Denna text följer på svenska.

I have a vague memory of Henrik being present that day in September 1983 when I first met Karsten, but I’m not sure. No one contradicted me on that fact the first time I published this text, so I guess I am right. That’s why I changed the running order from the original edition. What I am sure about is that he was there in Malmö February 18th 1984 at Malmö Open. The year before Henrik had ended fourth in the Danish Othello Championships and already made himself a name in Nordic Othello. In June the same year he was one of the hosts of the first open Othello tournament on danish soil, the Greve Othello Cup. That tournament is still held annually and should celebrate its 30th anniversary this year.

I remember Henrik as the perfect gentleman at the board, always polite both when winning as in defeat. We were quite a lot who could’ve learned a lot from him.

Once I and Henrik took a trip to Amsterdam. It was 2001 and the Dutch Othello Federation was about to arrange their first EGP. Henrik drove the entire time, I didn’t dare. And afterwards I totally forgot to pay my part of gas money and other expenses for a long time! I take this opportunity to once again apologize for that.

Henrik is still active. He has been Danish Champion three times 1987, 2004 and 2006, Nordic Champion 1998, and is also playing Rummikub, where he represented Denmark in the World Championships in 2012.

The last time I met him was actually last saturday, when I stopped by the Nordic Othello Championships which was held here in Lund. He became fourth. Still going strong!

Well played, Henrik!

 

Jag har ett vagt minne av att Henrik var med när Karsten kom till Malmö på hösten 1983 för att få en träningsmatch mot Nils, och eftersom ingen sa emot mig förra gången den här texten publicerades så antar jag att jag har rätt, och därför ändrar jag ordningsföljden på inläggen från originalversionen. Vad jag dock säkert minns är att han var med i den första öppna turneringen i Sverige, Malmö Open, 18:e februari 1984.

Året innan hade Henrik slutat fyra i danska mästerskapen och redan gjort sig ett namn i förhandssnacket till Malmö Open. Senare samma år, i juni, var han en av arrangörerna när första Greve Othello Cup, den första öppna turneringen på dansk mark gick av stapeln. Greve Othello Cup spelas fortfarande årligen. I år torde det alltså vara dags för 31:a upplagan och trettioårsjubileum!

Jag minns Henrik som den perfekte gentlemannen vid brädet, såväl vid seger som i nederlagets stund. Vi var några stycken som hade en del att lära av honom.

En gång gjorde vi en långresa till Amsterdam tillsammans. Året var 2001 och det holländska förbundet skulle arrangera sin första EGP. Henrik körde hela vägen, eftersom jag inte vågade köra på Autobahn. Och när vi skildes åt i Köpenhamn så råkade jag glömma min nyckel till föräldrarnas hus i bilen, så Henrik fick besvära sig  med att skicka den till mig per post. Som om det inte vore nog glömde jag sedan bort att betala min del av bensin och andra omkostnader så han var tvungen att påminna mig. Allting med samma gentlemannamässiga sätt. Jag passar på att även denna gång be om ursäkt för dessa fadäser.

Henrik är fortfarande aktiv. Han har blivit dansk mästare tre gånger, 1987, 2004 och 2006. Nordisk mästare 1998. Dessutom spelar han Rummikub, och representerade Danmark i VM i detta spel 2012.

Senaste gången jag mötte honom var faktiskt så sent som i lördags när nordiska mästerskapen gick av stapeln här i Lund. Han blev fyra. Gubben kan än!

Väl spelat, Henrik! Tack för matchen!

 

 

This text will follow in english.

Gruppen jag blivit del av var en sammanslagning av alla Nordens kundtjänster (utom Island, jag vet faktiskt inte vart en ringde om en skrivare ballade ur i Reykjavik) så i teamet ingick både norska, danska och finska kollegor. Låt oss börja med den finska avdelningen, och allra först har vi Kirsi. Kirsi satt längst bak och såg hela tiden ut som om hon funderade på något roligt skämt. Ett litet småleende och en glimt i ögat spelade hela tiden i ansiktet. Vi fick ganska snabbt en bra kontakt, snart skulle mina fördomar om tysta och inåtvända finnar vara ett minne blott.

Efter arbetsdagens slut behövde Kirsi söka upp ett internetcafé, och det visste jag ett i min stadsdel Etterbeek som jag tyckte var bra och inte för kyffigt. Internetcafén går det tretton på dussinet i Bryssel, men de flesta är ganska risiga och uppkopplingen minst sagt skral. Vi kollade våra mail och Kirsi visade några bilder från sin hemstad Rouvaniemi. Nu hade hon flyttat till Bryssel och sin pojkvän Jean Francois, en stor och vänlig herre som hon har kvar än i denna dag.

Kirsi blev en av mina mer långlivade kollegor men en vacker dag slutade hon och började jobba på försäkringsbolaget Generali istället, och där verkar hon jobba fortfarande. Hon är inte den som uppdaterar sin Facebook så väldigt ofta, men vad jag förstår bor hon, Jean Francois och katten Sisco kvar i Bryssel. Senaste gången jag träffade henne var 2009 på sommaren då jag senast var nere i Bryssel. Alltid lika trevligt att ses.

