Jag är rätt säker på att träffade Andreas första gången nån gång i december 1983 i samband med kulturnämndens dramagruppers julavslutning. Jag började i en barnteatergrupp på hösten 1982, och ett år senare anslöt Andreas. Vi var i princip de enda killarna i verksamheten. De första åren gick vi i olika grupper, men när nästan samtliga i min grupp slutade flyttade jag över i Andreas grupp.

Andreas är min äldsta och bästa riktiga vän. Vi svetsades samman av våra intressen och våra ambitioner. Under skolåren handlade det mest om dramagruppen, men efter gymnasiet la jag fram en ny djärv idé som Andreas inte var smartare än att han hoppade på. Vi skulle göra en musikal!

”Nya folk och rövare i Kamomilla Stad” (även om den naturligtvis borde hetat ”Nytt folk och nya rövare…”) var ett brutalt lustmord på Torbjörn Egnérs gamla barnklassiker. Andreas gjorde musiken med mig som hjälpe för melodiidéer, och jag skrev texterna och manuset, med god hjälp av Andreas. Som skådespelare använde vi oss själva samt vänner och bekanta. Endast ett fåtal av oss kunde ta en ren ton.
Men föreställning blev det, och folk vi inte ens kände kom och tittade, och vi fick t o m skriva autografer efteråt. Med blodad tand kastade vi oss ut i nya projekt.

Jag sökte mig till Lund och till Krischansta Nations spääx. Andreas följde efter och fick börja karriären med att smeta håret fullt av en blandning av socker, smör och nåt brunt (vissa trodde bajs, men jag har för mig det var kakao) för att föreställa tidningsredaktören Frossos med den klassiska repliken ”Det är fan inte oetiskt!” och ett år senare var han den för det mesta döde klanledaren Hifi i succén Tjogun. Andreas då långa och smala kropp passade fantastiskt bra för de sprattelgubbescener i ”Länge leve Bernie”-stil som situationen krävde.

Och så måste vi ju nämna Dor-Eriks Lur! Vårt vulgosyntband som vi startade på skoj och som blev mycket ”bättre” än vi nånsin kunnat ana. Till slut i alla fall. Första konserten i Åhusparken var ju allt annat än en succé, av olika anledningar. Men sen åkte vi till Trelleborg och slog igenom. Jag i raffset, Andreas i tangakalsonger och vår tredje medlem, den sorgligt avsomnade Mikael Kämpe, i sjuksköterskedräkt och flugsmälla tog scenen med storm och hamnade i tidningen, ett urklipp som har förföljt oss genom livet.

Vi har spelat in skivor, ätit alldeles för mycket feferoni i Blekinge skärgård, spelat minigolf Skåne runt, turat, varit brats med tillgång till BMW cabriolet och vågat livet både på våg och väg. Men det har naturligtvis också varit fråga om att stötta varandra i svårigheter. Ibland har vi glidit ifrån varandra p g a geografi eller civilstånd, men vi har alltid hittat tillbaka till varandra.

Andreas slutar aldrig förvåna mig. En gång när vi var på Chrougens bakficka, som Tegnérs hette på den tiden så var Martin Ljung där och körde stand-up. I en prata nämner den gamle humorlegenden Kålle och Ada, och plötsligt lutar sig Andreas ner mot mig (han är en lång man) och viskar: ”Vilka är Kålle och Ada?” Detta tyckte jag var så vansinnigt roligt att jag tråkade honom för det i flera år. Och ändå höll vår vänskap i sig. Nuförtiden förvånar Andreas mig åt andra hållet. Han är en av de mest pålästa personer jag vet, och han verkar känna till och ha en åsikt om allting. Han verkar känna alla som är värda att känna och är en utmärkt medminglare. Han är den ende jag litar på, förutom Emily förstås, så pass mycket att jag vågar berätta mina nya app-idéer för, och han är ett fenomenalt bollplank, speciellt som han alltid vet om idén redan finns eller inte. Ovärderlig, helt enkelt!

När jag tänker tillbaka och försöker komma på det roligaste, galnaste vi tagit oss för tillsammans så finner jag det omöjligt. Kanske ligger det fortfarande framför mig? Andreas bor utanför Lund med sin fru Anna och de tre barnen Ellen, John och Matilda. Från barngrupp till barngrupp. Cirkeln är sluten på ett nästan genomtänkt och berättartekniskt ganska snyggt sätt.

Tack för alla skratt, tankar, låtar, filmer, pjäser, känslor, ilskor, galenskaper, all vänskap, alla råd, alla dåd och alla oberättbara anekdoter, Andreas. Jag f-ing älskar dig!

