Stolt fader är ute och spatserar igen. Den här gången har han hela familjen med sig och de ska ut på ett alldeles speciellt äventyr. Signe ska få åka tåg för första gången! Så peppad så hon tvärsomnat i sin marinblåa Emmaljunga ligger hon med händerna över huvudet i en klassisk glädjegest.

Mot Malmö går färden och påstigningen går bra, om än omständligt. Öresundstågen erbjuder gott om plats för hjulburna ekipage, fattas bara annat på ett tåg som passerar en stor flygplats. Vid avstigningen glömmer stolt fader dock en av tågresenärens huvudregler!

”Tänk på avståndet mellan vagn och plattform. När ni stiger av.”

(Ja, punkten ska vara där. Talsyntesen både i Stockholms tunnelbana och på Malmö Central talar sitt tydliga språk.)

Det blir naturligtvis lite pinsamt när stolt fader står där med skägget i brevlådan, där skägget utgör framhjulet på barnvagnen och brevlådan det bortglömda avståndet. Han känner av nån konstig, manlig anledning att han behöver urskulda sig lite.

”Jaha ja, det här var första gången jag provade på det här…”

Männen som otroligt nog står kvar och lämnar företräde till avstigande skrattar på det där konstiga, manliga sättet som innebär att en samtycker. Precis framför barnvagnen står en lång man i tjugo-trettiårsåldern och ser helt ohandikappad ut, utan lurar i öronen och allt. De är sällsynta, jag vet.

”Skulle jag kunna få lite hjälp här?” undrar stolt men generad fader och tittar bedjande på den långa alfahannen. Han svarar med att skratta sådär konstigt, manligt igen. Rent logiskt borde han alltså hålla med om att en skulle kunna få lite hjälp. Men….

Jag räknar till åtminstone tre herrar som har fullt sjå med att lämna företräde och därför verkar vara oförmögna till att höra nödropen. Nog för att det raljerats en del om att vi karlar inte har simultankapacitet, men det här är ju löjligt!

Tur att stolt och handlingskraftig moder även var med på tåget, annars hade vi väl stått där och lett snett mot varandra än i denna dag. Men det kunde ju inte dom veta.