Spääxet

Dagens vän 12/8: Charlotta Skogman

Ibland ställer min kronologipolicy till det för mig, och här är ett typiskt fall. Jag kan ha ett tydligt minne av när jag mötte henne för första gången, men problemet är att jag inte är säker på att det var hon.

Nej, nu ska ni inte sitta här och tänka ”Aha, fylleragg!”! Även om det kanske verkade så under det sena 90-talet så stötte jag faktiskt inte på alla som kom i min väg. Hmpf. Så här var det:

Under min tid på LTH, och kanske än idag, arrangerades varje vår ett event, där kvinnliga gymnasieelever fick komma och ”prova på” högskolelivet, som kallades ”Flickor på Teknis”. (Teknis, förresten….är det fortfarande någon som använder det uttrycket? Känns lika mycket förlegat 1900-tal som prickekorv, våldsfilm och värstingresor.) 1998 var jag lite engagerad i detta i egenskap av ED-sektionsspexare vid återuppsättningen av jubileumsspexet Charlie Babbage. (Ja, för en gångs skull stavas inte spex ”spääx”!) Och om jag alltså inte minns helt fel så var Lotta, tillsammans med en D-are som hette Anna, projektledare, eller som det heter på grabbiga LTH, general för hela evenemanget det året. Men jag kan ha fel, och därför blev ju det här bara en lång utfyllnad. Om jag har rätt vill jag däremot säga att Lotta och Anna gjorde ett bra jobb och höll åtminstone ett fint tal efter föreställningen. Sedan gick Lotta och slog klorna i, eller med mer passande bildspråk, armarna om spexets skurk. Om detta skedde då eller någon tid senare har jag ingen aning om, men när hon dök upp som snickerichef i Spääxet (förstår ni skillnaden?) då jag gjorde min andra comeback sommaren 1999 så var hon hur som helst tillsammans med min kursare och medspääxare Sven G. Robertz.

Krischanstaspääxets snickeri har alltid spikat upp ribban högt, och Lotta var naturligtvis inget undantag. Själv levde jag tyvärr fortfarande i den villfarelsen att varje snickeritjänst jag utförde vore en björntjänst för samhället, så jag engagerade mig inte nämnvärt i den biten och hade således inte så mycket kontakt med Lotta. Men jag kan i alla fall konstatera att Sven alltid haft god smak vad gäller kvinnor.

En gång spääxare, alltid spääxare. Sammanhållningen är stark och vänskapen evig. Även om Svenne och Lotta gick vidare i livet, men höll sig inom ensembeln såklart, så är vi alla i kontakt med varandra fortfarande. Tack Facebook hjälpen. Senast jag träffade Lotta var på en av våra Hundrabruncher (ska det verkligen vara omöjligt för någon annan än vi att arrangera dem?) och då fick jag även träffa två av hennes barn. Visst finns det tre? Lotta är numera marknadschef på Jayway och bor i Lund.

Kram på dig, Lotta! Och ursäkta förseningen på detta inlägg.

Dagens vän-repris 46: Peeter Sällström Randsalu

1991 är ett märkesår i Krischanstaspääxets historia. Det var första sommaren som vi uppträdde på Kristianstads Dagarna (ja, det SKA särskrivas har jag ju sagt!) och det skedde på ett minst sagt triumfartat sätt. 2000 personer stod i strålande solsken och såg kortspääxet Christian IV på Tivoliparkens stora scen! Mäktigt. En av dessa 2000 var jag. Eftersom uppsättningen inte var en lika stor apparat då som sommarspääxen är nu så räckte det med en liten utvald skara för att ro projektet i hamn.
Ungefär mitt i spääxet gick en ko (nej, inte en riktig ko) fram till en av mikrofonerna och började sjunga en aria på melodin till O helga natt. (En annan mikrofon var lägligt placerad i våmhöjd så att kons bakdel kunde sjunga andrastämma.) Och som den kon råmade! Vem var detta? En sån mörk och mäktig röst hade jag inte hört under Lincoln eller på någon av videorna från tidigare spääx. Det blev både biss och triss (och kanske ett kvadriss?) förstås. Peeter Randsalu hade gjort spääxentré.

