(Idag går jag verkligen loss på mina mest svårstavade vänner…..den här gången behövde jag två försök för att få rätt på förnamnet.)

En dag i Österängskolans aula fick jag mitt första minne av Giorgos, långt innan han blev ”en liten skum man med skägg” för en hel spääxvärld.
Jogge hade inte ännu odlat skägg, men han hade redan odlat sin andra stora talang. och den visade han upp när han satte sig vid pianot i aulan den där dagen. Jag har för mig att det var vid julavslutningen 1987. Som han spelade!

Några år senare dök han upp i Gillis, Kristianstad Nations gillestuga, och det tog ett tag innan jag kopplade ihop den mycket klädsamt skäggige mannen med virtuosen från Österäng. Men polletten trillade snabbt ner så fort han satte sig vid klaviaturet.
Det var alltid ännu lite mer fest när Jogge satte sig och drog igång introt till spääxets festslagnummer Nu ska vi festa.

En annan hjälteinsats var när han under spääxet Florence ackompanjerade Avslöjad-arian, och för varje bis så spelade han lite fortare. Publiken ville inte ge sig så till slut så gick han bara ut på scenen och bugade.

En sak som kanske inte alla som känner honom vet är att han är en sån där person som kan ”knäcka” med hela kroppen. När spääxet en gång var på turné i Växjö gav han en specialföreställning där han började med att knäcka fingerlederna, sedan handlederna, armbågarna, axlarna…och redan där var jag ett nervvrak av rysningar. När han sedan började knäcka med var och en av ryggkotorna ända ner till…ja, ni vet vad jag menar…gick obehaget motvilligt över i förundring.

En karaktär i spääxet Sokrates är döpt efter Jogge. Det var en liten skum skeppsredare från Rhodos som aldrig stod på scen men hette Papaspiropoulos ändå. Jogge stod dock på scenen i det spääxet med talroll, mig veterligen enda gången. Han frågade oraklet i Delfi varför träd satt ihop på mitten när både löv och grenar fördelade sig i varsin ände. Svaret var att om det inte hade varit så så hade trädet inte varit ett träd, utan en skog. Självklart. Vad oraklet egentligen sa hade Jogge lärt henne, det var grekiska för ”en lång stor kuk av trä”.

En dag överraskade han mig genom att titta tillbaka på mig när jag satt och tittade på Jeopardy. Det är mycket roligare att titta på Jeopardy om en känner de tävlande.

Odödliga repliker som i och för sig är extremt interna men ändå måste nämnas i min berättelse om Jogge är ”Ao ja, sicket fosk!” och ”Laaaars!”

Kram på dig, Jogge! Din musikalitet har jag alltid varit lite avundsjuk på.