This text will follow in english.

Näst i raden av finska kollegor är Heidi. Och det är lika bra att bekänna det fån början, aldrig har jag träffat en så docksöt vuxen person som Heidi. Hon utmärkte sig dock inte bara på detta vis utan också genom att vara en av de få som reste sig upp och presenterade sig utan att verka ett dugg besvärad av situationen. (Nu vet jag ju inte hur jag själv uppfattades men jag har alltid tyckt de där ”varvet-runt”-presentationerna har varit lite pinsamma.)

Heidi var makalös i telefon. Eftersom jag inte kan finska så förstod jag inte vad hon sa, men allting sas med sådan självklarhet och alltid med ett sjungande, skrattande underton. Naturligtvis blev inte en sådan personlighet gammal på en unken kundtjänst i Bryssels förorter. Hon gick vidare till nya äventyr men blev kvar i Bryssel i alla fall ett tag och hängde med ut på några barrundor, där den mest episka var vår sista gemensamma, Beer Festival på Grand Place sommaren 2005. Strålande sol och världens bästa öl i floder, kan det bli bättre? I kategorin pubrundor, alltså.

Heidi tog språnget och flyttade till USA ett tag, men nu verkar hon vara tillbaka hemma i Finland och Åbo, där hon bor med sin lilla hund.

Kram på dig, Heidi!

Next in line of my Finnish colleagues is Heidi. And I can just as well admit it from the start, I have never met a more doll cute grown-up woman in my life. She stood out in other ways too, she was the only one in this new team who rose and presented herself without seeming a bit bothered. (I don’t know how I turned out myself, but I have always felt awkward in those ”a-round-around-the-table-presentation” situations.)

Heidi was marvellous on the phone. Since I don’t understand Finnish, I have no idea what she said, but the way she said it! Everything was crystal clear and with a singing laughing undertone. Of course a woman like her didn’t grow old on a shabby customer service in the suburbs of Brussels. Soon she went on new adventures but stayed in Brussels for a while and joined her old colleagues on some bar rounds. The most epic was the last time we met, on The Beer Festival at Grand Place in the summer of 2005. Gazing sun and the best beer in the world, could it be better than that? Bar round wise, that is.

Heidi took the leap and crossed the Atlantic. She lived in the US for some years, but now it seems she is back in her home town Turku in Finland, where she lives with her little dog.

A big Swedish hug to you, Heidi!

Denna text följer på svenska.

I have a vague memory of Henrik being present that day in September 1983 when I first met Karsten, but I’m not sure. No one contradicted me on that fact the first time I published this text, so I guess I am right. That’s why I changed the running order from the original edition. What I am sure about is that he was there in Malmö February 18th 1984 at Malmö Open. The year before Henrik had ended fourth in the Danish Othello Championships and already made himself a name in Nordic Othello. In June the same year he was one of the hosts of the first open Othello tournament on danish soil, the Greve Othello Cup. That tournament is still held annually and should celebrate its 30th anniversary this year.

I remember Henrik as the perfect gentleman at the board, always polite both when winning as in defeat. We were quite a lot who could’ve learned a lot from him.

Once I and Henrik took a trip to Amsterdam. It was 2001 and the Dutch Othello Federation was about to arrange their first EGP. Henrik drove the entire time, I didn’t dare. And afterwards I totally forgot to pay my part of gas money and other expenses for a long time! I take this opportunity to once again apologize for that.

Henrik is still active. He has been Danish Champion three times 1987, 2004 and 2006, Nordic Champion 1998, and is also playing Rummikub, where he represented Denmark in the World Championships in 2012.

The last time I met him was actually last saturday, when I stopped by the Nordic Othello Championships which was held here in Lund. He became fourth. Still going strong!

Well played, Henrik!

Jag har ett vagt minne av att Henrik var med när Karsten kom till Malmö på hösten 1983 för att få en träningsmatch mot Nils, och eftersom ingen sa emot mig förra gången den här texten publicerades så antar jag att jag har rätt, och därför ändrar jag ordningsföljden på inläggen från originalversionen. Vad jag dock säkert minns är att han var med i den första öppna turneringen i Sverige, Malmö Open, 18:e februari 1984.

Året innan hade Henrik slutat fyra i danska mästerskapen och redan gjort sig ett namn i förhandssnacket till Malmö Open. Senare samma år, i juni, var han en av arrangörerna när första Greve Othello Cup, den första öppna turneringen på dansk mark gick av stapeln. Greve Othello Cup spelas fortfarande årligen. I år torde det alltså vara dags för 31:a upplagan och trettioårsjubileum!