Denna röst alltså! Man fick ju rysningar varenda gång Peeter gick ner i källaren och tog fram de där tonerna. Han blev Spääxets stora stjärna, förmodligen den största vi nånsin haft. Han fick spela kung Leonidas i Sokrates, lönnmördaren Akai i Tjogun, Michelangelo i Leonardo och så titelrollerna i både Stalin och Erik XIV. Samtliga karaktärer var högstatus och väldigt aktivt aggressiva, Peeter är en mästare både i att injaga skräck och skratt. För att inte tala om i att improvisera! Fast en gång tog han den konsten lite väl långt.

Efter alla dessa paradroller bestämde vi oss för att stoppa upp Peeter och ställa ut honom på museum. Så skedde i spääxet Florence, där han fick spela Lord Byron, en ”vaxdocka” på British Museum. Det visade sig dock att den gode lorden inte var så död som den överdrivna ryktet låtit påskina. Lorden stod på scen hela tredje akten (det var säkert ingen som anade att han var av kött och blod, vi var VÄLDIGT skickliga i smink och dekor det året!) för att mitt i plötsligt få liv, gå fram till scenkanten och sjunga en mångordig kuplett som Peeter själv skrivit.
Eller nja, skrivit och skrivit. Så sent som på premiären var det oklart om Peeter verkligen skrivit klart texten, och legenden berättar att han skrev den på samma gång som han sjöng den, men det var nog väldigt få i publiken som märkte det. Vi satt helt mållösa på ytterexpen och bevittnade bedrften via videolänk.

Peeter gick vidare i scenkarriären och gjorde bl a rollen som Kajafas i Jesus Christ Superstar i ett par uppsättningar, där fick han verkligen användning för sin mäktiga bas. Och så har säkert många sett honom på TV när han mottog pris på Revisorsgalan i HippHipp! Grattis till utmärkelsen!

Kram på dig, Peeter!

Dagens vän-repris 45: David Göhlman

David var en ikon i det tidiga spääxet. Han hade spelat Broder Fikus och Hoch von Ribbenhopp, klassiska roller som jag antar att alla generationer av spääxare känner till.
I ”min” uppsättning av Lincoln var han dock inte med på scenen, men figurerade runt om, lite dekor, lite fest och lite hockeyspel.
Till Sokrates var han dock tillbaka i stor stil och gjorde titelrollen. Sokrates var i vår version en hunsad, trögtänkt gatsopare som ingen förstod sig på. Hans replik ”Ah, jag sopar ente detta!” efter att vi vräkt ner kilovis med konfetti över scenen blev en klassiker. Och han fick tömma malörtsbägaren, men bara för att han valde mellan den och en pizza från Sparta. Som tur var så överlevde han, och blev bara lite till sig i tunikan, den gode ”filosofen”.

David sjöng, och sjunger säket fortfarande, mycket bra, hade en klar komisk ådra och skrev dessutom sångtexter. En spääxets allkonstnär.

Inte ens att han gick på kryckor hindrade honom från att delta i återuppsättningen av Tjogun året efter Sokrates. Som sista Kamikaze Ninja-patrull hoppade han in och slog ihjäl sig själv med en av kryckorna.

På senare år har vi fått nya angreppspunkter i vår bekantskap, jag och David. Han har visat sig vara riktigt vass på ordspel, speciellt i mobilen, och vi har haft ett par riktigt tuffa Wordfeud-holmgångar.

David bor numera i Enebyberg och är en riktig hurtbulle. Vad jag förstår leder han en grupp som han blygsamt kallar för Camp David. Det verkar vara hårda tag. Eller så kanske de bara låtsas träna och istället sitter och spelar ölspelet St Anton, vad vet jag?

Kram på dig, David! Tack för skratten och matcherna!

