Detta har hänt:

Tre människor färdas över Skånes vidder i jakten på Härskarflyttlådan, som dväljs i det mytomspunna Bauhaus skattkammare. Det är Johan, en ofrivillig ledare, och hans båda föräldrar, den skeptiska tjänsteanden Lena och blomstertrollkarlen Bengt Blå.

Bauhaus har två gånger undsluppit våra hjältars blickar. En mörk makt har förtrollat Johans sinne och fört honom på flera villospår, men i det lilla sovande samhället Arens Löv faller fjällen från hans ögon och han ser klart. Bauhaus mystiska borg ligger i den döende handelsplatsen Svågertorp, en plats dömd till undergång sedan den mäktiga trollkarlen Skånetrafiken förbannade orten. Förut stannade droskorna alltid i Svågertorp, nu tar de en lång lov runt platsen, den anses smittad.

Till sin hjälp har de resande gudaporten Ajfån, skapad av äppelfolket i Kiseldalen, i vars innanmäte en vresig gammal gnom motvilligt svarar på frågor. Gnomen kan framkalla exploderande godis, arga fåglar och sia om vädret, men vägbeskrivningar är ofta gåtfulla och svårtydda. Ska trion hinna fram till Härskarflyttlådan i tid, innan Stängningsdags, det oundvikliga slutandet av Bauhaus-borgens portar?

”Se där vid horisonten!” ropade Johan triumferande. Lättade konstaterade resesällskapet att fyrbåken med Bauhaus bomärke avtecknade sig mot himlen. De hade kommit till sitt mål, och ännu var det långt till Stängningsdags! Hoppet tändes för dem alla och de gamla var extra lyckliga, eftersom de under slutet av resan drabbats av åtskilliga förbannelser från en mängd oblida gudar, nu senast nödighetens gulögda demon.

Johan stannade vagnen på en ny rutig asfaltshed och steg ut på marken. Omedelbart vredgades gudarna och ett lätt regn började falla. Johan tog det som ett tecken på att avgörandet var nära. Bauhaus blodröda portar öppnade sig som för att sluka dem när de närmade sig. Inget förskräckte dock de tappra utan de gick med bestämda steg över vindbryggan och hörde järnridån slå ihop bakom dem. Nu fanns det ingen återvändo, eftersom cyklopen som vaktade dörren endast behagade öppna för den som kom utifrån.

I taket hängde stora tavlor med inskriptioner på snickarnas språk, pekandes än hit än dit, förvillandes den oerfarne skattsökaren. Ingenstans stod det något om Härskarflyttlådan förstås, men Johan hade sökt lådan förut och kunde profetian utantill:

Lådan visar sig först när en uppgivit hoppet

Och även passerat det sista stoppet

Där guld utbytes mot skatternas massor

Följ alltså skylten som leder mot….

De sista orden hade varit utsuddade, men efter flera minuters studier i uråldriga rimlexikon hade Johan förstått ledtråden. Han vände sig om och tittade efter sina föräldrar. Han fann dem också, men insåg att någonting inte stod rätt till. Båda två stod som förstenade och stirrade på en gammal kvinna iförd Bauhaus harnesk som satt i en bur och tittade på en skriftsten. Hade de blivit hypnotiserade?

Det visade sig att de hade åkallat trollkvinnan men blivit drabbade av en av hennes genomskinlighetsförbannelser och nu inte var synliga för henne. Johan förberedde sig för strid mot den ondskefulla när Lena med en kraftansträngning lösgjorde sig själv från trollpackans dragningskraft och istället angrep en lagerdvärg som passerade intet ont anandes.

”Var finner vi templet där vi kan häva nödighetsgudens förbannelse!” kommenderade den gamla och dvärgen svarade frejdigt att det låg bortom kassorna. Kassorna, dessa magiska utlopp från borgen där vaktposterna kräver sin tribut för att man alls ska få skåda dagens ljus igen. Med triumf i sinnet insåg Johan att sällskapet skulle kunna slå två flugor i en smäll.

Färden gick genom landskap fulla av vita stoder i olika skålformer. Johan stannade till och beundrade de vackra och praktiska stoderna och fick en syn av att några av dessa skulle passa utmärkt i det nya palatset på Fjärdegränd i musikernas by. Hypnotiserad stannade han upp och gick fram mot formationerna för att känna deras närvaro. Jag måste bara röra vid dem, tänkte han  och omvärlden började försvinna. I bakhuvudet hörde han en avlägsen stämma som pockade på uppmärksamhet. Lena var nu så långt gången i sin förbannelse att benen ryckte, men hon ville ändå inte lämna sin son i sticket. Johan stängde med övermänsklig styrka ute kommodens sirensång från sitt huvud och fortsatte den vådliga färden mot Kassorna.

Medan trollkarlen och tjänsteanden räddade sig in i templet, stannade Johan till vid den bistre kassavaktens tron. Nu gällde det att lägga sina ord väl, annars kunde allt vara förlorat.

