”Är du också vårdutbildad?” frågade mig barnsköterskan imponerat.

Vad hade då föranlett denna hennes fråga? Hade jag tagit ett blodprov? Hade jag ställt en diagnos? Hade jag kanske bara satt på ett plåster?

Nej, det oväntade stordåd jag utfört var helt enkelt att bry mig om mitt barn. Signe var ett par dagar gammal och stod fortfarande i sin egenskap av för tidigt född under uppsikt på neonatalavdelningen på SUS Lund. Eftersom det är praktiskt för en bebis (och människa i allmänhet) att andas på rätt sätt var hon kopplad till en syresättningsmätare som gav signal så fort syresättningen av blodet gick under 80%. Nu hade denna maskin börjat pipa, och min reaktion hade varit att luta mig över min dotter och försöka lugna henne till att andas med lugna tag. Vilket jag också tyckte mig lyckas med, för maskinen slutade omgående att pipa.

Senare fick vi reda på att nästan alla larm berodde på mätarfel, så min vårdinsats var förmodligen bara ”lyckad” p g a slumpen.

Det hörde visst till ovanligheterna att papporna engagerade sig så många vitten. Jag betvivlade att detta kunde vara sant, nog ingriper väl en fader om ens avkomma förmodas befinna sig i fara? Så jag började se mig omkring och insåg att de flesta föräldralassen i neonatalvården drogs rätt ojämnt. Värst var en lirare som satt och läste Metro när han var på besök hos fru och handflatestor dotter. När samma kille avlöste sin fru så att hon fick åka hem och sova hemma en natt så satt han med sin dator och såg på film. När frun kom tillbaka erkände hon att hon inte hunnit tvätta all smutstvätt som hopat sig under hennes bortavaro. Det gjorde inget, försäkrade maken och läste vidare.

När jag förstod att det var dags att bli pappa så var det som ni vet en nästan livslång dröm som gick i uppfyllelse. Jag bestämde mig för att bli världens bästa pappa! Det dumma med att föresätta sig en sån sak är att det är dömt att misslyckas, eftersom ens referensmaterial oftast är något begränsat, och dessutom finns det ingen officiell instruktionsbok.Det bästa med att föresätta sig en sån sak är att en lättare avslutar sin resa mot stjärnorna i en klart acceptabel trädtopp.

Jag älskar att vara med Signe. Jag älskar att leka med henne, mata henne och trösta henne. Jag älskar att upptäcka såna saker som att hon blir lugn av att bäras i trappor, att mönster är det mest fascinerande som finns och att hon har börjat föra när vi dansar. En stund med Signe är aldrig en uppoffring, det är väl använd tid lagd på att bygga en människa. Ändå känner jag ofta hur mina medmänniskor, såväl män som kvinnor, gör sig lustiga över och t o m i vissa fall beklagar mig för det faderliga ok jag har att bära. Det jämställda föräldraskapet har några generationer kvar till att bli norm.

Men jag medger att jag har ett par orättvisa fördelar när det kommer till mina möjligheter att prestera en fadersroll. Dels har jag ju inget tidskrävande jobb att gå till, och dels fick jag det delade ansvaret i bröstmjölken.

Mina föräldrar brukar ibland diskutera vad de egentligen gjorde för fel som föräldrar. Jag kan komma på ett par saker, men jag väljer att inte hemfalla åt sådan skuldanalys utan vara stolt över vad de gjorde helt rätt istället. Jag upplevde min barndoms föräldrar som helt jämställda, de delade lika på alla sysslor, och om det var någon som gjorde en sak lite oftare så berodde det på personlig expertis snarare än någon dammig könsroll. Mina föräldrar tvingade inte in mig i några stereotypa hobbyer, jag spelade teater när andra pojkar spelade innebandy, när mina killkompisar lekte ficklampskrig i Kronoäspet kunde jag sitta och väva eller brodera korsstygn eller måla. Men mest läste jag serier och böcker förstås. Och jag fick all uppmärksamhet jag ville ha, varken mer eller mindre. Det var inte alltför vanligt på 70-talet, och är det nog inte nu heller.

Så det där med Världens Bästa Pappa, om det är någon som ska lyckas med det så är det väl jag, eftersom jag vet vad det är för ett rekord jag har att slå?

Och nu börjar uppvisningen igen, för domaren ligger och jollrar på nedervåningen och jag har tagit timeout alldeles för länge. Vi hörs snart igen.