Kram på dig, Kirsi! Hoppas allt är väl nere på kontinenten.

The project group of which I became part of covered all Northern European countries (except Iceland, actually I have no idea where you got technical support if a printer in Reykjavik wet bananas) so the team included both norwegians, danes and finns. Let’s start with the finnish department, and first of all let’s talk about Kirsi. Kirsi sat in the back row at the introduction class and looked like she was thinking of a funny joke. A faint smile and a sparkle in her eyes was almost always present. We connected quite fast, my prejudice about silent and introvert finns were soon to be eliminated.

When the working day was over, Kirsi wondered if I knew any good internet cafés, and that I did, in my part of town Etterbeek, and I found the place good and not too shabby. Internet joints are thirteen to a dozen in Brussels, but most of them are dirty and worn down and the connection is often lousy. We checked e-mails and Kirsi showed me some pictures from her home town, Rouvaniemi. Now she had moved to Brussels and her boyfriend Jean Francois, a big, friendly man with whom she still lives today.

Kirsi stayed rather long at the Canon project, but finally one sunny day (all days in Brussels were sunny at some time, and windy, and rainy, and cloudy…) she quit and started working for the insurance company Generali instead. And according to Facebook she still does. She’s not the most frequent Facebook updater, but what I understand she and Jean Francois and their cat Sisco still lives in Brussels. Last time I saw her was in the summer of 2009, the last time I visited old Brussels. Always a pleasure, salud!

A big, warm hug to you, Kirsi! I hope everything is well on the continent.

När jag började det här projektet så lovade jag att skriva om mina utländska vänner på engelska. Jag litade inte på Google Translate, så jag använde min egen stolpiga engelska. När jag nu repriserar dessa så kommer jag att återge den engelska texten, men även ge er den svenska översättningen efteråt. Den svenska texten kan t o m visa sig bli något utökad.

FRIEND OF THE DAY – RE-RUN 12: Karsten Feldborg

One day in the fall of 1983 I followed my big brother Nils Berner to Malmö to watch him play a qualification tournament in the Swedish Othello Championships. I haven’t started competing myself yet, that was still five months in the future.
I wasn’t the only spectator. Karsten also was there. He was already somewhat of a legend. In 1982 he had won the first Danish Othello Champion title ever, and now he had come to Malmö to challenge the winner, Nils. The Great Dane won this first game, but there were to be many more.

Karsten was the one to beat. It was almost impossible. When paired against Karsten you lost a little just by sitting down at the table. It took car crashes or similar catastrophies for him to lose concentration enough to reach ordinary human level of beatability.

Karsten has an outstanding record! 15 times Danish Champion, last time in 2012! But the biggest and coolest memory will always be that day in Paris 1994 when Denmark and Sweden united in supporting Karsten in the World Championships final! That day all rivalry was forgotten. Too bad it didn’t ended in the gold.

Thanks for the games, Karsten! We’ve had a lot of fun around Europe.

 

En höstdag 1983 följde jag med Nils och Bengt till Malmö för det årets sydsvenska SM-kval i Othello. Året efter succédebuten i SM 1980 hade en åldersgräns införts. 15 år skulle man minst vara för att spela SM, och visst kändes det som att den regeln kommit till för att hindra en 13-åring från att vinna så Alga inte skulle tvingas betala resa till VM i Bryssel både för mästaren och hans målsman? Målsmannen i fråga ställde upp själv istället och blev tvåa i sydsvenska kvalet. Så lockades även pappa Bengt till tävlingsborden. 1982 var åldergränsen borttagen igen, och Nils åkte, för dagen sjuk och eländig, till Vittsjö och ställdes mot den regerande svenske mästaren redan i kvalet. Det blev en hård fajt, men sjukdomen tog ut sin rätt och Nils gav upp i sista partiet. På samma gång provade reservkapten Berner lyckan uppe i Kristineberg på Kungsholmen, och på nästan samma gång gjorde Karsten debut i det första danska mästerskapet någonsin. Och han vann, endast 16 år gammal. I VM, som gick i Stockholm det året, blev han sedan nia. VM var betydligt mindre då än nu, 11 spelare deltog.

Karsten kom också till det där kvalet i Malmö 1983 som åskådare och med avsikt att utmana vinnaren, som inte oväntat blev Nils. I detta första möte vann den store dansken, men det skulle komma många fler matcher.

Det var Karsten en skulle slå. Tyvärr var det nästan omöjligt. När jag satte mig vid bordet och Karsten satt på andra sidan så hade jag redan förlorat lite i huvudet. Ett sånt psykologiskt övertag är svårövervunnet. Det tog bilkrascher eller liknande katastrofer för honom att tappa koncentrationen och sjunka till åtminstone nästan besegringsbar nivå.

Karsten innehar ett enastående rekord. Han har femton danska mästerskapstitlar, den senaste så sent som 2012. Men det bästa och coolaste minnet kommer för alltid att vara den där helgen i Paris 1994 då Sverige och Danmark förenades i stödet för Karsten i VM-finalen. Då var all rivalitet som bortblåst. Bara synd att det inte slutade så guldkantat som vi hoppades.

Tack för matcherna, Karsten! Vi har haft en hel del kul runt om i Europa.