Nu är det dags att ta ett rejält skutt tillbaka i tiden. Något som inte avhandlats så mycket i detta projekt är min grundskoletid och det beror helt enkelt på att jag har inte en enda gammal klasskompis därifrån som vän här på Facebook. Har inte lagt till någon, har inte letat. Nog snackat om det.

Johan flyttade till Åhus och började på min skola inför sjunde klass. Vi var jämnåriga, jag gick i E-klassen, han i A. Jag la märkte till honom främst för att vi hade så pass likadana namn, men också för att han var så lååååång. Det fanns en till i den där klassen som också var lång och detta utnyttjades bl a under skolmästerskapen i basket där Johan och Björn gjorde en specialare som kallades Pilen, där Björn steg i Johans händer och fick sådan skjuts uppåt att det bara var att släppa ner bollen i korgen. Det var ett så snyggt trick att ingen ifrågasatte den uppenbara regelvidrigheten.

Vi hamnade även i parallellklasser på gymnasiet, där vi båda valt och kommit in på naturvetenskaplig linje, som det hette på den tiden. Nu hade Johan startat ett popband som hette Exstacy, som var fruktansvärt svårt för olika konfrencierer att säga. När Exstacy gick vidare i Musik Direkt exempelvis misslyckades den lokala kändisen Lars-Åke von Vultée kapitalt.

Jag minns ett musikalprojekt som förekom där under gymnasiets första år. Johans klass bjöd in vår klass att vara med i produktionen, som skulle vara en modern version av Orfeus och Eurydike (ännu en uttalskuriositet, hon som presenterade storyn uttalade Eurydike som om hon hade sagt ordet ”juridik” på bred skånska) där musiken skulle skrivas eller hade skrivits av Johan. Hela projektet rann dock ut i sanden, och jag försöker påminna mig idag om varför jag inte engagerade mig i detta.

Jag kunde ju inte veta det då, och det är egentligen tur, men p g a våra parallella skolgångar hände det sig att jag en dag i juni 1990 befann mig på samma skolgård som min blivande fru, Johans kusin Emily. Det var när jag och Johan tog studenten och sprang ut i verkligheten och bort från varandras liv för vad som troddes vara för alltid.

Men namnet Grenner skulle visa sig förfölja mig på det bästa utav sätt, och med inträdet i familjen har jag även återknutit kontakten med Johan. Vi ses varje sommar, när han är nere på semester tillsammans med sin familj, hustrun Ebba och de charmiga barnen Erik och Lovisa.

Kram på dig, Johan, och tack för glassen!