Någon gång ska vara den första. Idag tar jag bort en person från min vänlista på Facebook.

Jag har en väninna från Östersund som numera bor i Stockholm och jobbar som nagelskulptris. Hon lämnade nyligen sitt tråkiga och stressiga kontorsjobb och följde sina drömmar istället. Jag är både imponerad och inspirerad. Hon heter något annat, men vi kan kalla henne Tess, och är vacker som en dag och skarp som en knivsegg.

En gång för ett antal år sedan åkte vi finlandsbåt tillsammans. Det var en resa arrangerad av vårt då gemensamma arbete. Resan var som finlandsturningar är mest, gungig och blöt. Framåt kvällen satt jag och Tess och pratade om ditt och datt på en bänk när en äldre herre i gråblå billig kostym plötsligt tog tag i henne och drog upp henne på fötter. Han sa något sluddrigt om att komma med och om ett pris. Jag drabbades av helig vrede, och för första gången i mitt vuxna liv var jag redo att starta ett riktigt barslagsmål. Ynkryggen backade förskrämd tillbaka (faktiskt, det trodde ni inte, va?) och lommade iväg. Tess och Carina, som också var med, höll fast mig och övertalade mig att släppa det. Tess sa uppgivet att det där händer ganska ofta.

Tess är adopterad från Asien. Detta har gjort att hon inte kan gå säker på stan för oftast äldre herrar i kostym som tar för givet att hon är prostituerad. Liten och finlemmad går hon omkring och vet att när som helst kan någon tjock, svettig gubbe komma och vilja köpa henne. Och det är uteslutande tjocka, svettiga västerländska män som tar detta för givet!

Min brorsdotter Tora är också adopterad från Asien. Om inte det här synsättet på asiatiska flickor försvinner omgående så kan hon alltså se fram emot samma öde. Idag är hon sju år, när ska första äcklet komma fram och erbjuda henne några hundringar för en Happy Ending? Om tio år? Om sju?

Idag läser jag en Facebook-status från en person som jag länge tyckt mycket om och som jag inom vissa områden beundrat. Den lyder:

”Många thaitanter ute idag.”

Jag undrar så smått om det här är något intern, någon kod som jag inte förstår. Men så läser jag kommentarerna. De går alla i samma stil. Thaitanter är prostituerade, man kan ta med dom hem, men då vill de kanske bara gifta sig och det kallas inte för en Happy Ending. Hugg! utropar någon. Och flera personer, män som kvinnor, gillar statusen. De grövsta kommentarerna gillas av min FB-vän, så att det skulle vara fråga om missuppfattning är helt utanför all diskussion. Jag äcklas. Jag drabbas av helig vrede igen. Någon liten del av mig försöker prata förstånd med mig. Är det kanske bara ett skämt? Men om det är ett skämt, hur kan det på något sätt vara roligt?

Allt slutar i att jag hamnat i en ohållbar situation. Uttalandet/skämtet är inte bara rasistiskt, det är dessutom kvinnoförnedrande och helt fucking oförsvarligt! Det finns ingen återvändo. Jag vill inte ha med denna vän att göra mer. Inga ursäkter finns, inte ens att jag nu när jag skrivit så här långt konstaterar att han raderat statusen, förmodligen har någon påpekat det vidriga redan. Men för mig är det försent.

Så hej då, min före detta vän. Det var roligt nästan så länge det varade, men det varade lite för länge.

Och till dem av mina vänner som vet med er att jag vet att ni gillade den där statusen kan jag bara hälsa: Ni har exakt en vecka på er att komma med en förklaring vad ni tyckte var gillningsvärt samt en ursäkt till mig och mänskligheten för att ni inte tänker längre än näsan räcker om ens så långt. Får jag ingen så åker ni också. Jag är ledsen, men här går min gräns!