Dagens vän-repris 35: Jan Lundqvist

Jan dök för första gången upp i mitt liv hösten 1989 när Österängskolans teaterförening, Teater Till Förfogande, drog igång sin verksamhet. Han, som jag, var lärarbarn med båda föräldrarna i Österängskolans lärarstab och det visade sig snabbt att vi hade ännu fler gemensamma nämnare. Han blev snart en av mina bästa vänner.

En gång genomförde vi världens bästa bus. Teater Nebulosa (som Jan ganska snart blev en del av) hade stängt in sig på Degeberga församlingshem för att öva på The Rocky Horror Show (det var innan vi fått nobben från upphovsrättsinnehavarna) och på kvällen passade vi även på att titta på några filmer, bl a kultrullen UHF med Wierd Al Yanchovic, i vilken en scen förekommer där några maffiakillar går fram till ett förråd med texten ”Supplies” på dörren och när de öppnar den hoppar ett japanskt karategäng ut och ropar: ”Sulplise!”
Dagen efter när vi skulle ställa in en stor mängd stolar i förrådet slog vi till. När jag och Jan ställt ifrån oss de stolar vi tagit in i förrådet (fler var på väg) gick vi inte ut, utan stängde bara dörren och väntade. Och så, när nästa person öppnade dörren stod vi där och ropade: ”Föllåd!”

Tänk alla sommarkvällar i Tivoliparken med varsin flaska vin och en gitarr (Jans, med en bild på Regina Lund i fodralet)! Åh, dessa filosofiska mästerstycken som skapades där.

En gång gav Jan mig det absolut sämsta raggningsråd jag någonsin fått. Han tyckte att det var en god idé att om jag var intresserad av någon så skulle jag bara gå fram till denna och säga som det var. Som första grej liksom. Det allra sämsta med det rådet var att jag ofta fick för mig att det var jättebra just före stängningsdags. Jag kan avslöja att det aldrig funkade! Åtminstone inte för mig, för Janne var det en annan sak. Han hade en förunderlig förmåga att dra till sig de fagraste möer.

Jan följde med till Krischanstaspääxet förstås. Han gjorde en klassisk roll som spärrvakt vid världsutställningen i Paris i spääxet Eiffel, en spärrvakt som talade en oväntat bred kristianstadsdialekt för att vara fransman. Och lösskäggen han påklistrades i både Karl Martell och Leonardo! Ojoj.

En långsam förmiddag satt vi på Stortorget i Lund och hade en av våra segare baksmällor att bekämpa. Med oss hade vi en bundsförvant som hette Joachim. Denne kläckte följande idé: Varför inte ta och köpa en Bamse-tidning och en flaska Tipp-Ex, stryka över all text och ersätta med snusk? Självklart ska vi göra det! Så föddes Bajse, världens kåtaste björn. Med sina vänner Lille Prutt och Analman reste han världen runt och förförde sin omgivning. Den minimala rest av anständighet vi hade kvar hindrade oss nätt och jämnt att gå tillbaka till Coop och ställa tillbaka det färdiga alstret i tidningsstället.

Och sedan flyttade vi till Stockholm, inte tillsammans naturligtvis, men ganska samtidigt. Stamhaket blev Slussen Hiltons bar. Vilka existenser vi sprang på där i loungen! Och vilka existenser vi var själva, får jag väl medge…

En dag kom Janne på ett annat kul bus för långa tunnelbanefärder. Man kunde ladda upp en bild, av någon anledning var det viktigt för Jan att det skulle vara bögporr, på sin telefon och när man sedan satt på tunnelbanan kunde man skicka denna bild till någon som glömt slå av sin Bluetooth. Självfallet var detta väldigt roligt, det visade sig faktiskt vara lite för roligt. Första försöket visade sig drabba en ung tjej som satt bredvid oss i vagnen. När det surrade till i hennes telefon tog hon genast upp den, tittade på bilden och sa sedan till sin väninna: ”Asså, jag blir så trött när sånt här händer!” Dagens ungdom vet verkligen inte att uppskatta ett gammaldags busstreck. Vi kom hastigt på att vi skulle gå av i Axelsberg.

I Stockholm träffade Jan sin blivande fru. De flyttade till Göteborg, gifte sig och fick två barn. Äntligen verkade det som Jan hade hittat rätt.

Det är nu det blir så jävla svårt att fortsätta. Det blir så jävla svårt att förstå. Plötsligt gick allt helt enkelt på tok. Det blev skilsmässa, Jan strulade till det. Livet blev rock’n’roll igen. Sommaren 2008 mailade han mig och tyckte att jag skulle hänga med till Roskildefestivalen för gamla tiders skull. Han hade alltid velat dra med mig dit, men jag har aldrig varit lika tänd på livemusik som han. Så jag tackade nej igen. Han åkte med några andra, som vanligt.

Den tredje augusti 2008 skrev han på Facebook: ”Jan Lundqvist has left the building”.
Begravningen var förödande vacker och det absolut sorgligaste jag nånsin upplevt. Han blev 34 år.

Jag saknar dig fortfarande, Janne. Förlåt för att jag inte förstod.

One thought on “Dagens vän-repris 35: Jan Lundqvist

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s