Dagens vän-repris 49: Palle Dahlgren

Det är lite oklart det där med när och var jag träffade alla dessa härliga trelleborgare. De förekom oftast i stora klungor och i fest- och mingelpräglade sammanhang. Men Palle var säkert också en av de första jag stiftade bekantskap med.

Palle är ett musikaliskt geni. Han hade lätt med de rätta kontakterna och med de rätta ambitionerna kunnat bli en av dessa människor vi ser varje vår varje lördagkväll vinkandes i TV just innan nästa melodifestivalbidrag startar. Nå, kanske jag överdriver lite, men faktum är att de melodier Palle skapade för Inzests låtar är fantastiskt effektiva och direkta och vansinnigt klistriga.
Sen att han också gjort musik som inte är lika direkt, ett tag hade han ett projekt som hette Satans Piss som kanske var mer åt det experimentella hållet, gör inte allsidigheten och musikaliteten mindre.

Vi träffades på konserter och turningar och nyår och det visade sig att vi delade humor och smak för den obskyra musiken. Dom Dummaste var det bara jag och Palle i hela världen som lyssnade på, känns det som. Palles improviserade sketcher på video, bl a om ormtjusarna från Asutraaaalien, är odödliga minnen.

Förutom konserterna finns det en enskild händelse som jag minns speciellt där Palle var huvudperson, och det skedde på nyårsafton 1992, som firades hemma hos honom. På stereon spelades U96:s ”I wanna be a Kennedy” men plötsligt stängde Palle av, tog ut skivan, sa ”Den här skivan har jag köpt, och jag hatar låten!” och sen bröt han av den så bitarna flög. Jag tyckte detta var så iskallt gjort att jag tog en flisa av skivan och sparade som minne. Jag sparade den i 10 år, men när jag flyttade till Bryssel 2002 så kom den bort på nåt sätt. Larvigt kan tyckas, men ändå ett tecken på hur mycket jag uppskattade den där galna tiden.

Min vänskap med Palle är slut. Vår humor slutade vara gemensam, och jag överreagerade på en skitsak, men det var droppen som urholkade stenen. Jag brände broarna till Trelleborg och varken kan eller vill gå tillbaka. Vi har blivit för olika helt enkelt. Jag är den förste att beklaga och den förste att ta på mig min del av ansvaret för att det gick så långt som det gick. Livet går vidare och jag och trelleborgarna är lyckligast på varsitt håll. Jag kommer dock att för alltid minnas dem med i huvudsak värme.

Kram på dig, Palle!

Dagens vän 18/8: Joel Bäckelie

Det var ju vår och inte höst på SM 2004. Sista vår-SM spelades två år senare.

I Uppsala 2004 gjorde även Joel Bäckelie debut i turneringssammanhang. Han var sedan relativt aktiv i tre år men har sedan blivit en alltmer sällsynt gäst vid tävlingsbrädena. Nu är det hela fyra år sedan sist, är karriären över?

Nåväl, under karriären spelade han fyra SM, varav det senaste, 2008 i Göteborg får anses som den största framgången med en 26:e plats av 89. Han har vunnit en rankad turnering, Västsvenska mästerskapen 2005, och en orankad, det fenomenala konceptet GRILL(PAR)TY Cup 2006.

Jag och Joel har inte så mycket gemensam historia, faktiskt. Vi har mötts en gång på turneringsbräde, på mysturneringen Afternoon Tea 2008, och då hade jag en riktig flytmatch och vann med 457-308. Och så utnämnde jag honom till domare i SM i påsslöjd 2007. Jag kommer däremot inte ihåg vem som vann, men förmodligen Inger Wingård.

Joel är filosof och spexare och har en examen från Chalmers, men sånt kan hända den bäste. Han får trots sina 30 år fortfarande visa legg på Systemet och går lite oförsiktigt när han badar.

Kram på dig, Joel!

