Jag är rätt säker på att träffade Andreas första gången nån gång i december 1983 i samband med kulturnämndens dramagruppers julavslutning. Jag började i en barnteatergrupp på hösten 1982, och ett år senare anslöt Andreas. Vi var i princip de enda killarna i verksamheten. De första åren gick vi i olika grupper, men när nästan samtliga i min grupp slutade flyttade jag över i Andreas grupp.

Andreas är min äldsta och bästa riktiga vän. Vi svetsades samman av våra intressen och våra ambitioner. Under skolåren handlade det mest om dramagruppen, men efter gymnasiet la jag fram en ny djärv idé som Andreas inte var smartare än att han hoppade på. Vi skulle göra en musikal!

”Nya folk och rövare i Kamomilla Stad” (även om den naturligtvis borde hetat ”Nytt folk och nya rövare…”) var ett brutalt lustmord på Torbjörn Egnérs gamla barnklassiker. Andreas gjorde musiken med mig som hjälpe för melodiidéer, och jag skrev texterna och manuset, med god hjälp av Andreas. Som skådespelare använde vi oss själva samt vänner och bekanta. Endast ett fåtal av oss kunde ta en ren ton.
Men föreställning blev det, och folk vi inte ens kände kom och tittade, och vi fick t o m skriva autografer efteråt. Med blodad tand kastade vi oss ut i nya projekt.

Jag sökte mig till Lund och till Krischansta Nations spääx. Andreas följde efter och fick börja karriären med att smeta håret fullt av en blandning av socker, smör och nåt brunt (vissa trodde bajs, men jag har för mig det var kakao) för att föreställa tidningsredaktören Frossos med den klassiska repliken ”Det är fan inte oetiskt!” och ett år senare var han den för det mesta döde klanledaren Hifi i succén Tjogun. Andreas då långa och smala kropp passade fantastiskt bra för de sprattelgubbescener i ”Länge leve Bernie”-stil som situationen krävde.

Och så måste vi ju nämna Dor-Eriks Lur! Vårt vulgosyntband som vi startade på skoj och som blev mycket ”bättre” än vi nånsin kunnat ana. Till slut i alla fall. Första konserten i Åhusparken var ju allt annat än en succé, av olika anledningar. Men sen åkte vi till Trelleborg och slog igenom. Jag i raffset, Andreas i tangakalsonger och vår tredje medlem, den sorgligt avsomnade Mikael Kämpe, i sjuksköterskedräkt och flugsmälla tog scenen med storm och hamnade i tidningen, ett urklipp som har förföljt oss genom livet.

Vi har spelat in skivor, ätit alldeles för mycket feferoni i Blekinge skärgård, spelat minigolf Skåne runt, turat, varit brats med tillgång till BMW cabriolet och vågat livet både på våg och väg. Men det har naturligtvis också varit fråga om att stötta varandra i svårigheter. Ibland har vi glidit ifrån varandra p g a geografi eller civilstånd, men vi har alltid hittat tillbaka till varandra.

Andreas slutar aldrig förvåna mig. En gång när vi var på Chrougens bakficka, som Tegnérs hette på den tiden så var Martin Ljung där och körde stand-up. I en prata nämner den gamle humorlegenden Kålle och Ada, och plötsligt lutar sig Andreas ner mot mig (han är en lång man) och viskar: ”Vilka är Kålle och Ada?” Detta tyckte jag var så vansinnigt roligt att jag tråkade honom för det i flera år. Och ändå höll vår vänskap i sig. Nuförtiden förvånar Andreas mig åt andra hållet. Han är en av de mest pålästa personer jag vet, och han verkar känna till och ha en åsikt om allting. Han verkar känna alla som är värda att känna och är en utmärkt medminglare. Han är den ende jag litar på, förutom Emily förstås, så pass mycket att jag vågar berätta mina nya app-idéer för, och han är ett fenomenalt bollplank, speciellt som han alltid vet om idén redan finns eller inte. Ovärderlig, helt enkelt!

När jag tänker tillbaka och försöker komma på det roligaste, galnaste vi tagit oss för tillsammans så finner jag det omöjligt. Kanske ligger det fortfarande framför mig? Andreas bor utanför Lund med sin fru Anna och de tre barnen Ellen, John och Matilda. Från barngrupp till barngrupp. Cirkeln är sluten på ett nästan genomtänkt och berättartekniskt ganska snyggt sätt.

Tack för alla skratt, tankar, låtar, filmer, pjäser, känslor, ilskor, galenskaper, all vänskap, alla råd, alla dåd och alla oberättbara anekdoter, Andreas. Jag f-ing älskar dig!