Jag vet att jag är intelligent, eftersom folk säger det till mig jämt och samt. Så här säger dom:

”Hur kan du, som är så intelligent, ha så svårt att fatta de enklaste saker!?”

Nej, skämt åsido, mitt intellektuella självförtroende är det inget fel på. Jag lär mig helt enkelt saker snabbt. Jag lärde mig läsa vid fyra års ålder, och räkna kort därefter. Jag läste kapitelböcker innan jag började på lekis. Jag lärde mig flaggor och vägmärken och länder och huvudstäder och allt som stod i Kalle Anka & C:o. Och Bibeln, förstås! Jag minns hur jag satt och bläddrade i mormors gamla familjebibel när vi var ute i hennes lilla stuga i skogen, och fascinerades av Dorés etsningar av David halshuggandes Goliat och Saul uppspikandes filistéernas kroppar på stadsmuren och andra blodigheter. Jag kan inte ha varit mer än sex-sju år. Vid åtta gick jag runt en stor kyrka i Danmark vars väggar var täckta av målningar med bibliska motiv och kunde redogöra för samtliga historier bakom. I detalj.

Därför antar jag att mina föräldrar blev smått häpna när mina fröknar i första klass kontaktade dem och bekymrat berättade att jag inte ville lära mig alfabetet.

Så här lärde man sig alfabetet:

1) I början av veckan gick man till fröken nummer 1 och sa vilken bokstav man ville lära sig den här veckan.

2) Man fick en stencil på vilken man kunde studera ett stort och ett litet exemplar av aktuell bokstav. Speciellt viktigt var det utritat på denna stencil i vilken ordning och riktning man skulle dra de olika strecken som bokstaven bestod av.

3) När man var säker på hur alla streck skulle dras var det dags att skrida till verket. Man fick ta ett ritpapper som skulle vikas två eller tre gånger (beroende på teknik) så att man fick ett par ordentliga linjer att skriva på. Sedan fick man ta en krita, av valfri färg faktiskt, och skriva två rader med stor bokstav och två rader med små. Detta konstverk sattes in i ens bokstavspärm.

4) Nu var man så slipad abecedarie (jajemän, det är ett ord med historiskt belägg och som betecknar ung student i färd med att lära sig läsa och skriva) att man tilläts tillgripa blyertspenna och ett för dyra pengar upptryckt papper med linjer och ett tomt utrymme högst upp. På detta skulle man nu skriva lika delar stora och små exemplar av aktuell bokstav, samt rita en teckning högst upp som föreställde något som började på bokstaven i fråga.

5) I slutet på veckan gick man till fröken nummer 2 och hon kunde examinera en i veckans bokstav och man fick måla en fyrkant på bokstavspärmens försättsblad grön och fröken satte sin signatur. Sen skulle man komma tillbaka nästa vecka och välja ny bokstav. Eftersom vi var 25 i klassen fanns det alltid nån krumelur ledig.

Och nu ville inte den lille Johan följa denna process, nej, istället satt han och läste och fyllde i läroböckerna i förväg eller läste böcker han hämtat från skolbiblioteket. Så kunde det ju inte få gå till, hur skulle det se ut om någon elev inte lärde sig bokstäverna? Kanske skulle jag behöva gå om ettan?

Mina föräldrar satt sig ner med mig och hade ett allvarligt samtal med mig, och veckan därefter gick jag till skolan och lärde mig alfabetet. Hela på en vecka. Fröknarna var mäkta imponerade över min läraktighet!

Nej, naturligtvis var de inte efterblivna, de hade förstås insett att jag redan kunde läsa, men det var viktigare för dem att ingen elev, snabb som långsam, skulle särbehandlas. Efter att jag lärt mig alfabetet gick jag tillbaka till min vanliga svenskalektionsverksamhet, jag hade precis påbörjat tvåans extraböcker och det var fortfarande mycket hösttermin kvar. Fröknarna fortsatte sitt pedagogiska iver med att börja oroa sig för att jag började skriva mina J:n i fel ände. Det kunde ju bli problem när vi i tvåan skulle börja med skrivstil, bevars!