Från Järpen kom en flicka och anslöt sig till vår teatergrupp Nebulosa nån gång 1988. Vi var mitt i repetitionerna av Kong Christians nattmössa, och Jenny hoppade genast in i några småroller och konspirationer som kan läsas om i tidigare avsnitt av denna serie. Hon imponerade stort på mig, och därför fick hon titelrollen i mitt förstlingsverk Snövit II. Intrigen var enkel, Snövit väcks av prinsen, men han faller henne inte på läppen utan hon stannar hos dvärgarna som har decimerats i både antal och rikedom. Snart får dock den elaka styvmodern reda på att Snövit överlevt och plötsligt är hela sagovärlden (samt diverse berättare, korpidrottare och tv-kockar) indragna i en fullkomligt snurrig historia som på nåt mysko vis gick ihop. Och jag måste medge en sak, jag minns inte hur det slutade, men jag tror Snövit stack med stålarna. Manuset tillät en hel del improvisation och det kom till stor hjälp när dekoren oväntat rasade på sista föreställningen.

Kul hade vi i alla fall och det gav mersmak för framtiden.
Vi har varit och spelat teater i Halmstad och Göteborg tillsammans. I Göteborg satte vi upp Den girige, där Jenny spelade en domare av nåt slag. Hennes fantastiska felsägning av ordet ”skräckstämning”, ”Vi ska inte skapa allmän sexstämning här!” blev en instant classic.

Jenny började sedermera leda egna barngrupper och utbildade sig vidare inom teaterkonsten. Numera har hon lämnat scenen och jobbar runt omkring den istället. Hon jobbade bl a ett tag som publikutvecklare på Malmö Stadsteater, och Malmö Stadsteater låg mittemot min arbetsplats, så en dag möttes vi där på Kalendegatan. Och först hajade jag till lite, för på senaste tiden har Jenny tyvärr spelat en roll i mitt liv som inte är så avundsvärd.
Jenny är nämligen Dödens Budbärare. Två gånger har hon fått den sorgliga uppgiften att berätta för mig att en god vän till mig har dött, och det ska hon veta att hon gjorde det på ett väldigt bra och finkänsligt vis båda gångerna.

Men den här gången hade alla överlevt. Jenny presenterade mig för sitt sällskap som den person som gjorde att hon valde teaterbanan. Och det, Jenny, gjorde mig oerhört stolt. Du verkar ha hittat rätt, och om jag har varit till hjälp i den processen så har mitt liv fått ännu mer mening. Numera är Jenny projektledare på ABF, och jag är ju rätt säker på att det är ett teaterprojekt av något slag.

Kram på dig, Jenny! Tack för alla skratt, all gråt, alla konstiga improvisationsövningar och speciellt stort tack för att du utvecklade mig till att gå och se Min Vän Fascisten på Malmö Stadsteater!