Kristianstad Nation

Dagens vän-repris 43: Robert Vass

Så kom då min första kollationering. Spääxet hette, som alla minnesgoda läsare vet, Lincoln. Nuförtiden går kollationeringar till som så att flera personer sitter och växelläser det som är klart av manuset, i bästa fall alla repliker, men väldigt sällan några sånger. På Lincolns kollationering var det andra bullar. Där satt Robert Vass och drog hela manuset. Själv. Och alla sångerna var redan klara också, och jag tror han sjöng dem också. Kanske hoppade han över operaariorna? Och jag har aldrig skrattat så mycket på en kollationering nånsin. Nyhetens behag, javisst, men Lincoln är ett väldigt bra spääxmanus.

Det var Robert Vass som var med och startade Krischansta Nations Spääx tillbaka i 1985. Tänk vad mycket skratt, känslor, kärlek, intriger och inte minst kvalitetsunderhållning det blivit av denna skapelse!

Jag kommer aldrig att glömma Roberts beskrivning av hur det skulle kännas att spääxa. Det skulle vara som när man sitter på toaletten under en släktmiddag och har glömt låsa, och så plötsligt flyger dörren upp och där står mostrar och fastrar och svågrar och ser en på toaletten. Det är då det är dags att LE!

Och sen kommer jag aldrig att glömma hans synopsis till filmen ”4 M, 1 KV & 1 HKPT” men den historien får stanna mellan oss som satt på expen den där sena timmen.

Det går inte heller att berätta om Robert utan att nämna barnspääxet och -boken Prinsessan Pullinutt, som han skrev ihop till en familjedag på Draco, men som sedan fick eget liv och satts upp av Krischanstaspääxet i otaliga omgångar. En av spääxets allra största succéer. Tack Robert för det!

Robert Vass är genuint rolig. Allt han säger låter som en vits, och det är en fröjd att sitta och bara lyssna på denne herres svada.

Kram på dig, Robert!

Dagens vän-repris 41: Ingrid Stener

När jag kom till inprovningen till Krischansta Nations Spääx på hösten 1990 så var Ingrid där och provade in samtidigt. Vi blev antagna båda två och de roller vi fick ikläda i vår första föreställning visar verkligen vilken annorlunda tid vi levde i då.

Vi spelade ”negergeneraler”. Spääxet hette Lincoln och alla militärer var döpta efter jeansmärken. Jag var general Levi’s och Ingrid general Puss&Kram. Och vi var alltså helt svartsminkade i ansiktet. Klassiska black faces, alltså, som drog ordvitsar och var politiskt inkorrekta. Inte en gång fick vi höra att det var olämpligt, och det är ju skrämmande i sig.
Men ordvitsar drog vi där i vår omedvetna politiska inkorrekthet, om sjöfart och fiskar. (”Sluta STIMma!” ”Hurså, tycker ni att det STÖR?”) Och Ingrid var en komsik naturbegåvning. I nästa uppsättning, Sokrates, hade hon avancerat till den kvinnliga huvudrollen, Platons hemliga kärlek Ambrosia (”hon var som mat för gudar”) och sedan blev hon blodtörstig klanmoder Sanyo i spääxet Tjogun! Hennes starka, raspiga skånska röst var omisskännlig.

En gång spääxare, alltid spääxare. Vi ses då och då på föreställningar och jubileum, och det är alltid lika trevligt, åtminstone sedan jag skaffade mig folkvett.

Kram på dig, Ingrig! (Här skulle jag vilja klistra in en bild på blommor som inte är kugghjul, men det skulle väl bli för internt.)