Världens bästa mamma

Hur mycket en än siktar på att bli Världens Bästa Pappa, är det ingen idé att ens försöka konkurrera med Världens Bästa Mamma. En lär sig också snabbt att det är många som aspirerar om titeln, för det är många som blir mamma bara de ser en bebis. Bästa exemplet är väl när vi presenterade Signe där hon låg i Emmaljungan för en av mina trognaste läsare och denna sedan successivt, diskret och fullkomligt omedvetet under det fortsatta samtalet började tränga bort mig från min position som förare.

Eller en annan bekant som envist hävdar att hon inte tycker om barn, men blir i det närmaste okontaktbar för övriga om Signe vänder blicken mot henne. Supergull på den!

Och det här kan låta hårt och bittert, men som bekräftelsetörstande pappa är det ingen idé att försöka plocka poäng på att ta hand om sin dotter på mingel, för alltid finns det något att föreslå förbättringar på. Ska du inte hålla mer på det här viset? Är hon kall? Är hon varm? Sitter hon inte lite för långt ner? Eller upp? Var har du mamma idag, lilla vän? Tja, hon och farfar är väl hemma hos sig i Åhus båda två! Jaså, du pratade med Signe…

Frågar någon nånsin en mamma var barnet har pappa idag?

När VBM förstod att hon var gravid började hon planera allting som behövde planeras (och lite till) och läsa allting som behövde läsas (och mycket till). Hon hör som en jakthund och ser som en falk. I vanliga fall är det jag som brukar se mönster i beteenden och händelser, men nu är det hon som är kung, drottning, president och presidentfru. Det kan inte dyka upp en endaste fläck på Signes kropp utan att mamma noterar och artbestämmer. Och på en kälke långt efter försöker pappan hålla sig åtminstone på samma sida om horisonten.

Tack vare flyttfirman fick vi en ny säng (mer om detta äventyr i morgon) och denna säng har gjort underverk för min nattsömn. Det är lögn att väcka mig med mindre än fysiskt våld. VBM vaknar alltid först, och eftersom hon dessutom står för den mesta maten så blir ofta nattsömnen väldigt orättvist fördelad. Men i natt fick jag min chans!

Halv fyra på natten inser jag att Signe ligger och hummar i sin spjälsäng. VBM har precis matat och lagt henne, så mätt och glad och fast inställd på att en ny dag börjat verkar hon vara. Jag ser fönstret (i tiden alltså) och hoppar beredvilligt upp. Solen lyser från klar bebishimmel där i spjälsängen och det nya sällskapet uppskattas till fullo. Lite förbryllad verkar Signe vara inför att pappa (eller trögmutanten som har antagit pappas utseende) verkar gå omkring med ögonen nästan stängda, men hon inser snabbt att jag förmodligen skulle uppskatta en liten uppvisning, så hon börjar dansa Riverdance. Liggande.

”Tack, älskling!” mumlar VBM i sömnen, och jag blir uppmuntrad att ta upp Michael Flatleys efterträdare för en liten svängom, även om jag byter stil till kasedans. Signe skrattar med hela ansiktet, det här måste ju bevisa att det är dag i alla fall, även om den här dagen verkar mörk! Vi tar ett par turer upp och ner för trappan, hennes favoritsysselsättning, och sedan ger vi oss ut i köket för att brassa lite Nan Pro 1, eftersom Signe börjar visa tecken på att det är dags för en stänkare. När Nan:en är färdigbrassad har den förmodade hungern dock gått över och Signe går över till sitt andra stora intresse, basilika. Ovanför pappas axel, i köksfönstret, står en halv kruka basilika och Signe verkar bekymrad över var den andra halvan tagit vägen! Den var ju här igår! Den andra halvan står i kylskåpet i krämform, men det kan ju inte Signe veta.

Vi leker sitt-leken, och t o m stå-leken (och nej, alla Signes mammor, jag låter henne naturligtvis inte stödja på benen!) och sedan försöker vi med nappflaskan igen. Signe tar två sug men blir sedan upprörd! Blä! Yl! Upp och ner för trappan ett par gånger till. Åskmolnet drar bort, men ännu ingen slockning i sikte. Vilken rolig dag vi har, pappa! Pappa, visst har vi en rolig dag? Jaha, nu sitter han med ögonen stängda igen, det vet vi ju alla vad som behövs då. O hey, matey! Stampelistamp…

Jag provar nappflaskan igen. Det är inte populärt! Efter några ytterligare turer i trappan chansar jag på att lägga tillbaka henne i spjälsängen, men hur ska barnet kunna sova om det skrattar så där hela tiden? Dessutom får jag inte loss mina tummar ur de två skruvstäd som Signe forfarande är helt omedveten om att hon har längst ut på armarna.

VBM rör sig lite och säger halvt i sömnen: ”Har du försökt med lite mat?”

Självklart har jag det, försöker jag låta bli att säga på ett förnärmat sätt och lyckas nästan. Men VBM har redan somnat igen. Skeptiskt tar jag till flaskan en sista desperat gång.

Suuuuuuuuuug. Suuuuuuuug. Suuuuuuuug. Gäsp….

Fem minuter senare sover Signe förstås.

Världens bästa mamma. Quod Erat Demonstrandum.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s