Nu kommer bloggens läsarsiffror att gå upp igen, för vi ger oss in i ännu ett sjok med scrabblare i Dagens Vän-projektet. Vi har nu nått SM 2004. Det spelades i Uppsala och drog 60 deltagare. Det spelades på en skola som jag nu glömt namnet på. Skolor är utmärkta lokaler för scrabbleturneringar. Det här var det första tredagarsmästerskapet i Scrabble-historien och förmodligen avskräckte det en del från att delta. Annat är det nuförtiden.

Mitt SM ramades in av Johan Sandell. Jag och Nils närmade oss skolan när Nils kände igen Johan lite längre fram. Turneringsspelandet hade verkligen tagit fart under mina år i Belgien och även till SM 2004 kom det många debutanter som åtminstone jag aldrig träffat.

Vi gick ifatt Johan och jag lärde känna en herre med en speciell humor och tydliga nördkvaliteter. (Jag vet att du tar det som en komplimang, Johan.) En typisk scrabblare, med andra ord.

SM 2004 var speciellt på många sätt, ett av dem var kanske inte så lyckat. För att vara säkra på att få toppmöten i de sista ronderna spelades de tre sista matcherna i play-off-form. De som låg på plats 1-4 möttes i en alla-mot-alla, de som belade platserna 5-8 likaså, et cetera. Nere i grupp 13-16 hamnade både jag och Johan och så blev det att vi fick spela sista matchen mot varandra i detta SM. Vi har inte mötts varken förr eller senare i tävling. Det blev en riktig plattmatch som Johan ledde länge, men som jag på något tråkigt sätt lyckades trycka mig förbi och vinna i slutdragen. 331-308 talar sitt tydliga språk. Vinsten hjälpte mig dock föga i placeringsstriden och jag slutade på 16:e plats, en placering som jag då såg som en katastrof, men som idag skulle vara värt frivolter av glädje.

Johans Scrabble-karriär blev kort, konstaterar jag när jag kollar statistiken. Före SM hade han bara spelat en turnering, och efter SM blev det bara en till. Han höll sig kvar på forumet på Ordspel längre, och när Facebook kom så höll vi kontakten på det sättet. i har träffats en del på senare år, bl a har vi gått och sett commedia dell’arte-gruppen 1-2-3-Schtunks föreställningar på Scala-teatern vid ett par tillfällen. Någon gång efter det och ett nästa möte på Gröna Lund hände det dock något med Johan. Det var faktiskt så att jag inte kände igen honom. Vad jag kunde avgöra gick han ner åtskilligt i vikt och ändrade klädstil markant.Han hade helt enkelt gått och blivit en ny människa! Men inuti var han sig lik. Han har varit med på ett par spelkvällar ute i Norsborg när det begav sig och speciellt minns jag en maträd till den lokala pizzerian som vi företog oss en mörk höstkväll. Det är ju synd att säga att vi smälte in som två herrar i rock och hatt bland alla jeansjackor och täckjackor på Norsborgs Pizzeria, för övrigt en av de bästa pizzerior jag haft glädjen att frekventera.

Kram på dig, Johan! Och tack för den tekniska supporten med denna blogg.