Dagens vän-repris 48: Ole Christoffersen

Ole var också med på den där första turningen med trelleborgarna. Stor, tyst och vänlig. Det fanns i och för sig inte så mycket sylar kvar att få i vädret när Jonas och Kämpe höll igång som värst.
Ole var alltid med. Han var förste textskrivare för bandet Inzest och var med sin storhet alltid trygg att ha med i det ibland riskabla nattlivet i Trelleborg. Även om han aldrig gjorde en fluga för när.

En blöt kväll i Trelleborg kom jag och Ole bort från resten av sällskapet och hamnade på nån sorts svartklubb i stadens utkanter. Det var nog enda gången som jag och han var ute på helt egna äventyr under all denna tid. Synd, det var en upplevelse.

Ole flyttade från Trelleborg och vi hörde inte från honom på ett tag, men så dök han upp igen, naturligtvis tack vare Facebook. Jag har inte träffat honom sedan jag la till honom här på FB, men det sista som lämnar oss är hoppet. Skulle vara kul att ses och prata minnen och minnesluckor.

Men jag hyser inget vidare hopp om att du läser detta, det här inlägget ligger fortfarande allra högst på din Facebook-vägg, fast det är ett och ett halvt år gammalt. Ibland önskar jag att jag hade din karaktär. Men bara ibland.

Enligt FB är Ole numera en tecknad streckhundsfigur. Det kunde man inte anat då på 90-talet.

Kram på dig, Ole!

Dagens vän 13/8: Martin Bender

Tillbaka till skolan i Uppsala på hösten 2004. En av debutanterna hette Martin Bender och placerade sig tämligen blygsamt, men det skulle snart gå bättre. Redan nästa vår spelade han Topp-12, den tidens Masters, och blev sexa, och till sommaren där i Nordarnas trädgård i Täby kom hans första turneringsvinst.

Vi har mötts hela sexton gånger i rankade turneringar och jag trodde faktiskt det hade varit mer överlägsen övervikt för Martin än det visade sig vara när jag kollade rullorna. 9-7 till Martin så här långt, och de allra flesta matcherna har varit ruskigt jämna.Öppet spel är inte mycket för denne strateg och matcherna blir ofta poängsnåla, en typ av matcher som jag inte riktigt behärskar.

Martin har spelat 49 turneringar, och vunnit tre. Det är på tok för lite för en som inför ett SM blev tilldelad epitetet ”kan bli bäst i Sverige” av en kvällstidning. Sju silver och tre brons har det också blivit. Trots att han spelat så många turneringar så har han hållit sig till de stora, upptäcker siffernörden i mig när jag ser att han på dessa 49 turneringar hunnit med 544 matcher. 11 matcher per turnering är ganska mycket, med tanke på att en endagarsturnering, den vanligaste formen, bara har 7 eller 8 ronder. Han är en de stora arrangemangens man, den gode, lille Bender.

En dag på Soft, stockholmsscrabblarnas stamhak, frågade han mig om Belgien, där jag bott i fyra år. Det visade sig att hans karriär var i full färd med att förflytta honom till universitetet i Leuven. Jag kunde bara beklaga den oturliga omvägen, men jag tröstade honom med att det är tradition att åka från Bryssel och vinna Scrabble Masters. Tyvärr lyckades han inte göra om min bravad, jag vet faktiskt inte om han ens försökte.

Men nu är han sedan några år tillbaka i Sverige igen, och Masters knep han silvret på i våras.

En sak som många scrabblare genom åren fått höra prov på men som kanske för dagens Scrabble-generation är ganska okänt är att Martin är en gudabenådad pianist och kan impa på en schlagernörd som jag med att bl a ha ackompanjerat Roger Pontare. Står det ett piano i någon turneringslokal kan det hända att vi får oss en liten konsert.

