sitter och fryser, och tänker att han skulle behöva ett par skor! Hon går fram till honom och säger: ”Jag gillar skor, då blir fötterna varma. Skoförsäljaren borta på affärsgatan säljer skor, dom gillar jag.”

Mannen blir genast intresserad men vet ju inte vad en skoförsäljare eller en affärsgata är, bara att de finns och vilken ordklass de är, substantiv, och kvinnan går iväg utan att säga mer. Snart kommer en medelålders man gående, stannar vid parkbänken, tittar på den barfota mannen. Den barfota tittar nyfiket på den nyanländes fötter. ”Jag ser att du beundrar mina skor”, säger den nyanlände. ”Visst är de snygga?! Och vattentäta med, bra så här när det snöar! Jag har köpt dem hos skoförsäljaren borta på affärsgatan. Vill du kanske prova dem?” Och eftersom barfota mannen bott i ett hål i hela sitt liv och inte vet att det är sjukt suspekt att gå omkring och erbjuda sina skor till folk så tackar han ja. Oj, vad sköna fötterna plötsligt känns! Men sen måste den andre gå till konditoriet och köpa lussebullar och ber om att få tillbaka sina skor. Vilket han också får, man behöver inte vara oförskämd bara för att man bott i ett hål. Han hinner inte ens fråga vad en skoförsäljare är eller var en affärsgata kan finnas.

Samtidigt går en ung flicka ner för affärsgatan i staden. Utanför en skoaffär läser hon en skylt. ”Världens bästa skor bortskänkes om du kommer hit barfota!” Det låter så fruktansvärt komiskt det där att flickan skrattar rakt ut och börjar ropa till alla hon möter: ”Du får världens bästa skor om du är barfota!” Hon möter en äldre dam och ropar till henne. Damen skrockar och säger: ”Det var trevligt, jag gillar skor!” Flickan möter en medelålders man med en påse lussebullar i handen och ropar även till honom. ”Jag har redan skor från den affären”, svarar mannen . ”Visst är dom snygga? VIll du ha en lussebulle?” Flickan, som INTE bott i ett hål i hela sitt liv, tackar nej och går lite fortare när hon fortsätter. Ut i parken springer hon, och där ser hon på avstånd en man på en parkbänk. ”Du får världens bästa skor om du är barfota!” ropar flickan till den främmande mannen på bänken. ”Jag ÄR barfota!” säger mannen. ”Men kom då!” ropar flickan, ”Jag visar dig dit!”

Och sen levde den barfota mannen (som inte var barfota längre utan nu bara var en spritt naken man i världens bästa skor), flickan och skoförsäljaren lyckliga i alla sina dagar ända tills i morgon. (Ja, det är då dom kommer krocka med glassbilen. *internt spääxskämt*)

Hänger ni med? Alla de där människorna gjorde på något sätt reklam för skor, och alla sätten var framgångsrika och uppskattade, men olika mycket.

Det är jättebra att gilla. Det är ännu bättre att dela. Jag blir glad för allt. Men allra bästa och varaktigaste hjälpen ni kan ge mig är det jag nu ska beskriva. Detta gäller bara de av läsarna som har Facebook, ni som inte har Facebook får naturligtvis också tipsa folk om min blogg, men där har jag inte kommit på en lika lätt metod som den jag nu ska beskriva.

Gå in på Banjo söker jobb!:s Facebook-sida. Om du går in via vanliga internet så hittar du under omslagsbilden en ruta som berättar hur många av dina vänner som redan gillar sidan. Om du går in via appen (iPhone) så får du scrolla ner en bit, men listan med vilka vänner som gillar sidan, dyker snart upp.

Under den uppgiften står det ”Bjud in vänner att gilla den här sidan” och sedan följer en rullgardinsmeny där alla dina vänner som inte gillar sidan eller inte blivit inbjudna att gilla sidan finns valbara, med dekorativ och funktionell knapp med texten ”Bjud in” vid sidan om sig. Klicka på alla ”Bjud in”-knappar i listan! Om du tycker det känns lite pinsamt så kan du sålla ut dem som inte förstår svenska, det ska jag faktiskt medge att jag gjorde själv. Även de få minderåriga jag har i min FB-krets slapp inbjudan. Och de enstaka avlidna.

Det tar inte lång tid alls, ens om du har hundratals vänner. Jag bjöd in mina vänner på knappt en minut och jag har 370. Ni behöver aldrig göra det igen.

När du gjort det så meddela mig på något sätt, här på bloggen eller via Facebook eller ring mig gärna om ni har mitt nummer, så ska jag skriva en liten välkomstgrej till dem på Facebook-sidan så de förstår vad det är de har blivit inbjudna till. Hör gärna av dig av annan anledning också, t ex om du vill diskutera hur illa den där liknelsen egentligen haltar.

För någonstans, ingen vet var, sitter det en person som behöver just mig på just sin arbetsplats. Det kan vara en vän till dig. Eller till din vän. Eller till den vännens….ja, ni fattar principen. Jag säger som min coach Malin: Diskvalificera inte dig själv, och diskvalificera inte ditt kontaktnät!

Läs mig! Sprid mig! Behöv mig!

Kärlek till alla! Tack för samtalet!