Jag minns Henrik som den perfekte gentlemannen vid brädet, såväl vid seger som i nederlagets stund. Vi var några stycken som hade en del att lära av honom.

En gång gjorde vi en långresa till Amsterdam tillsammans. Året var 2001 och det holländska förbundet skulle arrangera sin första EGP. Henrik körde hela vägen, eftersom jag inte vågade köra på Autobahn. Och när vi skildes åt i Köpenhamn så råkade jag glömma min nyckel till föräldrarnas hus i bilen, så Henrik fick besvära sig  med att skicka den till mig per post. Som om det inte vore nog glömde jag sedan bort att betala min del av bensin och andra omkostnader så han var tvungen att påminna mig. Allting med samma gentlemannamässiga sätt. Jag passar på att även denna gång be om ursäkt för dessa fadäser.

Henrik är fortfarande aktiv. Han har blivit dansk mästare tre gånger, 1987, 2004 och 2006. Nordisk mästare 1998. Dessutom spelar han Rummikub, och representerade Danmark i VM i detta spel 2012.

Senaste gången jag mötte honom var faktiskt så sent som i lördags när nordiska mästerskapen gick av stapeln här i Lund. Han blev fyra. Gubben kan än!

Väl spelat, Henrik! Tack för matchen!

This text will follow in english.

Gruppen jag blivit del av var en sammanslagning av alla Nordens kundtjänster (utom Island, jag vet faktiskt inte vart en ringde om en skrivare ballade ur i Reykjavik) så i teamet ingick både norska, danska och finska kollegor. Låt oss börja med den finska avdelningen, och allra först har vi Kirsi. Kirsi satt längst bak och såg hela tiden ut som om hon funderade på något roligt skämt. Ett litet småleende och en glimt i ögat spelade hela tiden i ansiktet. Vi fick ganska snabbt en bra kontakt, snart skulle mina fördomar om tysta och inåtvända finnar vara ett minne blott.

Efter arbetsdagens slut behövde Kirsi söka upp ett internetcafé, och det visste jag ett i min stadsdel Etterbeek som jag tyckte var bra och inte för kyffigt. Internetcafén går det tretton på dussinet i Bryssel, men de flesta är ganska risiga och uppkopplingen minst sagt skral. Vi kollade våra mail och Kirsi visade några bilder från sin hemstad Rouvaniemi. Nu hade hon flyttat till Bryssel och sin pojkvän Jean Francois, en stor och vänlig herre som hon har kvar än i denna dag.

Kirsi blev en av mina mer långlivade kollegor men en vacker dag slutade hon och började jobba på försäkringsbolaget Generali istället, och där verkar hon jobba fortfarande. Hon är inte den som uppdaterar sin Facebook så väldigt ofta, men vad jag förstår bor hon, Jean Francois och katten Sisco kvar i Bryssel. Senaste gången jag träffade henne var 2009 på sommaren då jag senast var nere i Bryssel. Alltid lika trevligt att ses.

Kram på dig, Kirsi! Hoppas allt är väl nere på kontinenten.

The project group of which I became part of covered all Northern European countries (except Iceland, actually I have no idea where you got technical support if a printer in Reykjavik wet bananas) so the team included both norwegians, danes and finns. Let’s start with the finnish department, and first of all let’s talk about Kirsi. Kirsi sat in the back row at the introduction class and looked like she was thinking of a funny joke. A faint smile and a sparkle in her eyes was almost always present. We connected quite fast, my prejudice about silent and introvert finns were soon to be eliminated.

When the working day was over, Kirsi wondered if I knew any good internet cafés, and that I did, in my part of town Etterbeek, and I found the place good and not too shabby. Internet joints are thirteen to a dozen in Brussels, but most of them are dirty and worn down and the connection is often lousy. We checked e-mails and Kirsi showed me some pictures from her home town, Rouvaniemi. Now she had moved to Brussels and her boyfriend Jean Francois, a big, friendly man with whom she still lives today.

Kirsi stayed rather long at the Canon project, but finally one sunny day (all days in Brussels were sunny at some time, and windy, and rainy, and cloudy…) she quit and started working for the insurance company Generali instead. And according to Facebook she still does. She’s not the most frequent Facebook updater, but what I understand she and Jean Francois and their cat Sisco still lives in Brussels. Last time I saw her was in the summer of 2009, the last time I visited old Brussels. Always a pleasure, salud!

A big, warm hug to you, Kirsi! I hope everything is well on the continent.