Faderskap

Världens bästa mamma

Hur mycket en än siktar på att bli Världens Bästa Pappa, är det ingen idé att ens försöka konkurrera med Världens Bästa Mamma. En lär sig också snabbt att det är många som aspirerar om titeln, för det är många som blir mamma bara de ser en bebis. Bästa exemplet är väl när vi presenterade Signe där hon låg i Emmaljungan för en av mina trognaste läsare och denna sedan successivt, diskret och fullkomligt omedvetet under det fortsatta samtalet började tränga bort mig från min position som förare.

Eller en annan bekant som envist hävdar att hon inte tycker om barn, men blir i det närmaste okontaktbar för övriga om Signe vänder blicken mot henne. Supergull på den!

Och det här kan låta hårt och bittert, men som bekräftelsetörstande pappa är det ingen idé att försöka plocka poäng på att ta hand om sin dotter på mingel, för alltid finns det något att föreslå förbättringar på. Ska du inte hålla mer på det här viset? Är hon kall? Är hon varm? Sitter hon inte lite för långt ner? Eller upp? Var har du mamma idag, lilla vän? Tja, hon och farfar är väl hemma hos sig i Åhus båda två! Jaså, du pratade med Signe…

Frågar någon nånsin en mamma var barnet har pappa idag?

När VBM förstod att hon var gravid började hon planera allting som behövde planeras (och lite till) och läsa allting som behövde läsas (och mycket till). Hon hör som en jakthund och ser som en falk. I vanliga fall är det jag som brukar se mönster i beteenden och händelser, men nu är det hon som är kung, drottning, president och presidentfru. Det kan inte dyka upp en endaste fläck på Signes kropp utan att mamma noterar och artbestämmer. Och på en kälke långt efter försöker pappan hålla sig åtminstone på samma sida om horisonten.

Tack vare flyttfirman fick vi en ny säng (mer om detta äventyr i morgon) och denna säng har gjort underverk för min nattsömn. Det är lögn att väcka mig med mindre än fysiskt våld. VBM vaknar alltid först, och eftersom hon dessutom står för den mesta maten så blir ofta nattsömnen väldigt orättvist fördelad. Men i natt fick jag min chans!

Halv fyra på natten inser jag att Signe ligger och hummar i sin spjälsäng. VBM har precis matat och lagt henne, så mätt och glad och fast inställd på att en ny dag börjat verkar hon vara. Jag ser fönstret (i tiden alltså) och hoppar beredvilligt upp. Solen lyser från klar bebishimmel där i spjälsängen och det nya sällskapet uppskattas till fullo. Lite förbryllad verkar Signe vara inför att pappa (eller trögmutanten som har antagit pappas utseende) verkar gå omkring med ögonen nästan stängda, men hon inser snabbt att jag förmodligen skulle uppskatta en liten uppvisning, så hon börjar dansa Riverdance. Liggande.

”Tack, älskling!” mumlar VBM i sömnen, och jag blir uppmuntrad att ta upp Michael Flatleys efterträdare för en liten svängom, även om jag byter stil till kasedans. Signe skrattar med hela ansiktet, det här måste ju bevisa att det är dag i alla fall, även om den här dagen verkar mörk! Vi tar ett par turer upp och ner för trappan, hennes favoritsysselsättning, och sedan ger vi oss ut i köket för att brassa lite Nan Pro 1, eftersom Signe börjar visa tecken på att det är dags för en stänkare. När Nan:en är färdigbrassad har den förmodade hungern dock gått över och Signe går över till sitt andra stora intresse, basilika. Ovanför pappas axel, i köksfönstret, står en halv kruka basilika och Signe verkar bekymrad över var den andra halvan tagit vägen! Den var ju här igår! Den andra halvan står i kylskåpet i krämform, men det kan ju inte Signe veta.

Vi leker sitt-leken, och t o m stå-leken (och nej, alla Signes mammor, jag låter henne naturligtvis inte stödja på benen!) och sedan försöker vi med nappflaskan igen. Signe tar två sug men blir sedan upprörd! Blä! Yl! Upp och ner för trappan ett par gånger till. Åskmolnet drar bort, men ännu ingen slockning i sikte. Vilken rolig dag vi har, pappa! Pappa, visst har vi en rolig dag? Jaha, nu sitter han med ögonen stängda igen, det vet vi ju alla vad som behövs då. O hey, matey! Stampelistamp…

Jag provar nappflaskan igen. Det är inte populärt! Efter några ytterligare turer i trappan chansar jag på att lägga tillbaka henne i spjälsängen, men hur ska barnet kunna sova om det skrattar så där hela tiden? Dessutom får jag inte loss mina tummar ur de två skruvstäd som Signe forfarande är helt omedveten om att hon har längst ut på armarna.

VBM rör sig lite och säger halvt i sömnen: ”Har du försökt med lite mat?”

