För att bli far behöver en göra många saker, inte minst måste en fylla i papper. Speciellt många papper blir det om en råkar leva i synd med sin kvinna.

Idag på morgonen var jag och tog på mig faderskapet för Åsa-Nisse på Socialförvaltningen. Emily hade redan erkänt moderskapet, men nu ville staten träffa oss båda två och reda ut ett par saker. Vi ombads ta med legitimation och det vet ju alla vad som händer om en inte har med sig giltiga papper när staten frågar! Men nu ska vi inte börja reva i en massa politiska frågor.

Staten visade sig för dagen heta Maria och bad oss sitta ner i en soffa medan hon hämtade bekännelsen. Vi radade tjänstvilligt upp våra körkort på soffbordet vilket imponerade storligen när staten återvände.

Så här långt in i historien frågar jag Emily om Socialförvaltningen är statlig eller kommunal. Samhällskunskap är inte min starka sida. Hon säger att den är kommunal. Rackarns rabarber, och ”staten” som blev så bra berättartekniskt. Jag bestämmer mig för att inte ändra utan fortsätta som om inget hänt.

Första papperet handlade om när Åsa-Nisse tänkts komma och när hen därför rimligen borde ha tillverkats. Maria hade med sig en tjock bok med tabeller för olika konceptionsdatum beroende på förväntad vikt och beräknat förlossningsdatum. Trots detta blev det min uppgift att räkna ut spannet eftersom jag har lätt för huvudräkning. Åsa-Nisse blev tydligen till mellan 17/7 och 10/10, och jag fick bekräfta att jag inte släppt Emily ur sikte under den tiden, så jag kunde vara fortsatt säker på att jag var pappan. Och hon mamman.

På blanketten benämndes Emily med Modern och jag med Mannen. Inom Socialförvaltningen tas inget för givet förrän alla papper är vederbörligen ifyllda.

Sedan frågade Maria om Emily händelsevis var gift. Till min stora lättnad höll Emily fast vid versionen att hon inte var det. Jag behövde inte bekänna något i den genren, och några vidimerande dokument krävdes inte heller. Hade Emily varit gift så hade faderskapet automatiskt tillskrivit denne bedragne stackare och hans underskrift hade även den krävts. Vi förstod varför vi satt i en tresitssoffa, och en kan ju tänkta sig att stämningen i rummet ibland inte var lika uppsluppen som nu.

Om jag hade varit gift på annat håll hade det inte föranlett någon åtgärd, det vet man ju hur karlar är. Men om någon hade kränkt äganderätten på kvinnan i förhållandet, då hade det alltså blivit såväl räfst som rättarting!

Nu var det dags för signaturmomentet och det krävde publik. Maria hämtade några andra från kommunen som skulle bevittna min namnteckning. Dessa två krävde inte att se legitimation för jämförelse av utseende och skriven namnteckning, inte heller ansågs de behöva bevittna moderns namnteckning. Emily slog en liten trumvirvel mot brodsskivan och Sofia och Eva, som den här delen av kommunen hette, höll upp pingisracketar med 8 och 9 på. Nej, det gjorde de ju inte. Tyvärr.

Så var det bara ett papper kvar, och det var papperet där vi ansökte om gemensam vårdnad. Tydligen är det så att modern alltid är ensam vårdnadshavare de första veckorna, innan kommunkvarnarna malt färdigt. Något bedyrande att inte missbruka denna makt behövde inte skrivas under. Över huvud taget tycker jag Emily kom ganska lindrigt undan.

Att bli far tar ungefär tio minuter. Juridiskt, alltså.