Det är lite oklart det där med när och var jag träffade alla dessa härliga trelleborgare. De förekom oftast i stora klungor och i fest- och mingelpräglade sammanhang. Men Palle var säkert också en av de första jag stiftade bekantskap med.

Palle är ett musikaliskt geni. Han hade lätt med de rätta kontakterna och med de rätta ambitionerna kunnat bli en av dessa människor vi ser varje vår varje lördagkväll vinkandes i TV just innan nästa melodifestivalbidrag startar. Nå, kanske jag överdriver lite, men faktum är att de melodier Palle skapade för Inzests låtar är fantastiskt effektiva och direkta och vansinnigt klistriga.
Sen att han också gjort musik som inte är lika direkt, ett tag hade han ett projekt som hette Satans Piss som kanske var mer åt det experimentella hållet, gör inte allsidigheten och musikaliteten mindre.

Vi träffades på konserter och turningar och nyår och det visade sig att vi delade humor och smak för den obskyra musiken. Dom Dummaste var det bara jag och Palle i hela världen som lyssnade på, känns det som. Palles improviserade sketcher på video, bl a om ormtjusarna från Asutraaaalien, är odödliga minnen.

Förutom konserterna finns det en enskild händelse som jag minns speciellt där Palle var huvudperson, och det skedde på nyårsafton 1992, som firades hemma hos honom. På stereon spelades U96:s ”I wanna be a Kennedy” men plötsligt stängde Palle av, tog ut skivan, sa ”Den här skivan har jag köpt, och jag hatar låten!” och sen bröt han av den så bitarna flög. Jag tyckte detta var så iskallt gjort att jag tog en flisa av skivan och sparade som minne. Jag sparade den i 10 år, men när jag flyttade till Bryssel 2002 så kom den bort på nåt sätt. Larvigt kan tyckas, men ändå ett tecken på hur mycket jag uppskattade den där galna tiden.

Min vänskap med Palle är slut. Vår humor slutade vara gemensam, och jag överreagerade på en skitsak, men det var droppen som urholkade stenen. Jag brände broarna till Trelleborg och varken kan eller vill gå tillbaka. Vi har blivit för olika helt enkelt. Jag är den förste att beklaga och den förste att ta på mig min del av ansvaret för att det gick så långt som det gick. Livet går vidare och jag och trelleborgarna är lyckligast på varsitt håll. Jag kommer dock att för alltid minnas dem med i huvudsak värme.

Kram på dig, Palle!