Självklart har jag det, försöker jag låta bli att säga på ett förnärmat sätt och lyckas nästan. Men VBM har redan somnat igen. Skeptiskt tar jag till flaskan en sista desperat gång.

Suuuuuuuuuug. Suuuuuuuug. Suuuuuuuug. Gäsp….

Fem minuter senare sover Signe förstås.

Världens bästa mamma. Quod Erat Demonstrandum.

Världens bästa pappa

”Är du också vårdutbildad?” frågade mig barnsköterskan imponerat.

Vad hade då föranlett denna hennes fråga? Hade jag tagit ett blodprov? Hade jag ställt en diagnos? Hade jag kanske bara satt på ett plåster?

Nej, det oväntade stordåd jag utfört var helt enkelt att bry mig om mitt barn. Signe var ett par dagar gammal och stod fortfarande i sin egenskap av för tidigt född under uppsikt på neonatalavdelningen på SUS Lund. Eftersom det är praktiskt för en bebis (och människa i allmänhet) att andas på rätt sätt var hon kopplad till en syresättningsmätare som gav signal så fort syresättningen av blodet gick under 80%. Nu hade denna maskin börjat pipa, och min reaktion hade varit att luta mig över min dotter och försöka lugna henne till att andas med lugna tag. Vilket jag också tyckte mig lyckas med, för maskinen slutade omgående att pipa.

Senare fick vi reda på att nästan alla larm berodde på mätarfel, så min vårdinsats var förmodligen bara ”lyckad” p g a slumpen.

Det hörde visst till ovanligheterna att papporna engagerade sig så många vitten. Jag betvivlade att detta kunde vara sant, nog ingriper väl en fader om ens avkomma förmodas befinna sig i fara? Så jag började se mig omkring och insåg att de flesta föräldralassen i neonatalvården drogs rätt ojämnt. Värst var en lirare som satt och läste Metro när han var på besök hos fru och handflatestor dotter. När samma kille avlöste sin fru så att hon fick åka hem och sova hemma en natt så satt han med sin dator och såg på film. När frun kom tillbaka erkände hon att hon inte hunnit tvätta all smutstvätt som hopat sig under hennes bortavaro. Det gjorde inget, försäkrade maken och läste vidare.

När jag förstod att det var dags att bli pappa så var det som ni vet en nästan livslång dröm som gick i uppfyllelse. Jag bestämde mig för att bli världens bästa pappa! Det dumma med att föresätta sig en sån sak är att det är dömt att misslyckas, eftersom ens referensmaterial oftast är något begränsat, och dessutom finns det ingen officiell instruktionsbok.Det bästa med att föresätta sig en sån sak är att en lättare avslutar sin resa mot stjärnorna i en klart acceptabel trädtopp.

Jag älskar att vara med Signe. Jag älskar att leka med henne, mata henne och trösta henne. Jag älskar att upptäcka såna saker som att hon blir lugn av att bäras i trappor, att mönster är det mest fascinerande som finns och att hon har börjat föra när vi dansar. En stund med Signe är aldrig en uppoffring, det är väl använd tid lagd på att bygga en människa. Ändå känner jag ofta hur mina medmänniskor, såväl män som kvinnor, gör sig lustiga över och t o m i vissa fall beklagar mig för det faderliga ok jag har att bära. Det jämställda föräldraskapet har några generationer kvar till att bli norm.

Men jag medger att jag har ett par orättvisa fördelar när det kommer till mina möjligheter att prestera en fadersroll. Dels har jag ju inget tidskrävande jobb att gå till, och dels fick jag det delade ansvaret i bröstmjölken.

Mina föräldrar brukar ibland diskutera vad de egentligen gjorde för fel som föräldrar. Jag kan komma på ett par saker, men jag väljer att inte hemfalla åt sådan skuldanalys utan vara stolt över vad de gjorde helt rätt istället. Jag upplevde min barndoms föräldrar som helt jämställda, de delade lika på alla sysslor, och om det var någon som gjorde en sak lite oftare så berodde det på personlig expertis snarare än någon dammig könsroll. Mina föräldrar tvingade inte in mig i några stereotypa hobbyer, jag spelade teater när andra pojkar spelade innebandy, när mina killkompisar lekte ficklampskrig i Kronoäspet kunde jag sitta och väva eller brodera korsstygn eller måla. Men mest läste jag serier och böcker förstås. Och jag fick all uppmärksamhet jag ville ha, varken mer eller mindre. Det var inte alltför vanligt på 70-talet, och är det nog inte nu heller.

Så det där med Världens Bästa Pappa, om det är någon som ska lyckas med det så är det väl jag, eftersom jag vet vad det är för ett rekord jag har att slå?

Och nu börjar uppvisningen igen, för domaren ligger och jollrar på nedervåningen och jag har tagit timeout alldeles för länge. Vi hörs snart igen.