David var en ikon i det tidiga spääxet. Han hade spelat Broder Fikus och Hoch von Ribbenhopp, klassiska roller som jag antar att alla generationer av spääxare känner till.
I ”min” uppsättning av Lincoln var han dock inte med på scenen, men figurerade runt om, lite dekor, lite fest och lite hockeyspel.
Till Sokrates var han dock tillbaka i stor stil och gjorde titelrollen. Sokrates var i vår version en hunsad, trögtänkt gatsopare som ingen förstod sig på. Hans replik ”Ah, jag sopar ente detta!” efter att vi vräkt ner kilovis med konfetti över scenen blev en klassiker. Och han fick tömma malörtsbägaren, men bara för att han valde mellan den och en pizza från Sparta. Som tur var så överlevde han, och blev bara lite till sig i tunikan, den gode ”filosofen”.

David sjöng, och sjunger säket fortfarande, mycket bra, hade en klar komisk ådra och skrev dessutom sångtexter. En spääxets allkonstnär.

Inte ens att han gick på kryckor hindrade honom från att delta i återuppsättningen av Tjogun året efter Sokrates. Som sista Kamikaze Ninja-patrull hoppade han in och slog ihjäl sig själv med en av kryckorna.

På senare år har vi fått nya angreppspunkter i vår bekantskap, jag och David. Han har visat sig vara riktigt vass på ordspel, speciellt i mobilen, och vi har haft ett par riktigt tuffa Wordfeud-holmgångar.

David bor numera i Enebyberg och är en riktig hurtbulle. Vad jag förstår leder han en grupp som han blygsamt kallar för Camp David. Det verkar vara hårda tag. Eller så kanske de bara låtsas träna och istället sitter och spelar ölspelet St Anton, vad vet jag?

Kram på dig, David! Tack för skratten och matcherna!