Kram på dig, Martin! Och respekt för att du har haft samma profilbild på Facebook i alla år! 😉

Dagens vän-repris 47: Jonas Åkerman

Tre personer ser jag som mina allra bästa vänner genom tiderna. Andreas Ohlsson, Jan Lundqvist och så Jonas.
Jag minns inte när jag träffade honom första gången, men jag minns hur. Andreas hade pratat en del om ”trelleborgarna”, speciellt om Jonas och Carl Bildt. Han kallades så eftersom han var så lik den riktige Carl Bildt. Och nu så skulle vi tura till Sassnitz med dessa herrar. Jag tror det var nån gång på våren 1991, men jag kan som vanligt ha fel.

Trelleborgarna visade sig vara extra allt. Men det som slog ett gammalt mobboffer som mig allra mest var hur välkomnande och inkluderande de var från första stund.Och då speciellt Jonas. Man togs upp i gemenskapen från början! Det var en nästan berusande känsla. Och sen blev vi berusade på riktigt, och vid den åldern blev man ju kompisar för evigt så fort spriten gick in. Och Carl Bildt var faktiskt riktigt lik Carl Bildt.

Det blev många turningar och besök i Trelleborg. Helt sanslösa anekdoter som inte passar sig att berätta här, eftersom jag har både minderåriga och äldre människor med dåligt hjärta i min läsekrets. Men äventyren med den gamla isen, doktor Naken och Mr Spy, hur man kör till Lund Norra och sagostunderna kommer för alltid att vara kära minnen.

Ett mindre kärt minne var när Jonas hade den sorgliga plikten att ringa upp och berätta för mig att Carl Bildt var död. Han hette egentligen Mikael Kämpe och hamnade snett i livet. Ännu en evigt saknad vän, det har blivit alldeles för många redan.

Alla nyårsaftnar under nittiotalet och ett par till efter det firades i Trelleborg, men mer om dessa i andra väninlägg.

Man vet aldrig vad man kan förvänta sig från Jonas. Som frontfigur i den lokalt världskända vulgosyntgruppen Inzest kunde han uppträda i de mest spektakulära kreationer, även om trogna läsare av mina alster kan tycka att jag där kastar lite sten i glashus. Och jag glömmer aldrig den där gången när han ringde ner till Bryssel och berättade att han skulle spela in en dansbandsskiva, ett projekt som jag utan vidare tvekan hoppade på. Denna skivas inspelning kommer även den att avhandlas i kommande väninlägg.

Det var fantastiskt kul att jag lyckades övertala hela familjen Åkerman att efter många om och men komma upp och hälsa på mig i Stockholm. Jag tror det var det nordligaste Jonas någonsin varit. Han trivdes inte så bra i storstaden, bussarna var för fulla och resandet segt. Men han fick i alla fall se Robert Aschberg på tåget.

Jonas är i grund och botten en av de skönaste snubbar jag nånsin känt. Tyvärr är vi inte vänner längre, våra politiska åsikter gick alldeles för mycket isär och skapade en ohållbar situation. Jag önskade in i det sista att det inte skulle sluta med en total brytning, men vi var båda två för principfasta för att kunna fortsätta till slut. Jag kommer för alltid att sakna honom, och hoppas fåfängt att både han och jag kan begrava grollet i en annan tid och sätta oss än en gång där i soffan och flamsa. För jag kan faktiskt fortfarande uppskatta ett skämt, om det är bra.

Kram på dig, Jonas! Du vet att jag innerst inne älskar dig,va?

Dagens vän 12/8: Charlotta Skogman

Ibland ställer min kronologipolicy till det för mig, och här är ett typiskt fall. Jag kan ha ett tydligt minne av när jag mötte henne för första gången, men problemet är att jag inte är säker på att det var hon.

