Fredrik får ursäkta, men för mig kommer han alltid vara Zwampen. Så kallades han när jag lärde känna honom i slutet på 80-talet. Zwampen sjöng i Andreas Ohlssons band Obsession of Time (kan ett bandnamn vara mer 80-talssynt?) och jobbade på Skivlagret vid Lilla Torg, så han var ju ett välkänt ansikte långt innan vi började hänga.
Fredrik blev vår ljudtekniker. Han skötte ljudet under The Forbidden Show (som efter alla turer med ändrade manus och sedvanligt repetitionskaos blev en riktigt lyckad föreställning, en av våra bästa) och jag tror även att han skötte ljud och ljus på Emiren året efter (men där kan jag ha fel).

Men allra mest minns jag våra skånska resor. Som när vi anfölls av lokalbefolkningen på en mörk strand i Brantevik, eller när jag höll på att köra ihjäl oss allihop på väg till ett gig i Trelleborg. Det hade varit rock’n’roll, men mest hade det varit bra snopet.
Det får anses vara preskriberat nu, och ingen skadades.

Fredrik är fortfarande en teknisk guru, han har alltid koll på det senaste. Efter lång tids bortavaro dök vi upp i varandras liv igen för ett par år sen (Facebooks förtjänst förstås) och nu har vi både firat en midsommar och ett nyår ihop. Det har varit genuint kul att ses igen, och han är sig precis lik, bara lite gråare runt tinningarna.

Fredrik är mycket bestämd i sina politiska åsikter, bland annat är han så kritisk till Sverigedemokraterna så att några mindre kritiska gemensamma bekanta började spekulera i om han gått med i Afa. Mycket otänkbart tok har man hört, men det var nog något av det värsta.

Kram på dig, Fredrik!