Sommarteatern var ett projekt som genomfördes under tre somrar 1983-1985 och gick ut på att våra dramagrupper slogs ihop och satte upp en pjäs som skickades på turné i Kristianstads kommun. Exotiska platser som Tollarp och Degeberga besöktes och det var helt vansinnigt kul. 1983 hade vi spelat Det blåser på månen och jag hade dubblerat i rollerna som major Rytter och herr Högman, och för dem som inte känner till storyn så kan jag förklara att herr Högman var en giraff. Jag spelade tack och lov framdelen, bakdelen spelades av den numera välkände dramatikern Lukas Svensson.
1984 var det dags för Skattkammarön, och i rollen som den djärve ynglingen Jim Dawkins återfanns Katja. Själv spelade jag doktor Livesey. (Jag tar faktiskt för givet att ni är bekanta med historien, om inte; Bli det!)
Redan på premiären höll Katja på att stryka med. En kuliss blåste omkull (vi spelade utomhus) och Katja fångade den skickligt med bakhuvudet. Hon fick föras av scen, en (annans) förälder utan fingertoppskänsla bräkte ”Trä mot trä gör ingen skada!” och sedan fortsatte den hjältemodiga som om inget hänt. Hon glömde några repliker, men det var inte så farligt. Jag fick visa mig duktig när jag som doktorn fick hitta på lite ledande repliker för att Katja skulle komma ihåg sina. Som ”Har ni fått några nya gäster här på värdshuset?” och ”Jaha, vad är det för en då? Någon sorts sjökapten, kanske?”

Katja stannade kvar i branschen och var med i Teater Nebulosas (som vi kallade oss) alla succéer. Hon var en av dem i fåtalet som kunde sjunga och fick därför ledande roller i våra musikalprojekt. Hon framförde bland annat en grovt opassande sång jag skrivit på temat ung kärlek. Den innehöll både överdrivna beskrivningar av menstruation och uppmaning till pedofili. Den skäms jag fortfarande över, men Katja höll god min.

Jag glömmer aldrig hur hon tog hand om mig en av de otaliga gånger i tjugoårsåldern som jag fick mitt hjärta krossat. Hon fångade upp mig där jag föll, satte mig varligt ner på gräset i Tivoliparken och så pratade vi om livet tills jag ville behålla det.

En annan sak som jag aldrig kommer glömma var den sista föreställningen på ”Nya folk och rövare i Kamomilla stad”. Alla var på ett otroligt tramshumör för att det snart var slut och hittade på alla möjliga skämt. Katja överraskade sin motspelerska med att ha på sig steppskor och börja steppa mitt i ett raseriutbrott.

It was the best of times, it was the worst of times….

Katja har inte lämnat scenen. Hon är numera professionell dansare, även om skador i nacke och rygg ställt till det för henne. För ett antal år sedan anslöt hon till mormonkyrkan och nu bor hon i Göteborg.

Kram på dig, Katja! Hoppas nästa gång vi ses blir ett lite gladare sammanhang än senast. (Den historien får anstå till en annan dag och en annan vän…)