Dagens vän-repris 44: Per Frithiof

Eller Kapelle, som vi spääxare känner honom som.
Kapelle var kapellmästare i Spääxet under mina två första år. Ville man hänga med honom på repen fick man se till att ha en sång att repa. Då som nu satt bandet hela spääxperioden i eget rum och övade och körde sitt race. Men det fanns ett annat sammanhang där bandet dominerade.
På den tiden hade spääxarna inte lika mycket att göra hela tiden, ambitionsribban höjs ju hela tiden och scenerierna blir mer och mer avancerade för varje föreställning som sätts upp. På 80-talet och tidigt 90-tal hade spääxet tid att spela hockeyspel.
Det fanns en väldigt prestigeladdad hockeyspelsstege och spelet stod alltid uppställt i ett speciellt rum. Det fanns till och med en ishockeychef. Det var härliga tider, precis som nu, fast på ett annat sätt och förr, vilket automatiskt gör det bättre.

På den tiden var bandet också mycket mindre än nuförtiden. Jag har för mig att det var fyra pers som skötte musiken under Lincoln. Piano (ett riktigt, som senare slogs sönder under mycken gamman), gitarr, bas och trummor. Till Sokrates tillkom i viss mån blås. Men det var bra drag ändå, under Kapelles proffsiga ledning. Bandet körade ibland och under Lincoln fick de t o m göra gästspel på scenen, som privatdetektiver hos Pinkerton. Kapelle var Skärlock Holmes, med rosa peruk. Det var roligt.

Och så var det ju Kapelle som drog igång traditionen med att spela Tiger Rag före föreställning! När Tiger Rag drar igång blir det automatiskt fest och skoj, en av de bästa låtarna i världshistorien.

Kapelle fortsatte inom skrået och blev musiklärare. Han jobbar på Spyken.

Kram på dig, Kapelle!

Dagens vän-repris 43: Robert Vass

Så kom då min första kollationering. Spääxet hette, som alla minnesgoda läsare vet, Lincoln. Nuförtiden går kollationeringar till som så att flera personer sitter och växelläser det som är klart av manuset, i bästa fall alla repliker, men väldigt sällan några sånger. På Lincolns kollationering var det andra bullar. Där satt Robert Vass och drog hela manuset. Själv. Och alla sångerna var redan klara också, och jag tror han sjöng dem också. Kanske hoppade han över operaariorna? Och jag har aldrig skrattat så mycket på en kollationering nånsin. Nyhetens behag, javisst, men Lincoln är ett väldigt bra spääxmanus.

Det var Robert Vass som var med och startade Krischansta Nations Spääx tillbaka i 1985. Tänk vad mycket skratt, känslor, kärlek, intriger och inte minst kvalitetsunderhållning det blivit av denna skapelse!

Jag kommer aldrig att glömma Roberts beskrivning av hur det skulle kännas att spääxa. Det skulle vara som när man sitter på toaletten under en släktmiddag och har glömt låsa, och så plötsligt flyger dörren upp och där står mostrar och fastrar och svågrar och ser en på toaletten. Det är då det är dags att LE!

Och sen kommer jag aldrig att glömma hans synopsis till filmen ”4 M, 1 KV & 1 HKPT” men den historien får stanna mellan oss som satt på expen den där sena timmen.

Det går inte heller att berätta om Robert utan att nämna barnspääxet och -boken Prinsessan Pullinutt, som han skrev ihop till en familjedag på Draco, men som sedan fick eget liv och satts upp av Krischanstaspääxet i otaliga omgångar. En av spääxets allra största succéer. Tack Robert för det!

Robert Vass är genuint rolig. Allt han säger låter som en vits, och det är en fröjd att sitta och bara lyssna på denne herres svada.

Kram på dig, Robert!

Dagens vän-repris 42: Pia Dellson

På inprovningen till spääxet på hösten 1990 gick det till på samma sätt som jag förstår att det fortfarande gör, vi fick i uppgift att läsa nåt ur en bok (Svensk Uppslagsbok var det då, för det var vad som fanns på Expen) och sjunga en sång av eget val. Jag hade ju, av all positiv kritik och erfarenhet jag fått på scen under min ungdom, blivit övertygad om att jag var om inte Guds så i alla fall någon högre makts gåva till den komiska teatern, så jag hade inte förberett mig nämnvärt. Jag valde en text om gångjärn och tänkte inte så noga på vilken sång jag skulle sjunga, det fick väl ge sig.

