I den bästa av bloggvärldar har jag vaknat utvilad varje dag de senaste två veckorna, kunnat sätta mig på min svala uteplats, äta frukost och redan under denna skriva ihop dagens inlägg, där jag avhandlat ämnen som djurlivet i Staffanstorp, hur jag skulle te mig som flyttgubbe, markisförsäljare, städare och/eller en mängd andra yrken, hur jag beter mig på IKEA, vad jag numera tycker om hantverkare, regelbundna kåserier om dagens vän,med mera.

Sedan har jag tagit tag i dagens värv. Jag har för längesen accepterat att jag faktiskt inte är föräldraledig än utan arbetssökande, och eftersom mitt nya arbetsrum inte varit belamrat av ett tjugotal tunga flyttlådor i olika former av kaos så skulle jag kunna sitta i lugn och ro och leta efter jobb och t o m hitta ett par. Jag skulle inte bli distraherad av oemotståndliga leenden från Signe och blivit sittande med henne i knät istället för att söka. Eftersom flyttgubbarna i denna perfekta värld inte slagit sönder en enda pryl och inte heller misslyckats med att hämta allt på en dag, så hade jag inte behövt spendera stekheta dagar med att åka och köpa nya prylar samt montera dessa. Eftersom markisfirman inte alls glömt att berätta för elfirman som skulle avsluta installationen att de hade levererat och monterat våra markiser så stod inte dessa obrukbara i en hel vecka och omöjliggjorde all vistelse inomhus. I synnerhet på övervåningen där mitt arbetsrum finns, som sagt helt tomt på flyttkartonger, har det absolut inte varit över trettio grader någon gång den senaste veckan.

I den bästa av bloggvärldar har jag levererat grammatiskt korrekta, genomtänkta blogginlägg dagligen till mina läsares fromma. Jag har inte alls brutalt insett att ett hus med en bebis och hundra flyttkartonger i tar all tid i anspråk. Med Jakob Westers kloka råd, ”Always ship!”, ringande i öronen har jag genomlevt mitt liv. Ingen har undrat över var jag tagit vägen. I den bästa av bloggvärldar.

Men i den här världen har det gått på ett i mycket diametralt motsatt sätt. Idag är första dagen på två veckor som jag kunnat ta mig fram till datorn utan bergsbestigningsutrustning eller fara för liv och lem. I dag kom äntligen elektrikern (eller ”elektrikorrn” som han heter här i byn) och slutförde installationen av markiserna, så nu har inte hela familjen värmeslag längre. Den här världen har varit full av andra prioriteter och åtaganden,  I den här världen har dagarna fyllts av flykt in i skuggiga hörn med goda vänner på besök eller på besök hos goda vänner, svärföräldrar och föräldrar i en salig blandning, taffliga hantverkare och flyttgubbar som kommit och uteblivit, åtskilliga kilo vattenmelon och framför allt en liten tjej som växer, jollrar, pekar, ler och skrattar och skrattar och skrattar, inte bara när hon fiser. Så den här världen är också den bästa av världar, men bara en annan typ av värld.

Dessutom är ju den där första världen resultatet av ett cirkelresonemang. För i den så hade jag inte haft nåt stoff till alla de där blogginläggen jag skulle ha skrivit. Istället har både jag och ni läsare den där första världen kvar framför er, och det är minsann inte det sämsta!

Jag vet att jag sagt det förr, men den här gången är det sant: Jag är tillbaka och ska försöka hålla tempot fr o m nu. Minst ett längre inlägg varje dag samt dagens vän och dagens vän-repris!

Hoppas jag….