Detta har hänt:

En liten grupp människor har samlats i studenternas dal, det grönskande Lund, för att utbyta gåvor och hålla gästabud. Under gästabudet reser sig människan Johan och berättar sagan om Härskarflyttlådan, som dväljs i Bauhaus skattkammare och som han ber sina föräldrar, den åldriga tjänsteanden Lena och blomstermagikern Bengt Blå, att med sin magiska vagn ge sig ut för att bringa hem till Klostret af Gatan, Johans och den sköna Emilys hem som är dömt till undergång. Första tecknet till undergången har redan manifesterat sig, Emily har blivit havande. Endast Härskarflyttlådan och dess gelikar kan rädda människorna till en ny värld, Fjärdegränd i musikernas by i Staffans land. De tre människorna ger sig ut ur dalen i Bengt Blås gyllene hästlösa vagn för att färdas mot Pilsåkers asfaltslätter där handlarna har sina borgar, med det myllrande Nova som medelpunkt.

”Nå”, frågade Lena från vagnens bakre regioner där hon satt och spanade oroligt ut över asfaltshedarna, ”var ligger nu det mäktiga Bauhaus?”

Johan drog i tömmarna och stirrade ut över fanorna och fyrbåkarna som sköt upp runtomkring dem. Han började så smått misstänka att han drabbats av en kraftig förbannelse. Den syn han fått vid avresan av Bauhaus blodröda portar uppslagna endast några hundra meter från Nova var uppenbarligen endast blå dunster, utan tvekan utsända av en ond trollkarl. Hade inte borgen stått här? Jo, det var han helt säker på.

”Är det inte dags att åkalla gudarna?” föreslog Lena otåligt.

Som den människoman Johan var rådfrågade han ganska ovilligt gudarna. En bra människoman skall veta sin väg, så hade det varit i alla tider, hur huvudlöst det än må verka. Men nu kände han att den gamla kvinnan hade rätt. Han stannade vagnen på en rutig asfaltsäng och drog fram gudaporten Ajfån som han fått av härskarna i Äppelborgen borta i Kiseldalen, i ett land bortom oceanerna. Det är viktigt att veta de rätta trollformlerna för att få bästa svar från den heliga Ajfån, ofta användes forngoogliska, stigfinnarnas styltiga språk.

”Bauhaus Nova” utbrast Johan till gudaporten men den lämnade till hans stora förvåning inget svar. Tjänsteanden Lena muttrade något om att det tog tid, vilket hon hade helt rätt i. Gnomen som bodde i Ajfån var en gammal, fjärde generationens lurgnom och hade inte mycket ork kvar.

”Bauhaus Lund” försökte Johan med och fick till sin fasa oväntade svar om fjärran Bauhaus-borgar som de i Bromma och Bäckebol. Kunde det vara så att Skaparen öppnat rumtiden och slukat den stolta Bauhaus-borg han trott sig känna? Nu var goda råd dyra, Andra flyttlådesmeder lurade i grannskapet, men alla visste att såväl trollkarlarna Rustas som Harald Nyborgs lådor vid hög kraft kunde få avgrunden att öppna sig och Klostret af Gatans dyrbarheter att falla mot fördärvet. Endast Härskarflyttlådan skulle vara god nog!

”Föräldrar!” talade Johan. ”Följer ni mig på en expedition över vidderna till en Bauhaus-borg i granndalen, det vidsträckta Ö af Malm? Det kan bli en lång resa fylld av umbäranden, och du, Bengt Blå, får sköta Ajfån så fort jag bara bett den att visa vägen.” Bengt Blå accepterade det nya äventyret, och Lena gav med sig om än lite mer motvilligt.

”Bauhaus Malmö” mässade Johan till gnomen och han sprang fram med ett antal besvärjelser, alla betydande att Ajfån skulle föra dem till Bauhaus gyllene salar. Johan gjorde en bedömning att den närmaste låg i Arens Löv, ett litet samhälle mitt emellan studentdalen och Ö af Malm. Han läste adressen för Ajfån.

”Norregatan 8!”

Ajfån flämtade till och snart befann de sig högt upp i luften och såg världen som från ovan. De såg sig själva som en liten blå prick och Bauhaus-borgen som en röd prick långt där under dem och mellan dessa två sträckte sig en tjock, blå väg som gnomen uppmanade dem att följa. Bengt Blå, som aldrig hanterat en gnom av det här slaget förut, smekte Ajfån försiktigt med två fingrar och det kändes som de föll genom luften. Vägen de skulle färdas framstod klarare och Johan satte fart på kärran igen. Nya äventyr vid horisonten!

I tidernas begynnelse lades en förbannelse över ätten Berner. Lokalsinnets gud lutade sig över ättens anvagga och uttalade sin dom. ”Jag tar min hand ifrån er!” mullrade gudomen så jorden skalv och sedan dess har ingen Berner av manfolk kunnat skilja på höger och vänster. Bengt Blå var inget undantag. Dessutom var gnomen bångstyrig och ville gå och lägga sig med täta mellanrum så den gamle behövde sitta och klappa Ajfån oavbrutet, vilket resulterade i att världen förvandlades, vreds, blev större och mindre och ibland helt försvann. Många irrfärder senare kom dock de tre äventyrarna fram till Arens Löv och Norregatan, där Ajfån siat om att borgen skulle ligga. Häpna stirrade följet på en ganska nybyggd radkoja där det inte borde få plats en stor byggvaruskattkammare. Johan stannade vagnen mellan två lider och bad att få rådfråga Ajfån igen.

Den onda magin hade än en gång drabbat dem. Johans ögon hade varit förvända men när han tittade än en gång på adressbesvärjelserna och bad gnomen att tala lite högre så hörde han tydligt vad den kvad:

”Gatan mot norr lär dåligt duga

Nej, färdas till syskonets makes stuga

Väderstreck och ödesgudinna lika kan tyckas

Men den artonde må bli den fjortonde för att jakten ska lyckas”

Fjällen föll från hjältens ögon och han såg nu hur adressen egentligen skulle läsas. Förbittrad ropade han till Ajfån: ”Nornegatan 8!” Tjänsteanden Lena läste några andra besvärjelser för att hylla efterklokskapets gudinna och Bengt Blå tog över Ajfån igen. Äventyret var långt ifrån slut, snarare tvärtom.

”Svågertorp!” mullrade Johans stämma över Arens Lövs ängar. ”Där är det! Där dväljs Härskarflyttlådan!”

Äventyret fortsätter i Sagan om Bauhaus III: Sagan om stuvarkungens återkomst.