Nej, nu ska ni inte sitta här och tänka ”Aha, fylleragg!”! Även om det kanske verkade så under det sena 90-talet så stötte jag faktiskt inte på alla som kom i min väg. Hmpf. Så här var det:

Under min tid på LTH, och kanske än idag, arrangerades varje vår ett event, där kvinnliga gymnasieelever fick komma och ”prova på” högskolelivet, som kallades ”Flickor på Teknis”. (Teknis, förresten….är det fortfarande någon som använder det uttrycket? Känns lika mycket förlegat 1900-tal som prickekorv, våldsfilm och värstingresor.) 1998 var jag lite engagerad i detta i egenskap av ED-sektionsspexare vid återuppsättningen av jubileumsspexet Charlie Babbage. (Ja, för en gångs skull stavas inte spex ”spääx”!) Och om jag alltså inte minns helt fel så var Lotta, tillsammans med en D-are som hette Anna, projektledare, eller som det heter på grabbiga LTH, general för hela evenemanget det året. Men jag kan ha fel, och därför blev ju det här bara en lång utfyllnad. Om jag har rätt vill jag däremot säga att Lotta och Anna gjorde ett bra jobb och höll åtminstone ett fint tal efter föreställningen. Sedan gick Lotta och slog klorna i, eller med mer passande bildspråk, armarna om spexets skurk. Om detta skedde då eller någon tid senare har jag ingen aning om, men när hon dök upp som snickerichef i Spääxet (förstår ni skillnaden?) då jag gjorde min andra comeback sommaren 1999 så var hon hur som helst tillsammans med min kursare och medspääxare Sven G. Robertz.

Krischanstaspääxets snickeri har alltid spikat upp ribban högt, och Lotta var naturligtvis inget undantag. Själv levde jag tyvärr fortfarande i den villfarelsen att varje snickeritjänst jag utförde vore en björntjänst för samhället, så jag engagerade mig inte nämnvärt i den biten och hade således inte så mycket kontakt med Lotta. Men jag kan i alla fall konstatera att Sven alltid haft god smak vad gäller kvinnor.

En gång spääxare, alltid spääxare. Sammanhållningen är stark och vänskapen evig. Även om Svenne och Lotta gick vidare i livet, men höll sig inom ensembeln såklart, så är vi alla i kontakt med varandra fortfarande. Tack Facebook hjälpen. Senast jag träffade Lotta var på en av våra Hundrabruncher (ska det verkligen vara omöjligt för någon annan än vi att arrangera dem?) och då fick jag även träffa två av hennes barn. Visst finns det tre? Lotta är numera marknadschef på Jayway och bor i Lund.

Kram på dig, Lotta! Och ursäkta förseningen på detta inlägg.

Dagens vän-repris 46: Peeter Sällström Randsalu

1991 är ett märkesår i Krischanstaspääxets historia. Det var första sommaren som vi uppträdde på Kristianstads Dagarna (ja, det SKA särskrivas har jag ju sagt!) och det skedde på ett minst sagt triumfartat sätt. 2000 personer stod i strålande solsken och såg kortspääxet Christian IV på Tivoliparkens stora scen! Mäktigt. En av dessa 2000 var jag. Eftersom uppsättningen inte var en lika stor apparat då som sommarspääxen är nu så räckte det med en liten utvald skara för att ro projektet i hamn.
Ungefär mitt i spääxet gick en ko (nej, inte en riktig ko) fram till en av mikrofonerna och började sjunga en aria på melodin till O helga natt. (En annan mikrofon var lägligt placerad i våmhöjd så att kons bakdel kunde sjunga andrastämma.) Och som den kon råmade! Vem var detta? En sån mörk och mäktig röst hade jag inte hört under Lincoln eller på någon av videorna från tidigare spääx. Det blev både biss och triss (och kanske ett kvadriss?) förstås. Peeter Randsalu hade gjort spääxentré.

Denna röst alltså! Man fick ju rysningar varenda gång Peeter gick ner i källaren och tog fram de där tonerna. Han blev Spääxets stora stjärna, förmodligen den största vi nånsin haft. Han fick spela kung Leonidas i Sokrates, lönnmördaren Akai i Tjogun, Michelangelo i Leonardo och så titelrollerna i både Stalin och Erik XIV. Samtliga karaktärer var högstatus och väldigt aktivt aggressiva, Peeter är en mästare både i att injaga skräck och skratt. För att inte tala om i att improvisera! Fast en gång tog han den konsten lite väl långt.

