OBS! Följande inlägg innehåller en försvarlig dos ironi. Ironi är svårt, så det gör inget om ni inte förstår. Fråga gärna om något är oklart.

Igår förlorade jag tre av mina äldsta vänner. Jag känner på mig att flera kommer att mistas när det här är läst.

Allt är mitt eget fel, har jag fått förklarat för mig. Jag förstod ju inte att det är humor att spela på fördomar som gör att en hel folkgrupp, i vilken bl a min egen brorsdotter ingår, inte ska kunna gå oantastade på stan. Jag ska ju bara skratta åt, eller i värsta fall om ingen humor innehas titta bort, skämt och fördomar som kommer att ge mina närstående obehag under många år, eller i alla fall så länge de är dumma nog att inte ta sig en make som kan valla runt dem och försvara dem.

Den som drabbades först av mitt missförstånd är världens snällaste person, visste jag sedan tidigare och borde ha förstått nu också. Han har faktiskt varit ihop med en mörkhyad och hans svåger är tillsammans med en tvättäkta asiat, och därifrån kan man dra slutsatsen att hans gillningar av grova anspelningar på asiater som prostituerade bara var ett uttryck av humor. Detsamma gäller naturligtvis hans benämning av Conchita Wurst som ”skäggapan” samt alla länkar till sanningsmegafoner som Exponerat och Fria Tider. Bara skoj, alltihopa. Det var tjugo år sedan han var ihop med den mörkhyade. Eftersom ingenting kan ha förändrats sedan dess så antar jag att Sverigedemokraterna fortfarande går omkring i uniform, har bokbål och gör Hitlerhälsning när vi inte tittar åt deras håll. För människor förändras aldrig.

Eftersom människor aldrig förändras blir jag också tvungen att medge att jag själv naturligtvis är en uslig rasist. På gymnasiet skrev jag i en skoluppsats att ”negrer är kriminellare än vi” (utan att få minsta anmärkning från den rättande läraren) och på 70-talet bakade jag negerbollar. Och vi vet ju alla att negerboll heter det fortfarande och i evig tid. På 90-talet sjöng även jag sången ”Olof Palme gick på bio”, känd från SD:s trivselkryssningars sångbok, och det kan jag ju inte ha ångrat sedan dess.En gång på fyllan för sexton år sedan lär jag ha pekat ut ett ”invandrargäng” som gärningsmän i en misshandel med mig själv som offer. Jag minns p g a berusningen ingenting längre av kvällen och på senare tid har jag börjat tvivla på att misshandeln ens ägde rum, jag kan faktiskt lika gärna ha trillat alldeles själv. Där och då var jag däremot övertygad om vad som hade hänt och vilka som gjort det, och detta kan naturligtvis användas mot mig i en trovärdighetsanalys. Det är ytterst rasistiskt att påstå att några specifika personer som mycket väl har kunnat ge en på moppe gjort just det, OM dom råkar vara invandrare. (Nej, här gick ironin för långt. Att anklaga enskilda personer på goda grunder är inte rasistiskt, hade jag däremot sagt att jag hade blivit misshandlad, det måste ha varit invandrare som gjorde det, då hade jag varit ett fä. TIllbaka till ironin.) Betydligt senare, när jag börjat umgås med och bli mycket god vän med flera svenskar med utländskt påbrå uppe i Stockholm men gärna ville rättfärdiga mina gamla vänners invandrarkritiska inställning så lanserade jag en ovetenskaplig, halvbakad teori om att de ambitiösa och duktiga invandrarna flyttade vidare uppåt landet, medan slashasarna och rötäggen blev kvar nere i Skåne. Eftersom inget någonsin kan förändras och ingen någonsin kan ändra åsikt så tror jag fortfarande att detta stämmer och skäms inte alls ögonen ur mig för att någonsin ha yppat sådant dravel. Jag är naturligtvis den störste stenkastaren i glashus i den här historien och jag rullar mig i stoftet och ber om ursäkt.

Samtidigt har mina f d vänner avkrävt Emily en ursäkt för diverse påhopp. Naturligtvis ska de få sin ursäkt. Detta är vad de anser Emily ska be om ursäkt för:

1. Ett påpekande om att Ultima Thule förknippas med vitmakt-rörelsen.
2. Sitt försvar av en kvinna som hade fräckheten att gå ut och visa sig i tv på bästa sändningstid med orakade armhålor!
3. En vädjan till besinning vad gäller vinklad kritik av islam.
4. Ett stöd för Disneys beslut att plocka bort pickaninny-dockan från Kalle Anka på julafton.
5. Hennes beslut att ta bort dem från sin vänlista på Facebook.

Alla dessa ställningstaganden är naturligtvis helt orimliga, speciellt den sista är ett hårt straff som kan gränsa till hets mot folkgrupp eftersom borttagningen inte berodde direkt på dem utan på den dos av näthat Emily fick ta emot från deras andra vänner när hon dristade sig till 1, 2, 3 och 4.

Sådär, det var väl allt jag hade att lätta mitt samvete med. Jag hoppas att vi alla är vänner igen, för allting är ju ändå bara skoj och inga motsättningar finns i samhället. Alla har rätt att tycka precis vad de vill och alla andra är tvungna att lyssna och hålla med, eftersom vi har inte bara yttrandefrihet utan även samtyckesplikt i det här landet. Men det får man väl inte säga längre, antar jag?

(Jag är faktiskt uppriktigt jätteledsen för att det gick så här illa. Jag borde sagt ifrån mycket tidigare. Vi har haft fantastiskt roligt tillsammans i många år och det finns inte många ställen jag känt mig mer välkommen än hemma hos dem! De har alltid tagit emot mig med öppna armar, och jag kommer att minnas deras lojala vänskap för evigt. Men vi har glidit isär och jag är så upprörd över att de inte medger ett enda litet fel i sitt agerande att jag är tvungen att låta det pysa över på det här viset. Jag försäkrar att jag är betydligt mer professionell i en arbetssituation, om det krävs av mig.)