Amningstekniker verkar det finnas lika många som det finns bröst och bebisar. Eller i alla fall lika många som det finns barnsköterskor. Under våra 10 dagar på neonatalavdelningen fick vi träffa en myriad olika sköterskor och alla utom en hade sin egen teori om hur vi skulle få igång amningen. Den som inte la sig i hade även den lilla egenheten att hen var en han, så det var ju extra anmärkningsvärt att han inte hade någon orubbligt självsäker expertis att bjuda på.

SIgne är ju, som ni förstått, ett ganska stort barn, och behöver därför extra mycket mat. Ransonen är satt på 150 ml/kg bebis, så Signe skulle alltså behöva lite drygt 750 ml om dagen. Det är inget man bara trollar fram på en dag. Sjukhusen erbjuder hjälp i form av coachning och elektrisk bröstpump. Bröstpumpen ska mamman gärna använda var tredje timme, dag som natt, och i början kommer det inte många droppar. Har en riktig otur då, vilket inte vi hade men vi har hört andra ha, så står det en sköterska och högljutt säger ”Bara 30 milliliter!” när en är färdig med 15 minuters ganska obekvämt pumpjobb. Då är det inte lätt att känna sig som en god mor. Det är mycket som kan gå fel, speciellt om en inte vet från början vilken teknik som passar en bäst. Och hur ska en veta det som förstagångsförälder?

Innan jag fortsätter berättelsen vill jag bedyra, och detta gör jag inte bara för att jag vet att jag har flera av våra barnsköterskor som läsare, att vi inte är missnöjda med någon enskild barnsköterska. Alla har varit och är fantastiskt hjälpsamma och kompetenta. Men för sådana som oss som så gärna vill få och följa instruktioner kan följande förlopp bli något förvirrande.

Barnsköterskan Amelia är först i raden. Hon tar fram ett hav av kuddar och bakar in mamman, lägger bebisen vid bröstet och leder munnen rätt. Bebisen söker och finner och börjar suga, utan framgång, det blir mest slick. Amelia droppar mjölkersättning på mammans bröst som en aptitretare, lägger en kudde till här och tar bort en där. Plötsligt verkar det funka! Allmän gamman uppstår. Amelia säger till mamman att sätta sig med bröstpumpen ett tag. Det går ganska dåligt, mamman misstänker att pumpen är defekt. Det tror inte Amelia, det är alltid lite trögt i början.

Tre timmar senare kommer syster Beda. Nu har bebisen glömt hur man äter i kuddhavet, men det stör inte Beda, som glatt kastar bort de flesta av kuddarna, visar ett kraftfullt handgrepp såväl om bebisnacke som mammabröst och dirigerar omilt de två tillsammans. Efter ett tag hjälper detta också. Beda uppmanar mamman att sätta sig och pumpa en stund. Mamman framkastar en teori om att pumpen är defekt. Beda är ovillig att hålla med och går av sitt skift.

Barnskötare Charlotta träder då in på scenen och konstaterar att bebisen inte suger. Nästa teori övergår i praktik, att liggamma! Dessutom lanserar Charlotta ett hjälpmedel som heter amningsnapp, ett litet munstycke att sätta på bröstet för att bebisen ska få bättre tag. Mamman lägger sig på sidan med nappen på och med bebisen bredvid sig och vips så funkar det också. En stund, tills Charlotta går hem på morgonen. Just innan avlösning förklarar mamman för Charlotta att pumpen troligen är defekt. Charlotta kollar en slang och en ratt och konstaterar att pumpen nog funkar som den ska.

Doris härnäst. Bebisen har återigen slutat kunna ta bröstet och Doris förkastar alla de andras tidigare försök. Nej, fotbollsgreppet är det som funkar bäst. Då har man beisen under armen längs med sin sida så hon får dricka från andra sidan. Denna metod borde ju även vara bra mot hicka. Doris nämner också i förbifarten att sängen inte är idealisk för amning utan en rejäl amningsfåtölj skulle vara bättre, men en sån finns det inte på den här avdelningen. Besparingar, ni vet. Doris tycker att det är dags för en pumpsejour, och mamman påpekar att pumpen suger ojämnt och verkar vara defekt. Doris kollar ett munstycke och ett membran och finner pumpen passabel.

Erika som avlöser Doris säger att bebisen suger fel. Dessutom konstaterar hon att pumpen är defekt.

Och så där fortsätter det. Naturligtvis är meningen att mamman ska få flera olika alternativ och själv finna vad som funkar, men hur vet hon vad det är som funkar? Ett hjälpmedel i detta är amningsvägning. Det går till på så vis att bebisen vägs före amning, äter och vägs igen. Skillnaden måste rimligen vara den ätna mjölkmängden. Första försöket visar amningsvågen att bebisen fått i sig 2 g på en halvtimme. Andra gången visar vågen att bebisen fått i sig 40 g på endast ett par sug. Än en gång framkastar mamman och pappan förslaget att instrumenten inte är pålitliga. Sköterskan Felicia säger att vågen oftast är korrekt. När syster Gisela vid nästa skift konstaterar att bebisen sugit i sig minus 2 g på senaste matningen säger hon att det har varit problem med de här vågarna länge så de är inte så pålitliga.

Till sist kommer syster Hulda och konstaterar att det inte spelar någon roll egentligen hur en gör, bebisen äter på ett eller annat sätt och när den är övermätt så slutar den. Eller kräks. Då är den mätt. Och tänk, det var vad pappan misstänkte hela tiden, men vem har han varit att klampa in på ett område han rimligtvis inte borde veta något om?