När jag kom till inprovningen till Krischansta Nations Spääx på hösten 1990 så var Ingrid där och provade in samtidigt. Vi blev antagna båda två och de roller vi fick ikläda i vår första föreställning visar verkligen vilken annorlunda tid vi levde i då.

Vi spelade ”negergeneraler”. Spääxet hette Lincoln och alla militärer var döpta efter jeansmärken. Jag var general Levi’s och Ingrid general Puss&Kram. Och vi var alltså helt svartsminkade i ansiktet. Klassiska black faces, alltså, som drog ordvitsar och var politiskt inkorrekta. Inte en gång fick vi höra att det var olämpligt, och det är ju skrämmande i sig.
Men ordvitsar drog vi där i vår omedvetna politiska inkorrekthet, om sjöfart och fiskar. (”Sluta STIMma!” ”Hurså, tycker ni att det STÖR?”) Och Ingrid var en komsik naturbegåvning. I nästa uppsättning, Sokrates, hade hon avancerat till den kvinnliga huvudrollen, Platons hemliga kärlek Ambrosia (”hon var som mat för gudar”) och sedan blev hon blodtörstig klanmoder Sanyo i spääxet Tjogun! Hennes starka, raspiga skånska röst var omisskännlig.

En gång spääxare, alltid spääxare. Vi ses då och då på föreställningar och jubileum, och det är alltid lika trevligt, åtminstone sedan jag skaffade mig folkvett.

Kram på dig, Ingrig! (Här skulle jag vilja klistra in en bild på blommor som inte är kugghjul, men det skulle väl bli för internt.)