Jag är rätt säker på att träffade Andreas första gången nån gång i december 1983 i samband med kulturnämndens dramagruppers julavslutning. Jag började i en barnteatergrupp på hösten 1982, och ett år senare anslöt Andreas. Vi var i princip de enda killarna i verksamheten. De första åren gick vi i olika grupper, men när nästan samtliga i min grupp slutade flyttade jag över i Andreas grupp.

Andreas är min äldsta och bästa riktiga vän. Vi svetsades samman av våra intressen och våra ambitioner. Under skolåren handlade det mest om dramagruppen, men efter gymnasiet la jag fram en ny djärv idé som Andreas inte var smartare än att han hoppade på. Vi skulle göra en musikal!

”Nya folk och rövare i Kamomilla Stad” (även om den naturligtvis borde hetat ”Nytt folk och nya rövare…”) var ett brutalt lustmord på Torbjörn Egnérs gamla barnklassiker. Andreas gjorde musiken med mig som hjälpe för melodiidéer, och jag skrev texterna och manuset, med god hjälp av Andreas. Som skådespelare använde vi oss själva samt vänner och bekanta. Endast ett fåtal av oss kunde ta en ren ton.
Men föreställning blev det, och folk vi inte ens kände kom och tittade, och vi fick t o m skriva autografer efteråt. Med blodad tand kastade vi oss ut i nya projekt.

Jag sökte mig till Lund och till Krischansta Nations spääx. Andreas följde efter och fick börja karriären med att smeta håret fullt av en blandning av socker, smör och nåt brunt (vissa trodde bajs, men jag har för mig det var kakao) för att föreställa tidningsredaktören Frossos med den klassiska repliken ”Det är fan inte oetiskt!” och ett år senare var han den för det mesta döde klanledaren Hifi i succén Tjogun. Andreas då långa och smala kropp passade fantastiskt bra för de sprattelgubbescener i ”Länge leve Bernie”-stil som situationen krävde.

Och så måste vi ju nämna Dor-Eriks Lur! Vårt vulgosyntband som vi startade på skoj och som blev mycket ”bättre” än vi nånsin kunnat ana. Till slut i alla fall. Första konserten i Åhusparken var ju allt annat än en succé, av olika anledningar. Men sen åkte vi till Trelleborg och slog igenom. Jag i raffset, Andreas i tangakalsonger och vår tredje medlem, den sorgligt avsomnade Mikael Kämpe, i sjuksköterskedräkt och flugsmälla tog scenen med storm och hamnade i tidningen, ett urklipp som har förföljt oss genom livet.

Vi har spelat in skivor, ätit alldeles för mycket feferoni i Blekinge skärgård, spelat minigolf Skåne runt, turat, varit brats med tillgång till BMW cabriolet och vågat livet både på våg och väg. Men det har naturligtvis också varit fråga om att stötta varandra i svårigheter. Ibland har vi glidit ifrån varandra p g a geografi eller civilstånd, men vi har alltid hittat tillbaka till varandra.

Andreas slutar aldrig förvåna mig. En gång när vi var på Chrougens bakficka, som Tegnérs hette på den tiden så var Martin Ljung där och körde stand-up. I en prata nämner den gamle humorlegenden Kålle och Ada, och plötsligt lutar sig Andreas ner mot mig (han är en lång man) och viskar: ”Vilka är Kålle och Ada?” Detta tyckte jag var så vansinnigt roligt att jag tråkade honom för det i flera år. Och ändå höll vår vänskap i sig. Nuförtiden förvånar Andreas mig åt andra hållet. Han är en av de mest pålästa personer jag vet, och han verkar känna till och ha en åsikt om allting. Han verkar känna alla som är värda att känna och är en utmärkt medminglare. Han är den ende jag litar på, förutom Emily förstås, så pass mycket att jag vågar berätta mina nya app-idéer för, och han är ett fenomenalt bollplank, speciellt som han alltid vet om idén redan finns eller inte. Ovärderlig, helt enkelt!

När jag tänker tillbaka och försöker komma på det roligaste, galnaste vi tagit oss för tillsammans så finner jag det omöjligt. Kanske ligger det fortfarande framför mig? Andreas bor utanför Lund med sin fru Anna och de tre barnen Ellen, John och Matilda. Från barngrupp till barngrupp. Cirkeln är sluten på ett nästan genomtänkt och berättartekniskt ganska snyggt sätt.

Tack för alla skratt, tankar, låtar, filmer, pjäser, känslor, ilskor, galenskaper, all vänskap, alla råd, alla dåd och alla oberättbara anekdoter, Andreas. Jag f-ing älskar dig!

This text will follow in english.

Näst i raden av finska kollegor är Heidi. Och det är lika bra att bekänna det fån början, aldrig har jag träffat en så docksöt vuxen person som Heidi. Hon utmärkte sig dock inte bara på detta vis utan också genom att vara en av de få som reste sig upp och presenterade sig utan att verka ett dugg besvärad av situationen. (Nu vet jag ju inte hur jag själv uppfattades men jag har alltid tyckt de där ”varvet-runt”-presentationerna har varit lite pinsamma.)

Heidi var makalös i telefon. Eftersom jag inte kan finska så förstod jag inte vad hon sa, men allting sas med sådan självklarhet och alltid med ett sjungande, skrattande underton. Naturligtvis blev inte en sådan personlighet gammal på en unken kundtjänst i Bryssels förorter. Hon gick vidare till nya äventyr men blev kvar i Bryssel i alla fall ett tag och hängde med ut på några barrundor, där den mest episka var vår sista gemensamma, Beer Festival på Grand Place sommaren 2005. Strålande sol och världens bästa öl i floder, kan det bli bättre? I kategorin pubrundor, alltså.

Heidi tog språnget och flyttade till USA ett tag, men nu verkar hon vara tillbaka hemma i Finland och Åbo, där hon bor med sin lilla hund.

Kram på dig, Heidi!

Next in line of my Finnish colleagues is Heidi. And I can just as well admit it from the start, I have never met a more doll cute grown-up woman in my life. She stood out in other ways too, she was the only one in this new team who rose and presented herself without seeming a bit bothered. (I don’t know how I turned out myself, but I have always felt awkward in those ”a-round-around-the-table-presentation” situations.)

Heidi was marvellous on the phone. Since I don’t understand Finnish, I have no idea what she said, but the way she said it! Everything was crystal clear and with a singing laughing undertone. Of course a woman like her didn’t grow old on a shabby customer service in the suburbs of Brussels. Soon she went on new adventures but stayed in Brussels for a while and joined her old colleagues on some bar rounds. The most epic was the last time we met, on The Beer Festival at Grand Place in the summer of 2005. Gazing sun and the best beer in the world, could it be better than that? Bar round wise, that is.

Heidi took the leap and crossed the Atlantic. She lived in the US for some years, but now it seems she is back in her home town Turku in Finland, where she lives with her little dog.

A big Swedish hug to you, Heidi!