”Jag har färdats lång väg”, kvad Johan, ”över vidsträckt äng och becksvart landsväg, jag har uppsökt det heliga Bauhaus i sökandet efter Härskarflyttlådan!”

”Du har kommit rätt, ädle främling”, lismade kassavakten och knäppte på sin luta, ”hur många  får det lov att vara?” Nu var dramat framme vid sin absoluta höjdpunkt. Johan och Emily hade rabblat trollformler och undersökt det bottenlösa internets milslånga skriftrullar för att få fram det magiska tal som var Härskarflyttlådans rätta mängd. Blev det fel nu visste Johan inte när och ens om han skulle kunna återvända innan undergångens timma.

”Tjugo!” sa han med dundrande stämma och drog sin mäktiga plånbok, formad i äkta skinn av läderkonstärernas skrå. Fram sprang det ymnighetshorn som svartalferna i väst kallade Visa, och med en våldsam kraft stötte Johan dess skarpa kortsida i Bauhaus korpsvarta läsare. Det flimrade till i hela kassan och i eldskrift krävdes Johan på den magiska koden, vilkens uttalande innebär ett ragnarök. Johan vidrörde fyra av de tio stenar som glimrade i läsarens inre och efter en andäktig tystnad hördes en röst ur avgrunden. ”GODKÄND! Avlägsna det mäktiga Visa ur vårt inre!” och ett skarpt alarm hördes över nejden.

”Härskarflyttlådan är din!” kvintilerade kassavakten. ”Unge hjälte, hämta din tribut bortom kassornas eldport. Johan tog ett djupt andetag och vräkte sig genom kassaportens fotoceller, där den orättfärdige fångas och döms för sina brott. Men Johan steg helskinnad ut på andra sidan, och framför honom stod Härskarflyttlådan i otalig mängd. Han plockade åt sig de tjugo, outslagna exemplar han blivit lovad och fortsatte bort mot nödighetens helgedom, där föräldrarna just kommit ut, lösta ur sin förbannelse.

Väl framme vid sin vagn igen hade regnet tilltagit, gudarna gjorde en sista ansträngning att förstöra den förlorade Härskarflyttlådan. Den lilla gruppen kämpade sig fram mellan de obevekliga vattendropparna och hann så småningom fram till fordonet.

”Bortse från er egen säkerhet!” domderade Johan i duggregnets dån. ”Rädda Härskarflyttlådan först!” Bengt Blå drog sin öppnarstav och kofferten i vagnens bakända gled ljudlöst upp. Den mäktigaste av alla gudar, den tusenhövdade Murphy, skådade då ner på hjältarna och log sitt allra fulaste leende med de flesta av sina huvuden. Paketet med Härskarflyttlådan växte sig större, precis så stor att den inte gick in i kofferten! Johan gav inte upp, han gav order om att även den bakre kuskbocken skulle öppnas upp, men Murphy var dem för snabba, inte heller där gick Häskarflyttlådan in, och samtidigt förmörkades världen bakom dem så att en säker flykt omöjliggjordes.

”Vi är förlorade!” stönade Bengt Blå, men Johan hade inte givit upp.

”Fader!” utropade han. ”Är du då icke den sägenomspunne Stuvarkungen? Står det icke i din makt att i de minsta skrymslen förpacka oräknelige ting? Var det inte du som med din mäktiga trollkraft fraktade en soffa över hela fylket i en gammal Volvo?”

”Jo, min son”, medgav Bengt Blå, ”men den tiden är förbi. Min kungatitel är förlorad och fri att taga upp av vem det vara månde som står upprätt genom ett ohyggligt prov. Kanske står du inför slikt prov i detta nu, min son?”

Johan kändes hur han uppfylldes av en helig kraft och skrek: ”Ett svärd! Har någon ett svärd?” Ingen av föräldrarna lyckades bispringa hans oväntade begäran. Han kände efter i sina pantalonger och fann en liten, skimrande nyckel. Denna nyckel användes vanligtvis för att få tillträde till de av Klostret af Gatans katakomber som innehöll tvättgummornas hålor. Johan drog den minimala nyckeln och började hacka frenetiskt på Härskarflyttlådans sigill. Den vita förseglingen trasades långsamt sönder och snart föll Härskarflyttlådans olika skepnader isär. Nu gick det att med viss svårighet böja vålnaderna en och en och lura in dem i kofferten. Utrymmet krympte hela tiden och ett tag trodde Johan att hans stund var kommen, men plötsligt hade kofferten svalt alla lådorna och porten gled igen med ett dovt ljud som av yxhugg.

Den illa tilltufsade trion räddade sig in i vagnen och satte av i sporrsträck. Regnet försvann, gudarna återvände försmådda till sina boningar, och Johan insåg att allt skulle bli bra igen. Klostret af Gatan skulle förgås, men en ny värld väntade i Staffans land, en ny och vacker värld i en ny tidsålder, Åsa-Nisses tidsålder. För så hade det stått skrivet i begynnelsen.

Och så slutar då vår historia, och om ni inte tror den är sann, så var icke förtörnade. Ibland är sagan och verkligheten blott skenbilder av varandra.