På inprovningen till spääxet på hösten 1990 gick det till på samma sätt som jag förstår att det fortfarande gör, vi fick i uppgift att läsa nåt ur en bok (Svensk Uppslagsbok var det då, för det var vad som fanns på Expen) och sjunga en sång av eget val. Jag hade ju, av all positiv kritik och erfarenhet jag fått på scen under min ungdom, blivit övertygad om att jag var om inte Guds så i alla fall någon högre makts gåva till den komiska teatern, så jag hade inte förberett mig nämnvärt. Jag valde en text om gångjärn och tänkte inte så noga på vilken sång jag skulle sjunga, det fick väl ge sig.

Och så trädde jag fram inför Pia för första gången. Hon var spääxförman den här terminen och ledde inprovningen. Jag läste min text och när Pia bad om en sång också fick jag den spontana och förhastade idén att sjunga:

Min far han har
Tre brokiga grisar
En svart, en grå
Och en som han inte visar

Av någon anledning fick jag vara med ändå.
Jag kom med i manusgruppen inför nästa spääx, Sokrates. Och från det arbetet minns jag naturligtvis bäst skrivarhelgen på Tjörn sommaren 1991. Det var jag, Patrik Edén och Pia med blivande maken Ola som samlades i familjen Edéns sommarställe på Tjörn. Vi seglade, badade, grillade och skrev. Men den mest minnesvärda händelsen är nog när vi stod på Tjörns strand och såg molnen skocka sig över grannön. Patrik sa:
”Moln över Orust… det låter som ett bygdespel…”. Det bygdespelet hade premiär på Lundakarnevalen 1994.

Och så minns jag också en morgon efter Snapphanebalen 1991. Dimman låg tät och två unga män i frack utkämpade en värjfäktningsduell (var det förresten inte Giorgos Papaspiropoulos och Ola?) och Pia stod i en fotsid svart slängkappa och betraktade scenen. Det såg surrealistiskt ut, bara lien fattades.

Pia var alltid förtroendeingivande och uppmuntrande. Hon var en väldigt skicklig regissör, både lyhörd och klar över sin egen vision. Hon var skicklig både på scen och bakom, hon har skrivit flera klassiska spääxtexter, men vilka det är är ju av tradition hemligt. Och så var det vansinnigt coolt att hon kände Povel Ramel.

Och hon lever än! Herregud, jag undrade så över varför hennes reaktion när hon läste det här första gången var att det lät som en dödsruna, men efter att ha korrekturläst föregående stycke så håller jag med henne. Pia Dellson lever alltså än i högönsklig välmåga, jag träffade henne på ICA Malmborgs för bara en månad sedan.

Kram på dig, Pia! Du förstod alltid hur det ligger ihop…jag menar hänger till…nej, nu är det nog bäst att vi sjunger en sång.