Efter alla dessa paradroller bestämde vi oss för att stoppa upp Peeter och ställa ut honom på museum. Så skedde i spääxet Florence, där han fick spela Lord Byron, en ”vaxdocka” på British Museum. Det visade sig dock att den gode lorden inte var så död som den överdrivna ryktet låtit påskina. Lorden stod på scen hela tredje akten (det var säkert ingen som anade att han var av kött och blod, vi var VÄLDIGT skickliga i smink och dekor det året!) för att mitt i plötsligt få liv, gå fram till scenkanten och sjunga en mångordig kuplett som Peeter själv skrivit.
Eller nja, skrivit och skrivit. Så sent som på premiären var det oklart om Peeter verkligen skrivit klart texten, och legenden berättar att han skrev den på samma gång som han sjöng den, men det var nog väldigt få i publiken som märkte det. Vi satt helt mållösa på ytterexpen och bevittnade bedrften via videolänk.

Peeter gick vidare i scenkarriären och gjorde bl a rollen som Kajafas i Jesus Christ Superstar i ett par uppsättningar, där fick han verkligen användning för sin mäktiga bas. Och så har säkert många sett honom på TV när han mottog pris på Revisorsgalan i HippHipp! Grattis till utmärkelsen!

Kram på dig, Peeter!

Dagens vän 7/8: Johan Grenner

Nu är det dags att ta ett rejält skutt tillbaka i tiden. Något som inte avhandlats så mycket i detta projekt är min grundskoletid och det beror helt enkelt på att jag har inte en enda gammal klasskompis därifrån som vän här på Facebook. Har inte lagt till någon, har inte letat. Nog snackat om det.

Johan flyttade till Åhus och började på min skola inför sjunde klass. Vi var jämnåriga, jag gick i E-klassen, han i A. Jag la märkte till honom främst för att vi hade så pass likadana namn, men också för att han var så lååååång. Det fanns en till i den där klassen som också var lång och detta utnyttjades bl a under skolmästerskapen i basket där Johan och Björn gjorde en specialare som kallades Pilen, där Björn steg i Johans händer och fick sådan skjuts uppåt att det bara var att släppa ner bollen i korgen. Det var ett så snyggt trick att ingen ifrågasatte den uppenbara regelvidrigheten.

Vi hamnade även i parallellklasser på gymnasiet, där vi båda valt och kommit in på naturvetenskaplig linje, som det hette på den tiden. Nu hade Johan startat ett popband som hette Exstacy, som var fruktansvärt svårt för olika konfrencierer att säga. När Exstacy gick vidare i Musik Direkt exempelvis misslyckades den lokala kändisen Lars-Åke von Vultée kapitalt.

Jag minns ett musikalprojekt som förekom där under gymnasiets första år. Johans klass bjöd in vår klass att vara med i produktionen, som skulle vara en modern version av Orfeus och Eurydike (ännu en uttalskuriositet, hon som presenterade storyn uttalade Eurydike som om hon hade sagt ordet ”juridik” på bred skånska) där musiken skulle skrivas eller hade skrivits av Johan. Hela projektet rann dock ut i sanden, och jag försöker påminna mig idag om varför jag inte engagerade mig i detta.

Jag kunde ju inte veta det då, och det är egentligen tur, men p g a våra parallella skolgångar hände det sig att jag en dag i juni 1990 befann mig på samma skolgård som min blivande fru, Johans kusin Emily. Det var när jag och Johan tog studenten och sprang ut i verkligheten och bort från varandras liv för vad som troddes vara för alltid.