Och så trädde jag fram inför Pia för första gången. Hon var spääxförman den här terminen och ledde inprovningen. Jag läste min text och när Pia bad om en sång också fick jag den spontana och förhastade idén att sjunga:

Min far han har
Tre brokiga grisar
En svart, en grå
Och en som han inte visar

Av någon anledning fick jag vara med ändå.
Jag kom med i manusgruppen inför nästa spääx, Sokrates. Och från det arbetet minns jag naturligtvis bäst skrivarhelgen på Tjörn sommaren 1991. Det var jag, Patrik Edén och Pia med blivande maken Ola som samlades i familjen Edéns sommarställe på Tjörn. Vi seglade, badade, grillade och skrev. Men den mest minnesvärda händelsen är nog när vi stod på Tjörns strand och såg molnen skocka sig över grannön. Patrik sa:
”Moln över Orust… det låter som ett bygdespel…”. Det bygdespelet hade premiär på Lundakarnevalen 1994.

Och så minns jag också en morgon efter Snapphanebalen 1991. Dimman låg tät och två unga män i frack utkämpade en värjfäktningsduell (var det förresten inte Giorgos Papaspiropoulos och Ola?) och Pia stod i en fotsid svart slängkappa och betraktade scenen. Det såg surrealistiskt ut, bara lien fattades.

Pia var alltid förtroendeingivande och uppmuntrande. Hon var en väldigt skicklig regissör, både lyhörd och klar över sin egen vision. Hon var skicklig både på scen och bakom, hon har skrivit flera klassiska spääxtexter, men vilka det är är ju av tradition hemligt. Och så var det vansinnigt coolt att hon kände Povel Ramel.

Och hon lever än! Herregud, jag undrade så över varför hennes reaktion när hon läste det här första gången var att det lät som en dödsruna, men efter att ha korrekturläst föregående stycke så håller jag med henne. Pia Dellson lever alltså än i högönsklig välmåga, jag träffade henne på ICA Malmborgs för bara en månad sedan.

Kram på dig, Pia! Du förstod alltid hur det ligger ihop…jag menar hänger till…nej, nu är det nog bäst att vi sjunger en sång.

Dagens vän-repris 41: Ingrid Stener

När jag kom till inprovningen till Krischansta Nations Spääx på hösten 1990 så var Ingrid där och provade in samtidigt. Vi blev antagna båda två och de roller vi fick ikläda i vår första föreställning visar verkligen vilken annorlunda tid vi levde i då.

Vi spelade ”negergeneraler”. Spääxet hette Lincoln och alla militärer var döpta efter jeansmärken. Jag var general Levi’s och Ingrid general Puss&Kram. Och vi var alltså helt svartsminkade i ansiktet. Klassiska black faces, alltså, som drog ordvitsar och var politiskt inkorrekta. Inte en gång fick vi höra att det var olämpligt, och det är ju skrämmande i sig.
Men ordvitsar drog vi där i vår omedvetna politiska inkorrekthet, om sjöfart och fiskar. (”Sluta STIMma!” ”Hurså, tycker ni att det STÖR?”) Och Ingrid var en komsik naturbegåvning. I nästa uppsättning, Sokrates, hade hon avancerat till den kvinnliga huvudrollen, Platons hemliga kärlek Ambrosia (”hon var som mat för gudar”) och sedan blev hon blodtörstig klanmoder Sanyo i spääxet Tjogun! Hennes starka, raspiga skånska röst var omisskännlig.

En gång spääxare, alltid spääxare. Vi ses då och då på föreställningar och jubileum, och det är alltid lika trevligt, åtminstone sedan jag skaffade mig folkvett.

Kram på dig, Ingrig! (Här skulle jag vilja klistra in en bild på blommor som inte är kugghjul, men det skulle väl bli för internt.)