Ole var också med på den där första turningen med trelleborgarna. Stor, tyst och vänlig. Det fanns i och för sig inte så mycket sylar kvar att få i vädret när Jonas och Kämpe höll igång som värst.
Ole var alltid med. Han var förste textskrivare för bandet Inzest och var med sin storhet alltid trygg att ha med i det ibland riskabla nattlivet i Trelleborg. Även om han aldrig gjorde en fluga för när.

En blöt kväll i Trelleborg kom jag och Ole bort från resten av sällskapet och hamnade på nån sorts svartklubb i stadens utkanter. Det var nog enda gången som jag och han var ute på helt egna äventyr under all denna tid. Synd, det var en upplevelse.

Ole flyttade från Trelleborg och vi hörde inte från honom på ett tag, men så dök han upp igen, naturligtvis tack vare Facebook. Jag har inte träffat honom sedan jag la till honom här på FB, men det sista som lämnar oss är hoppet. Skulle vara kul att ses och prata minnen och minnesluckor.

Men jag hyser inget vidare hopp om att du läser detta, det här inlägget ligger fortfarande allra högst på din Facebook-vägg, fast det är ett och ett halvt år gammalt. Ibland önskar jag att jag hade din karaktär. Men bara ibland.

Enligt FB är Ole numera en tecknad streckhundsfigur. Det kunde man inte anat då på 90-talet.

Kram på dig, Ole!