Men namnet Grenner skulle visa sig förfölja mig på det bästa utav sätt, och med inträdet i familjen har jag även återknutit kontakten med Johan. Vi ses varje sommar, när han är nere på semester tillsammans med sin familj, hustrun Ebba och de charmiga barnen Erik och Lovisa.

Kram på dig, Johan, och tack för glassen!

Dagens vän-repris 45: David Göhlman

David var en ikon i det tidiga spääxet. Han hade spelat Broder Fikus och Hoch von Ribbenhopp, klassiska roller som jag antar att alla generationer av spääxare känner till.
I ”min” uppsättning av Lincoln var han dock inte med på scenen, men figurerade runt om, lite dekor, lite fest och lite hockeyspel.
Till Sokrates var han dock tillbaka i stor stil och gjorde titelrollen. Sokrates var i vår version en hunsad, trögtänkt gatsopare som ingen förstod sig på. Hans replik ”Ah, jag sopar ente detta!” efter att vi vräkt ner kilovis med konfetti över scenen blev en klassiker. Och han fick tömma malörtsbägaren, men bara för att han valde mellan den och en pizza från Sparta. Som tur var så överlevde han, och blev bara lite till sig i tunikan, den gode ”filosofen”.

David sjöng, och sjunger säket fortfarande, mycket bra, hade en klar komisk ådra och skrev dessutom sångtexter. En spääxets allkonstnär.

Inte ens att han gick på kryckor hindrade honom från att delta i återuppsättningen av Tjogun året efter Sokrates. Som sista Kamikaze Ninja-patrull hoppade han in och slog ihjäl sig själv med en av kryckorna.

På senare år har vi fått nya angreppspunkter i vår bekantskap, jag och David. Han har visat sig vara riktigt vass på ordspel, speciellt i mobilen, och vi har haft ett par riktigt tuffa Wordfeud-holmgångar.

David bor numera i Enebyberg och är en riktig hurtbulle. Vad jag förstår leder han en grupp som han blygsamt kallar för Camp David. Det verkar vara hårda tag. Eller så kanske de bara låtsas träna och istället sitter och spelar ölspelet St Anton, vad vet jag?

Kram på dig, David! Tack för skratten och matcherna!

Dagens vän-repris 44: Per Frithiof

Eller Kapelle, som vi spääxare känner honom som.
Kapelle var kapellmästare i Spääxet under mina två första år. Ville man hänga med honom på repen fick man se till att ha en sång att repa. Då som nu satt bandet hela spääxperioden i eget rum och övade och körde sitt race. Men det fanns ett annat sammanhang där bandet dominerade.
På den tiden hade spääxarna inte lika mycket att göra hela tiden, ambitionsribban höjs ju hela tiden och scenerierna blir mer och mer avancerade för varje föreställning som sätts upp. På 80-talet och tidigt 90-tal hade spääxet tid att spela hockeyspel.
Det fanns en väldigt prestigeladdad hockeyspelsstege och spelet stod alltid uppställt i ett speciellt rum. Det fanns till och med en ishockeychef. Det var härliga tider, precis som nu, fast på ett annat sätt och förr, vilket automatiskt gör det bättre.

På den tiden var bandet också mycket mindre än nuförtiden. Jag har för mig att det var fyra pers som skötte musiken under Lincoln. Piano (ett riktigt, som senare slogs sönder under mycken gamman), gitarr, bas och trummor. Till Sokrates tillkom i viss mån blås. Men det var bra drag ändå, under Kapelles proffsiga ledning. Bandet körade ibland och under Lincoln fick de t o m göra gästspel på scenen, som privatdetektiver hos Pinkerton. Kapelle var Skärlock Holmes, med rosa peruk. Det var roligt.

Och så var det ju Kapelle som drog igång traditionen med att spela Tiger Rag före föreställning! När Tiger Rag drar igång blir det automatiskt fest och skoj, en av de bästa låtarna i världshistorien.

Kapelle fortsatte inom skrået och blev musiklärare. Han jobbar på Spyken.

Kram på dig, Kapelle!