Inzest

Dagens vän-repris 49: Palle Dahlgren

Det är lite oklart det där med när och var jag träffade alla dessa härliga trelleborgare. De förekom oftast i stora klungor och i fest- och mingelpräglade sammanhang. Men Palle var säkert också en av de första jag stiftade bekantskap med.

Palle är ett musikaliskt geni. Han hade lätt med de rätta kontakterna och med de rätta ambitionerna kunnat bli en av dessa människor vi ser varje vår varje lördagkväll vinkandes i TV just innan nästa melodifestivalbidrag startar. Nå, kanske jag överdriver lite, men faktum är att de melodier Palle skapade för Inzests låtar är fantastiskt effektiva och direkta och vansinnigt klistriga.
Sen att han också gjort musik som inte är lika direkt, ett tag hade han ett projekt som hette Satans Piss som kanske var mer åt det experimentella hållet, gör inte allsidigheten och musikaliteten mindre.

Vi träffades på konserter och turningar och nyår och det visade sig att vi delade humor och smak för den obskyra musiken. Dom Dummaste var det bara jag och Palle i hela världen som lyssnade på, känns det som. Palles improviserade sketcher på video, bl a om ormtjusarna från Asutraaaalien, är odödliga minnen.

Förutom konserterna finns det en enskild händelse som jag minns speciellt där Palle var huvudperson, och det skedde på nyårsafton 1992, som firades hemma hos honom. På stereon spelades U96:s ”I wanna be a Kennedy” men plötsligt stängde Palle av, tog ut skivan, sa ”Den här skivan har jag köpt, och jag hatar låten!” och sen bröt han av den så bitarna flög. Jag tyckte detta var så iskallt gjort att jag tog en flisa av skivan och sparade som minne. Jag sparade den i 10 år, men när jag flyttade till Bryssel 2002 så kom den bort på nåt sätt. Larvigt kan tyckas, men ändå ett tecken på hur mycket jag uppskattade den där galna tiden.

Min vänskap med Palle är slut. Vår humor slutade vara gemensam, och jag överreagerade på en skitsak, men det var droppen som urholkade stenen. Jag brände broarna till Trelleborg och varken kan eller vill gå tillbaka. Vi har blivit för olika helt enkelt. Jag är den förste att beklaga och den förste att ta på mig min del av ansvaret för att det gick så långt som det gick. Livet går vidare och jag och trelleborgarna är lyckligast på varsitt håll. Jag kommer dock att för alltid minnas dem med i huvudsak värme.

Kram på dig, Palle!

Dagens vän-repris 48: Ole Christoffersen

Ole var också med på den där första turningen med trelleborgarna. Stor, tyst och vänlig. Det fanns i och för sig inte så mycket sylar kvar att få i vädret när Jonas och Kämpe höll igång som värst.
Ole var alltid med. Han var förste textskrivare för bandet Inzest och var med sin storhet alltid trygg att ha med i det ibland riskabla nattlivet i Trelleborg. Även om han aldrig gjorde en fluga för när.

En blöt kväll i Trelleborg kom jag och Ole bort från resten av sällskapet och hamnade på nån sorts svartklubb i stadens utkanter. Det var nog enda gången som jag och han var ute på helt egna äventyr under all denna tid. Synd, det var en upplevelse.

Ole flyttade från Trelleborg och vi hörde inte från honom på ett tag, men så dök han upp igen, naturligtvis tack vare Facebook. Jag har inte träffat honom sedan jag la till honom här på FB, men det sista som lämnar oss är hoppet. Skulle vara kul att ses och prata minnen och minnesluckor.

Men jag hyser inget vidare hopp om att du läser detta, det här inlägget ligger fortfarande allra högst på din Facebook-vägg, fast det är ett och ett halvt år gammalt. Ibland önskar jag att jag hade din karaktär. Men bara ibland.

Enligt FB är Ole numera en tecknad streckhundsfigur. Det kunde man inte anat då på 90-talet.

Kram på dig, Ole!

Dagens vän-repris 47: Jonas Åkerman

Tre personer ser jag som mina allra bästa vänner genom tiderna. Andreas Ohlsson, Jan Lundqvist och så Jonas.
Jag minns inte när jag träffade honom första gången, men jag minns hur. Andreas hade pratat en del om ”trelleborgarna”, speciellt om Jonas och Carl Bildt. Han kallades så eftersom han var så lik den riktige Carl Bildt. Och nu så skulle vi tura till Sassnitz med dessa herrar. Jag tror det var nån gång på våren 1991, men jag kan som vanligt ha fel.

Trelleborgarna visade sig vara extra allt. Men det som slog ett gammalt mobboffer som mig allra mest var hur välkomnande och inkluderande de var från första stund.Och då speciellt Jonas. Man togs upp i gemenskapen från början! Det var en nästan berusande känsla. Och sen blev vi berusade på riktigt, och vid den åldern blev man ju kompisar för evigt så fort spriten gick in. Och Carl Bildt var faktiskt riktigt lik Carl Bildt.

Det blev många turningar och besök i Trelleborg. Helt sanslösa anekdoter som inte passar sig att berätta här, eftersom jag har både minderåriga och äldre människor med dåligt hjärta i min läsekrets. Men äventyren med den gamla isen, doktor Naken och Mr Spy, hur man kör till Lund Norra och sagostunderna kommer för alltid att vara kära minnen.

Ett mindre kärt minne var när Jonas hade den sorgliga plikten att ringa upp och berätta för mig att Carl Bildt var död. Han hette egentligen Mikael Kämpe och hamnade snett i livet. Ännu en evigt saknad vän, det har blivit alldeles för många redan.

Alla nyårsaftnar under nittiotalet och ett par till efter det firades i Trelleborg, men mer om dessa i andra väninlägg.

Man vet aldrig vad man kan förvänta sig från Jonas. Som frontfigur i den lokalt världskända vulgosyntgruppen Inzest kunde han uppträda i de mest spektakulära kreationer, även om trogna läsare av mina alster kan tycka att jag där kastar lite sten i glashus. Och jag glömmer aldrig den där gången när han ringde ner till Bryssel och berättade att han skulle spela in en dansbandsskiva, ett projekt som jag utan vidare tvekan hoppade på. Denna skivas inspelning kommer även den att avhandlas i kommande väninlägg.

Det var fantastiskt kul att jag lyckades övertala hela familjen Åkerman att efter många om och men komma upp och hälsa på mig i Stockholm. Jag tror det var det nordligaste Jonas någonsin varit. Han trivdes inte så bra i storstaden, bussarna var för fulla och resandet segt. Men han fick i alla fall se Robert Aschberg på tåget.

Jonas är i grund och botten en av de skönaste snubbar jag nånsin känt. Tyvärr är vi inte vänner längre, våra politiska åsikter gick alldeles för mycket isär och skapade en ohållbar situation. Jag önskade in i det sista att det inte skulle sluta med en total brytning, men vi var båda två för principfasta för att kunna fortsätta till slut. Jag kommer för alltid att sakna honom, och hoppas fåfängt att både han och jag kan begrava grollet i en annan tid och sätta oss än en gång där i soffan och flamsa. För jag kan faktiskt fortfarande uppskatta ett skämt, om det är bra.

Kram på dig, Jonas! Du vet att jag innerst inne älskar dig,va?